Click here to view the embedded video.

Click here to view the embedded video.

Click here to view the embedded video.

För att citera min kära mor: Snubbelhumor fungerar fortfarande!

I’m a rabbit. Right. Så vi var ju i Stockholm Lollo (Jag kan officiellt länka till dig helt manuellt med mina egna fingrar – I am too proud of myself) och jag. Och såg Spamalot det gjorde vi. And it was FAKKING ÖMÄJSING!
Vi åkte bil dit, which is always a bit of a risk med Lollo. Du kanske kommer ihåg den gången hon kräktes kycklingmacka på mig i bilen på motorvägen? No? Jag råkar ha ett textdokument på datorn som beskriver hela händelsen in i minsta detalj, men den håller jag för mig själv. Av respekt för Lollo, inget annat, ’cause it’s freaking hilarious!
Vi blev avsläppta precis utanför Oscarsteatern. Men dörrarna var stängda och de som stod där inne var alldeles finklädda så vi vågade inte gå in riktigt än, det var ju ändå nästan en timme till det började. Så vi bestämde oss för att leta reda på en toa och värktabletter. Vi hittade en Pressbyrå och hade ett otroligt missförstånd med en tant som log med hela ansiktet (she didn’t). Och inte blev hon mindre misstänksam efter att hon fått förklarat för sig att det faktiskt var värktabletter vi var ute efter – Inte cigaretter. To be honest though, jag kan förstå att folk är skeptiska till att sälja cigaretter till två tjejer som mig och Lollo. Really. I totally get it.
Gå på toa fick vi inte göra där heller, det fick vi göra på Centralen sa hon. Så vi tog oss dit, och när vi gick förbi spåren kom vi på den hemska tanken – ”Tänk om vi inte hittar tillbaka nu?” Vi kunde ju liksom inte ringa till Kerstin och säga ”Hjälp! Vi är vilse!” vi hade ju utan tvekan fått till svar ”Hur i h-vete har ni gått vilse?! Jag släppte ju av er utanför dörren!” Som tur var gick vi inte vilse. Däremot kostar det tio kronor att gå på toaletten på Centralen, och sån bullshit står vi ju inte ut med.

Eftersom att det var så dyrt att gå på toa tog vi en sväng på Pocketshop istället. Och letade efter John Green-böcker. Sedan tyckte vi att vi var klara med äventyret under jorden och letade oss tillbaka till Oscarsteatern. Nu var det andra som var på väg in, så då vågade vi också vara det. Now, get ready for the best part. The. Best. Part. Vi gick fram till, den förvånansvärt unga, biljett-tjejen (What? Så kan det ju knappast heta) och gav henne våra biljetter. 2:a balkong, plats 160 och 161. Och helt plötsligt, utan att jag riktigt fattar hur det gick till så hade hon gett oss två helt nya biljetter! Parkett! Sjunde raden! Vi flyttades ner och fram närmare hundra platser, och inte nog med det – De nya biljetterna vi fick var i princip dubbelt så dyra som de biljetter vi hade köpt. Cue high-five på high-five; ”Hur awesome är vi?!” och ”Hur awesome var showen?!” My god. So awesome! Jag tror att vi njöt lite extra av att kunna filmen ganska bra, och det var helt underbart att hitta alla små skämt som de hade lagt till själva. Jag kommer aldrig att kunna säga ”Dennis” som en normal människa igen.

När the fun was over, så att säga, och vi var ordentligt höga på hur bra allting var och hur otroligt grymma vi var som faktiskt kom iväg, så köpte vi oss lite frukost på 7 Eleven (”Eller som jag lite skämtsamt brukar kalla det; Sven-Eleven!”) – Vi kunde ju inte gå tillbaka till Pressbyrån. Hon hatade ju oss. När vi diskuterat den existentiella frågan om yoghurt verkligen går att dricka (?) så tog vi tunnelbanan till Ropsten. Därav uttrycket ”Ursäkta, men hur långt kommer man till Ropsten?” which really doesn’t mean anything. But it is very funny.
Vi fick sova i en, ovanligt skön, bäddsoffa hemma hos Lollos väldigt generösa kusin. (Varför ser den meningen så himla sarkastisk ut? Jag är inte ett dugg sarkastisk. Jag menar genuint generös. This is just making everything worse)
På söndagen var vi i Gamla Stan. Framförallt på Science Fiction-bokhandeln. Sedan åt vi lunch på världens mysigaste ställe, som vi har väldigt olika åsikt om vad det hette, dessutom har flera personer frågat mig om stället hette Aurora när jag berättat om det. Så frågan är ju om det finns två sådana här underbara ställen, eller om det är samma ställe som bytt namn? Hursomhelst var det nere i en källare med stora valv. Och så var det möblerat med enbart begagnade möbler, alla möbler var udda. Bordet vi satt vid var ett gammalt symaskinsbord med en sån där stor pedalgrej längst ner, och med fyra helt olika stolar. Allt passade ihop just för att det inte gjorde det – Precis så vill jag ha där jag ska bo! Åh, eftersom du undrade: Jag åt pannkakor med sylt och grädde – ’cause I’m twelve in the head. Mamma suckade, på ett sätt som jag trodde att mammor var tränade att inte sucka åt sina barn, när hon hörde det.
Vi kom hem på söndag (läs: LÖRDAG) kväll, and everything was fine… På söndag likaså. Men på måndagen vaknade jag och var sjuk som… någonting som är väldigt sjukt. Som att en vuxen person kan vara född i mitten på 90-talet? But that doesn’t work, does it? Sjuk som att en vuxen person kan vara född i mitten på 90-talet? That doesn’t work. At all. Och sedan dess har jag i princip varit däckad med feber, halsont och skavsår på näsan.
Guess what mer? Jag hade halkbana hela dagen! Och innan du hittar på någon trevlig tanke om att ”Det är väl jätteroligt att få sladda omkring i kontrollerad form!” Kontrollerad form my ass. Kontrollen fick man ju stå för själv, och någon sådan hade jag inte. Första gången på halka. Första gången ensam i en bil. Sladdandes fram i 70 km/h. Would not recommend. By the way, om du ska göra halkbana inom en snar framtid och din körlärare ber dig att visa hur långt bilen kommer att kana om du bromsar in i 70 km/h – Gissa inte på ”Typ 47 meter…” det är fel.
Vi var fyra tjejer där tillsammans och blev indelade två och två i två bilar. Enda problemet för mig var att hon som jag fick köra med hade varit med om en olycka, och hade en kraftig nackskada från det – Så hon gjorde bara en övning. Jag gjorde alla övningar. Själv. Solo. Utan moraliskt stöd. It was fucking crazy scary. Men så får ju jag hjärtklappning och dödstankar om jag råkar kliva snett, så min åsikt bör kanske räknas åt det mer extrema hållet.
Och som om det inte vore nog där så fortsatte vi med att bli inlurade i en bil som stod på en ställning. När vi spänt fast oss säger körläraren ”Vad ni än gör sätt inte händerna över huvudet och se till att ni är ordentligt fastspända” Sedan tryckte han på en knapp – Och vips! så svängde bilen om och så hängde vi där uppochner. Ett knapptryck till och vi var tillbaka i normalt läge – ”Rekordet är sju varv! Kan ni slå det?” – och så hängde vi plötsligt uppochner igen! När vi var tillbaka åt rätt håll igen klev vi ur, och sedan avslutade vi dagen med att titta på filmer om vad som händer med bil och förare när man krockar. Great. Nu behöver jag aldrig röra en bil igen. Thank you.

”But you know what? I found that being a decent human being
really isn’t worth the effort!”

Från och med nu är detta helt enkelt en Derrick Comedy appreciation blog!

Russell: You introduce the song my friend – Do it in the style of Jon-Joe, the cowboy!
Jon: ‘This here’s 2000 Miles – like the distance I’m gonna take my horse when it needs to go for a poop!’
Russell: What?
Jon: I don’t know.. I imagine they take their horses away from the camp site to do its business..
Russell: What?!
Jon: ‘Don’t want my horse poop’n by the tents!’
Russell: ‘Excuse me fellas, I gotta mosy on of I have a feeling my horse nee-’ How would they know that their horse needs to defecate?
Jon: The horse sort of clicks its heels..
Russell: No they don’t!
Jon: .. Twice.
Russel: ‘Fellas, this is a mighty fine stew and all and I’m enjoying your tales – But my steed needs to dump!’ When do they ever do that?
Jon: ‘Horsey! You need the toilet?’