Så, jag vet inte, men om du har tittat in här då och då så kan det kanske hända att du hört (jag menar såklart inte bokstavligen ‘hört’, eftersom att det är här text – och du hör inte min röst) mig prata om en liten film som heter Bitchkram (läs: This is what’s called sarcasm. Jag pratar inte om något annat, och jag är sjukt medveten om det). Bitchkram kommer alltid att ha tillåtelse till en väldigt speciell plats i mitt hjärta, dels för att det är en väldigt fin film och vi jobbade med så många fina människor, men också för att det var min första långfilm, and I will never forget that. Vi bar matlådor, sandsäckar, stativ och floppyflaggor i massor. Vi handlade mat för tusentals kronor och åkte så mycket bil att det borde räckt i några år.
Precis igår blev den första trailern för filmen officiell – och den kan du se HÄR! And please watch it för den är underbar! Och filmen är underbar! JUSTDETHERREGUDDETHARJAGGLÖMTATTBERÄTTASHITFUCK! JAG HAR SETT BITCHKRAM JU! HELA FILMEN! ALLA 90 MINUTER! OCH MITT NAMN I EFTERTEXTERNA! AMAGADD AMAGADD SHIT SHIT SHIT #LYCKLIGTJEJ
Vi fick se den på filmlägret den dagen då Bonnie föreläste, och herregud! Jag och Sofia var i total extas hela dagen. Det var helt sjukt att se! Allt vårt jobb i två månader (och mycket, mycket längre för andra i teamet) ihopkokat till 90 minuter! Och att se sitt namn i eftertexterna på en långfilm – Det är en känsla som jag inte ens kommer i närheten av att beskriva! Jag är så lycklig och otroligt tacksam för att jag fick chansen att vara med! Och jag ser fram emot galapremiären i Stockholm så sjuuuukt mycket!

Slutfest. Slutfest. Slut. Fest. Passar inte ihop alls. Men nu ska vi inte vara deprimerande! Nu ska jag berätta hur underbar den här festen var:
Klockan åtta på kvällen möttes vi allihopa utanför boendet (utom Lea och Hagwall som kom dit senare). Där bjöds det på välkomstdrink och alla var jättefina. När alla kommit satte vi oss tillsammans på en hyrd buss och åkte iväg. Ganska snabbt insåg vi Sundsvallsbor att det var Södra Berget vi var på väg till. Men det var väldigt roligt att se hur förvirrade alla blev när vi åkte upp för den slingrande vägen.
När vi kom fram möttes vi av Bonnie, Mattias och Lotta som talade om för oss hur fina vi var och visade oss till matsalen där vi skulle äta. I salen fanns ett bord med (ännu mer) välkomstdrinkar. Det fanns även tre stycken långbord och en buffé. Bonnie, Mattias och Lotta hälsade oss välkomna än en gång och så fick vi sätta oss vid borden. Det fanns bordsplaceringar i form av namnskyltar som Fanny gjort (hur fina som helst! Min hade cupcakes på sig!) som satt fast i ‘skulpturer’ av ansikten i trolldeg – som jag tror att Fanny, Linda och Antoni hade gjort, också jättesöta! Under namnskylten fanns ett litet kuvert – I kuvertet fanns teamfotot som vi tog för några dagar sedan (Jag ska scanna in det och lägga upp det – Det är väldigt fint!) Under kuvertet fanns en tröja. En oversized grårandig t-shirt med ”BITCHKRAM” tryckt på ryggen – Awesome!
Jag satt tillsammans med Anna, Fredrika, Anaya och Emil. Innan maten serverades satt vi och pratade ett tag. Det var ganska skönt att få sitta där och känna att man inte behövde prata om jobbet riktigt. Och precis innan vi tänkte ge oss på buffén dök Mathilda upp! Åh så glada vi blev! Jag hade inte en aning om att hon skulle komma, så det var en väldigt glad överraskning, hon är så otroligt gullig och trevlig! Så när hon fått sin plats högg vi in på maten.
Medan vi åt var det flera personer som ”höll tal” det var himla fint och alla sa så gulliga saker. Robin började med att tacka för att han fått chansen att göra sitt första jobb som FAD. Sedan tackade Mattias alla som varit med – och riktade ett speciellt tack till mig, Sofia, Emil och Jesper, så fick vi gå upp och ta emot varsin flaska champagne (vilket för övrigt från och med nu uttalas cham-pag-ney). Sedan åt vi lite till, och då klev Sandra upp och delade ut presenter till sina fellow scenografer/rekvisitörer/attributörer. Det var också väldigt fint, och resulterade i många tårar. Centrum i deras presenter var en slags multi-tång, och Siri blev så rörd när hon såg den att hon började gråta.
De sista som höll tal under middagen var Bonnie och Andreas, dom pratade väldigt varmt om vad den här filmen betyder personligen för dom. Sedan berättade dom om en idé som dom hade haft där dom skulle köpa en personlig present till alla i teamet. Den idén hade skitit sig ganska snabbt, men de hade lyckats få tag på en present! Den presenten var till Östis – ett set med rosa verktyg, hur kul? SÅ kul!
När middagen började närma sig slut dök Lotta och Bonnie upp med fodrade västar från Blåkläder. Alla fick varsin – och såklart var ”BITCHKRAM” tryckt på ryggen – Awesome igen! När alla fått sina västar, tagit på sig dem och tagit bilder av sig själva i dem bytte vi finkläder mot utomhuskläder och gav oss iväg mot utgången. Redan här var det otroligt mycket tårar i luften.
Väl ute fick vi facklor och leddes bort, in i skogen. Vi kom fram till en liten station där det bjöds på varm choklad i kåsor. Samtidigt som vi drack vår choklad fortsatte vi att gå, till slut kom vi fram på Ängen (alltså Ängen på Södra Berget). Mitt på ängen fanns en stor projektorduk och härlig musik ekade över hela stället. På projektorduken, mitt ute i naturen, fick vi sedan se ihopklipp från hela inspelningen – Det var så fint och så stod vi där med kåsor i händerna och tårar i ögonen allihopa! Helt plötsligt avbröts ”trailern” med en massa bakom scenerna-klipp och bloopers. Åh, jag tror inte att du kan förstå hur mycket jag älskade det här. Alltihop. Hela upplevelsen.
Efter att vi skrattat gott åt bland annat en dansande Hagwall satte ett fyrverkeri igång längre bort på ängen. Ett fyrverkeri! Speciellt för oss! Sedan var det party-party i kåtan resten av natten. Två trubadurer var där och sjöng en låt till Andreas när vi kom dit, sedan sjöng dom en låt till Linda och Fanny – och då gick det inte att hålla sig från att gråta längre. Hela kåtan var fylld av bilder från inspelningen, det var så sentimentalt och fint!
Sedan ställde sig Antoni och Fanny upp och tackade för allt. Fanny grät, oj vad Fanny grät! Och alla andra för den delen. Det var en sån konstig känsla. Alla personer som jag spenderat alla mina vakna timmar med dom senaste månaderna – helt plötsligt skulle dom bort ur mitt liv igen. Förhoppningsvis var det inte sista gången jag träffade dem, men det var en av de konstigaste upplevelserna jag varit med om. Min lilla familj splittras.
Så var vi där, pratade, dansade lyssnade på musik, kramades och grät. Omkring klockan sex på morgonen började vi bege oss hem igen. Vi gick inte förrän taxin som plockade upp de sista personerna kom. Den sista personen vi sade hejdå till var Bonnie, och det sista hon sa till oss var ”Vi ses!”. Och det är precis hur jag ser på saken. Vi ses.

Fanny och Linda förbereds för scenen av Anaya

Daniel, Elin och Susanna rakar en pälsjacka. Det var inte en mening du trodde att du skulle höra när du vaknade i morse.

Jag har valt att kalla den här bilden ”Siri in the distance”

Det var ett riktigt ånglok där! Like, ett helt riktigt Harry Potter lok! Dock hade jag inte föreställt mig att det skulle låta/lukta så otroligt mycket som det gjorde.
Eftersom vi jobbade så få timmar så blev ingen riktig lunch under dagen. Därför fick jag och Sofia i uppdrag att fixa varmkorv till teamet. Det, ska jag säga, är något som är inte helt enkelt. Vi köpte en hel hög varmkorv och bröd, sedan åkte vi hem till Sofia och kokade korven. Det riktiga problemet uppstod när vi insåg att vi måste hålla korven varm på något sätt. Därför rotade vi fram varenda termos vi kunde hitta hemma hos henne, fyllde dem med kokande vatten och, i brist på ett bättre uttryck, pressade ner så många varmkorvar vi fick plats med. Det gick förvånansvärt bra. Och vi var väldigt stolta. Ända tills vi var tillbaka och skulle bjuda på korv – Och insåg att vi glömt att fixa ett vegetariskt alternativ. Så vi kastade oss in i bilen igen och fixade sallad till dem. Skitjobbig grej att misslyckas med, speciellt på sista dagen.
Under sista delen av dagen gjorde även Sofia sin debut på den stora duken, med det ska vi inte prata mer om nu.

John, 50% av Ljudfadern, looking badass med ljudbommen. Har vi haft den här diskussionen förresten, om att Ljudfadern är det bästa företagsnamnet någonsin? Jaså, det har vi? Äh, det var värt att nämna igen.
Efter vi var klara med den festscenen skulle vi byta location till en restaurang med takterrass. Jag och Sofia (och Jesper, Lotta och Bonnie) stannade kvar för att städa upp alla ballonger, muggar, och packa ihop alla elgrejor.
Sista scenen vi spelade in för dagen var på gatan utanför takterrassen, vilket också är gatan utanför Irish. En scen som kanske skulle tagit en halvtimme tog närmare två timmar bara på grund av att vi hela tiden blev avbrutna av fulla Sundsvallsbor som inte kunde låta bli att skrika eller försöka vara med i bild. Vid ett tillfälle var det en gubbe som ryckte all ström, och vid ett annat körde en taxi förbi med samma gubbe i – som mitt i farten bestämde sig för att kliva ur bilen och störa oss. Även dom bästa jobben har jobbiga dagar!

Inatt var vi på Norra Berget och filmade. Sista nattskiftet. Fick bra användning för pannlampan också. Det är ganska kallt på natten faktiskt, vi hade långkalsonger, byxor, tröja, tjocktröja, jacka, halsduk, vantar, mössa och som sagt pannlampa. Sedan åkte vi på 7-Eleven och handlade choklad till teamet. Det är sällan man får så konstiga blickar som man får när man dyker upp på 7-Eleven mitt i natten i full mundering. Jag tror att det var framförallt stövlarna och pannlamporna som gjorde folk osäkra.

Men en sak måste man ju säga – dom här människorna har lyckats hitta dom absolut vackraste ställena i denna stad att filma på.

När vi kom till fontänen var Sandra och Elin redan i full gång med att fylla fontänen med diskmedel. Trots att de hade hunnit med ungefär fem hela flaskor Yes hade det ändå inte blivit speciellt mycket skum. Så Siri skickades för att handla ännu mer Yes. När de vanliga Yes-flaskorna var slut och de fick byta till dom gula spreds en härlig citrondoft omkring fontänen.

Fabian var inte med i den här scenen, men det stoppade naturligtvis inte honom från att vilja vara där. Fabian, alltså, världens mest badass-a unge! Tror du mig inte? När ett annat barn, lika liten som honom, sprang runt och frågade vad vi höll på med och varför vi hade diskmedel i fontänen så svarade Fabian, med lite lagom hög röst ”Vi spelar in en film. En film som jag är med i!”

Efter bara ett tiotal flaskor diskmedel till så hade skummet vuxit sig ganska rejält.

Susanna räcker en flaska diskmedel till Elin, i hopp om att inte själv bli blöt. Eller skummig. Jag ska tala om att skummet i den där fontänen var det märkligaste skummet någonsin. Det var liksom torrt. Man blev inte blöt av det, bara väldigt väldigt kladdig. Och det betedde sig ungefär som heliumballonger (det kan jag säga för även det fick vi stor erfarenhet av under denna inspelning) det bara svävade omkring, hela tiden uppåt.

Så här såg fontänen ut precis innan tagning. Och innan Aimar hade flaxat omkring skummet med en floppy (se – jag har lärt mig dom officiella termerna också)

Både Fanny och Antoni var på plats också – även fast de inte heller var med i just den här scenen. Här tror jag att hon fotar min syster som precis klivit ur fontänen.

Linda och dom tappra fontänbadarna! Jag vet inte om du vet det här, men vattnet i Vängåvan är ganska ordentligt kallt. Och jag vet inte om du vet det här heller, men på botten av fontänen finns det stora fiskar av järn/sten/vad dom nu är gjorda av, någon hårt är det i alla fall. Tyvärr så syntes inte dom där fiskarna när dom var begravda i skum, vilket resulterade i en del rejäla blåmärken på stackarnas ben och fötter.

[Ordet 'fontän' användes 10 gånger i detta inlägg]
EDIT: Det är faktiskt 12 gånger har jag fått talat om för mig!

Den här dagen började vi på exakt samma ställe vi började hela inspelningen på way back in juli! Precis som förra gången var det helt olidligt varmt. Och det luktade kobajs. Och det fanns ingen skugga. Och det var insekter överallt. Carro hade fodrade kängor och hade därmed naturligtvis helt olidligt varma fötter. Hon tog av sig kängorna, och klev i kobajs. Sofia gjorde det väldigt tydligt att det här var den plats hon ogillade mest på hela inspelningen. Men jag vet inte, det är ju ganska mysigt med kor liksom.

Jag vet inte hur bra det syns, men den här bilden föreställer ett stycke fotograf som springer för att hinna fram till resten av mini-teamet på ängen. Scenen som skulle spelas in här involverade kovältande, men vi var tvugna att åka och förbereda för lunch och nästa scen.

Sofia och jag som Svampbob, respektive Kermit

Carro som Super Mario, och en fascinerad Andreas

Sofia testar Kermit-mössan

Detta är Carros ”Jag ska ta den där kameran och köra upp den i röven på dig”-face

Detta är Fannys ”Jag är skådespelerska, vad vill du mig?”-face

Sofia är Mr. Burns!

Syster är Paris Hilton! (Perfect costume), med på bilden är också Chihuahuan Britt