Exakt såhär kul kan man ha för tio tusen kronor. Det är som den där klassiska frågan ”Vad skulle du göra om du fick si och så mycket pengar?” Man vill ju gärna tro att man skulle vara lite wild and crazy. Kanske resa någonstans? Donera pengarna? Fylla en bassäng med godis och sedan bada i det? Nope. Dator. Dator för hela pengen.
Det är märkligt. Man tror att man har någorlunda normala värderingar. Sedan helt plötsligt händer något som gör att man måste handla på magkänslan, och så råkar man se sina värderingar för vad de egentligen är, åsså skäms man lite grann.
Jag har ett utmärkt exempel: Jag hällde en Treo i min dator. Inte med vilje of course, that would just be stupid. Jag var sjuk (efter filmlägret – Tack Sofia för den!) och behövde en Treo innan jag somnade. Halvlåg i sängen med Treo-muggen (för jag har en speciell Treo-mugg) i handen. Sedan tror jag att jag somnade. Eller jag vet att jag somnade, men jag kommer inte ihåg mer.
På kvällen dagen efter när jag gick upp för trappen på väg in i mitt rum hörde jag ett väldigt märkligt ljud. Ungefär samma ljud som när pappa leker med sina radiostyrda flygplan, gånger ett par hundra. ”Skumt” tänkte jag ”Pappa är ju inte ens hemma”. När jag närmar mig mitt rum inser jag att det är just därifrån ljudet kommer. ”Skumt” tänkte jag igen ”Jag har ju inga radiostyrda flygplan på mitt rum” – I did however have a Macbook på mitt rum (lägg märke till hur jag använder mig av imperfekt) och fläkten på nämnda Macbook gick som aldrig förr. Först upptäckte jag att skärmen inte verkade fungera, sedan verkade inte tangentbordet fungera, och inte startknappen – eller strömsladden. Sedan upptäckte jag att bordet som datorn stått på hade stora fläckar, ungefär som något hade spillt. Sist upptäckte jag den tomma Treo-muggen på golvet. Härmed råder fullständig panik medan jag mobil-googlar på saker som ”Hjälp jag tömde en Treo i min dator hjälp hjÄLP HJÄLP”. Efter en stund kan vi konstatera att datorn luktar bränt och förmodligen bör lämnas i fred – på ett brandsäkert ställe. Och eftersom att jag fortfarande är en dramatisk tonåring i några månader till så var jag naturligtvis tvungen att, med tårar i ögonen och gråten i halsen, slänga mig i bilen och åka ner till mamma för att få tröst.
På en gång jag kör ut från gården märker jag att allt inte står helt rätt till med min bil heller. Men jag var alldeles för arg på pappa för att orka bry mig. Vad pappa hade gjort vet jag inte, men han är ju pappa och alla mina problem kan relateras tillbaka till honom, om man så vill.
När jag lugnat ner mig lite, och ju mer jag tänker på det, inser jag att jag förmodligen borde göra något åt ljudet som min bil ger ifrån sig. I min ytterst bilkunniga hjärna är jag helt övertygad om att det är precis det här ljudet som uppstår när däcket håller på att lossna från bilen och fara ner i diket. På vägen hem spelar jag in hur bilen låter på min mobil, sedan spelar jag upp det för pappa när jag kommit hem. Han mumlar något om hjullagret och att jag borde åka till verkstaden så fort som möjligt på måndagen. Så i måndags åkte jag först och lämnade in min käraste ägodel hos en dator-snubbe (det är alltså datorn som är min käraste ägodel, jag lämnade inte in min bil hos en data-snubbe) – Det visade sig att moderkort, strömförsörjning och allt annat i min dator brunnit. Hur det står till med hårddisken är fortfarande en spännande fråga. Efter det åkte jag med Snape till verkstaden. ”Jag ska provköra den lite” – ”Ja, det här låter ju inte så bra” – ”Jag ska köra runt och hissa upp den så att jag kan kolla närmare”. Efter att ha väntat i närmare tjugo minuter kommer en helt annan snubbe ut: ”Hjullagret är helt krossat. Så den här bilen får du inte köra mer förrän det är fixat”. Shit poop. 2600 kronor kostar det att byta hjullager. Ouch. Igår ringde dom och sa att hela hjullagerhållaren är trasig. Att byta den kostar 6000 kronor. Double ouch.
Vidare till mycket mer spännande news, alltså denna:

Förmodligen det snabbaste datorköp jag gjort. Actually, förmodligen ett av de snabbaste köpen jag gjort oavsett kategori. In på Media Markt ”Jag vill ha en sån där dator *peka*” ”Okej! Då kör vi på det *springer ut på lagret*”. Han ställde egentligen bara en ordentlig fråga: ”Vill du ha en drulleförsäkring?” och, well, svaret på den frågan är ju otroligt jävla uppenbart. Även om hålet i min plånbok blev åtta hundra kronor större, men har man hostat upp nio tusen behöver man inte ta i lika mycket längre för åtta hundra kronor till. Det här är alltså min round-about-way of skryting över att jag betalte skiten helt själv, för pengar jag tjänat på egen hand, och jag är omöjligt stolt över det faktumet. Och älskar datorn aningen mer.
Och den här datorn (måste ge den ett ordentligt namn!) är så jefla cool! Den har en massa coola saker som Launchpad och Mission Control, så att jag alldeles i onödan kan få känna mig som en pilot! Men mest av allt är jag so excited över att tangenterna lyser och att kunna förstora/förminska fönster i alla fyra hörnen! #livinglavidaloca

Bye bye forever min fina, vita Macbook. Den fick stå ut med en hel del under sin livstid. Två hårddiskbyten/-krascher (det beror helt på hur man ser på saken), överhettning, ett sprängt batteri och en ljummen Treo. Och såklart att Peter Pan tuggade en del på sladden också.

What do you supposed to

How do you life?

When… do you how?

Why.

I’m emotions. I think I have the sad and also other things?

Im gonna bed.

Det är med skräckblandad förtjusning jag kan meddela att jag igår hade haft mitt körkort i exakt en vecka! Att köra bil är fortfarande det läskigaste jag har gjort i hela mitt liv (och då ska du komma ihåg att jag stått på scen framför hela Hagaskolans nior och lärare och sjungit snuskiga visor)
Under veckan har jag ägnat mig åt att: Trycka ner kopplingen när jag svänger (Aah, yes! You can’t stop me now!), skjutsat och hämtat från överallt och ingenstans, kört upp all bensin i mammas nytankade bil, almost blivit påkörd av en buss/kört på en buss (det beror helt på hur man ser det, really) samt kört 55 km/h på alla femtiovägar i närområdet. #watchout

Guess what jag have been up to under tiden den här sidan har legat nere? Fucking teoriprovet för att få körkort! Jag tycker själv att jag har gjort ett ganska bra jobb av att fånga ”tomheten” jag kände både före och efter provet i bilden här uppe. En glad tomhet efter att provet var klart, but a tomhet nonetheless.
Hela morgonen och ända in på Trafikverket lyssnade jag på Enya i desperata försök att locka fram det lilla som kanske fanns kvar av mitt inre lugn. That did not work like I wanted it to. At all. Full panikångest, plus att jag var 99% säker på att jag antingen skulle kräkas, eller möjligtvis helt enkelt bajsa på mig.
Inte blev det bättre när vi kom in i salen där vi skulle skriva provet och det första vi skulle göra var att logga in med vårt personnummer. Vem tror du helt plötsligt inte kunde komma ihåg när hon var född, och blev tvungen att skriva om sitt eget födelsedatum tre gånger? This girl!
Väl inloggad sa datorn såhär till mig: ”Du har 50 minuter på dig att avsluta provet, har du inte avslutat det efter 50 minuter kommer det att avslutas automatiskt” 50 minuter, tänkte jag, det är ju en eeeeeeevigheet! Hah. Nope. Not even close.
Jag ska vara helt ärlig och säga att det mesta som försiggick i min hjärna under de första sju frågorna var ”Om jag går ut och kräks nu, betyder det att jag måste göra om provet då?”
Det är ju så fiffigt gjort att man kan markera de frågor man är osäker på, och sedan få en översikt över alla frågorna så att man enkelt kan hitta igen de man markerat. När jag svarat på de 70 frågor varav vilka jag ska ha minst 52 rätt (fem av frågorna ger inga poäng alls) hade jag ungefär 21 minuter kvar av min tid. ”Det är lugnt!” tänkte jag och klickade på överblicken för att gå igenom de frågor jag markerat som osäkra. 30 stycken var det. Jag hade markerat freaking 30 frågor! Då började jag i smått panik att gå igenom dom för att se vilka jag egentligen var ganska säker på, med lite sunt förnuft och eftertanke. Jag insåg ganska snabbt att för att jag skulle vara säker på att jag blev godkänd så skulle jag behöva få ner mina 30 markerade frågor till åtminstone 13 (så många fel man kan ha som mest för att fortfarande bli godkänd). Jag klickade mig hejvilt fram och tillbaka mellan frågorna medan tiden tickade närmare och närmare slutet. ”Nu är det 10 minuter kvar av provet!” sa en liten textruta, då hade jag fortfarande 23 frågor markerade. Klickade fram och tillbaka fortare än jag någonsin gjort – och då ska du veta att jag har klickat en del i mina dagar. Precis när jag avmarkerar fråga 16 fryser skärmen till. Det lilla strecket som räknat ner tiden är rött. I lika röda bokstäver står det ”0 min”. Nu finns det bara en enda knapp som går att trycka på. På den står det ”Avsluta provet och se resultat”. Och den knappen sitter jag och stirrar på i säkert tre minuter innan jag ens rör mig. När jag sedan, efter många om och men, till slut trycker på knappen kommer en liten ruta upp ”Det tar några sekunder innan resultatet visas”. Åh helvete. De längsta två sekunder jag varit med om någonsin. Jag hör att skrivaren börjar skriva ut mitt papper innan siffrorna kommit fram på skärmen. Hon som sitter och kontrollerar oss får veta mitt resultat innan mig. Sidan laddar i vad som känns som en evighet. Sedan står det plötsligt där. Överst en grön text: ”Godkänd”, längst ner ”Kravgräns: 52, Ditt resultat: 61”. FUCKING YES. Så fick jag ett papper, tog mina grejer och gick där i från. And that was it.
För att fira gjorde Mamma en rulltårta till mig. Jag älskar rulltårta. Ett exakt citat av Mamma: ”Du är den enda som skulle säga att du älskar rulltårta”

Nytt batteri! Can you tell? Eftersom att det är så himla vitt och– nytt.
(Och inte hänger ut ur datorn)

Ibland slår en tanke mig så hårt i huvudet att jag måste stanna upp en stund. Jag älskar folk. Den tanken slog mig otroligt hårt i huvudet idag. Jag älskar folk. Och jag är så himla tacksam för folk, mer specifikt de folk som jag får ha i mitt liv.
Jag är väldigt bra på att hitta fel, och att fokusera på det jag inte gillar hos olika människor. Jag hatar ganska mycket. Men idag slog det mig som en bitchslap i ansiktet hur underbara människor kan vara. Och hur dålig jag kan vara på att visa hur mycket jag uppskattar dem.
Jag var på restaurang och café Skonerten idag och gjorde ett filmjobb. Det är cafét som ligger i Kulturagasinet. De har nyss bytt ägare, och de nya ägarna ville visa det nya Skonerten. De nya ägarna var ett par, ursprungligen från Grekland, och deras äldsta son jobbade där tillsammans med en ung tjej. Och de var helt underbara – Allihopana!
Jag hade så trevligt – och så himla roligt! Så jag var nästan tvungen att stanna upp en stund och glädjas över att det här faktiskt är mitt jobb. Innan jag började filma satte vi oss ner och pratade en stund. Det tycker jag gör jobbet mycket enklare, dels för att få höra vad dom har tänkt sig, men också för att det är mycket enklare att göra ett bra jobb om man känner personerna man ska göra jobbet åt lite grann. Det tog inte mer än tio minuter så kände jag mig hemma i det lilla cafét, som numer också är en restaurang med hemlagad husmanskost.
Vi började i köket då jag övertalade dem om att laga lite mat så att vi kunde visa i filmen att maten var hemlagad. De tvekade inte en sekund – sonen fick skära julskinka och göra rotmos, Olympia (en av de nya ägarna – such a badass name!) gjorde muffinssmet och skar upp chokladrutor och Ante (den andra ägaren) lade upp en tallrik med ugnsgratinerade paprikor, sallad och tomatsås. Och vi skämtade och hade så trevligt – jag kände mig till och med så bekväm att jag vågade ta upp en diskussion med deras son då han nämnde ”Windows Movie Maker”.
Jag är så himla tacksam över att jag fick chansen att träffa dom fantastiska människorna! Och jag är så tacksam över hur alla tre på Videoguiden tar hand om mig på bästa möjliga sätt. Hjälper mig att bära utrustningen trots feber, kollar hela tiden hur jag känner inför olika saker och talar om hur viktigt det är att jag inte känner mig stressad eller pressad.
Och jag kan inte nämna Videoguiden helt utan att nämna hur tacksam jag är för Lollo (för annat också såklart!) men just nu specifikt för att det var hon som tipsade mig om det här jobbet, det var hon som gav mig Mattias visitkort. För det är jag skyldig något stort. Eller mycket smått.
Nu när vi ändå är så himla blödiga kan jag också passa på att tala om hur tacksam jag är över min familj och alla mina vänner. Alla som står ut med mig och hur jag håller på. Jag är förvånad över att inte fler personer bara tar tag i mig, skakar mig och vrålar ”Kan du bara sluta någon gång? Jesus christ!”
Jag är också lite tacksam över alla som läser det här. Att ni orkar. Bless you.
Så. För att avsluta detta blödiga och sliskiga inlägg vill jag säga: Jag vill att folk ska veta hur mycket jag uppskattar dem, även om jag är dålig på att tala om det.

Nu ska vi sova allesamman!
Perfect lullaby over here!
Whaa..? I actually linked you via Spotify? I just blew my own mind.

Här är en exakt beskrivning av hur jag känner när jag själv tvättat mina kläder (i rätt temperatur) respektive hur jag känner när Pappa tvättat mina kläder (i fel temperatur) Please do note how upset I am.

So. Appearantly you cannot wash-a yllekläder in 40°. What’s that? Det visste du redan? Klart att du gjorde! Alla vet ju det! Alla utom min Pappa.
”Riktiga kläder ska tåla 40°!” är hans alldeles för tydliga åsikt. Men vad händer då när han tar min bästa yllekofta (som för övrigt var en ordentlig investering eftersom jag betalade fyrahundra kronor för den) och tvättar den i 40°? Den krymper. Den krymper! Ordentligt dessutom. Den är ungefär Peter Pans storlek just nu, kanske att den är lite tajt på honom till och med.
Jag har härmed förbjudit Pappa att röra mina kläder. På riktigt. För alltid. För evigt. (Det är väldigt lång tid, Puh – anyone? Nope? Allright.)

Also, jag har sett en fluga i mitt rum hela kvällen. Eller jag har inte sett den per se. Jag har sett den flyga förbi i ögonvrån – men när jag tittar dit så finns den inte. Jag tyckte att jag hörde den surra förut. Men jag är inte helt säker. Min egentliga fråga här är: Är det spöket från en fluga jag tidigare mördat som kommit för att hemsöka mig – Eller håller jag på att bli completely mental? Det ska tilläggas att jag sitter och lyssnar på fransk musik. Så förmodligen alternativ två.

Edit: Detta är naturligtvis inte skrivet från datorn, utan från min trogne telefon

Let’s take a fucking moment, you guys.
Han var med och skapade Apple när han var 21 år gammal.
Han startade en företag som utvecklade World Wide Web.
Han lanserade den första lagliga tjänsten för att köpa musik online.
Han köpte ett företag, gjorde det till Pixar och sålde det till Disney. Steve Jobs är ansvarig för mina barndomsminnen – Toy Story, Ett småkryps liv, Toy Story 2, Monsters Inc, Hitta Nemo och Superhjältarna.
iTunes, iMac, iPod, iPhone, Macbook… Det är mother fucking Steve Jobs vi pratar om!
Den här mannen har skapat och gjort min dagliga rutin möjlig. Jag använder min telefon till allt nuförtiden. Jag missbrukar iPod-funktionen. Mac Donald’s och ICA-apparna räddade livet på oss när vi var vilse i Göteborg. Och min dator! Och Final Cut! Och GarageBand! Och Safari! Och hela mitt liv!
För att citera Toby Turner:

”Steve Jobs is such a Mac Daddy. Obviously”