Trots att jag jobbat som en.. galen, så har jag ändå lyckats hinna med att plöja igenom några böcker de senaste veckorna!

1. Extremely Loud and Incredibly Close
Holy shit. Jag tyckte att det var den bästa bok jag läst, för att citera Centralskolan. Jag var lite rädd för den i början – boken hade ganska liten text och, enligt mig, alldeles för långa rader. Det var för många tecken per sida helt enkelt. Men det kom jag över redan efter första sidan. Det är en fantastisk historia och rent visuellt är boken helt otrolig att läsa. Den är bland annat fylld med bilder och foton som knyter ihop hela historien på ett väldigt vackert sätt! Jag ska försöka mig på att förklara vad jag syftar på när jag säger att boken är en visuell upplevelse. Allt som beskrivs illustreras också, am I making sense I can’t tell. ”I searched and searched, I got a paper cut on my forefinger and bled a little flower onto the page on which I should have seen her kissing somebody, but this was all I saw:”, det stycket följs av tre helt blanka sidor. Istället för att bara säga ”Det var tomt” så blir det så konkret, och sånt är så bra att det ger mig rysningar när jag läser. Annars finns ett antal uppslag där någon ringat in ord och gjort anteckningar i röd penna, och ett annat med bara siffror – Där varje siffra representerar ett ord.
Huvudpersonen i boken, Oskar, är en kille på nio år som har aspergers. Det är kanske därför jag älskar boken så mycket, jag känner igen tankesättet och relaterar så sjukt mycket till hans sätt att göra saker på. Now, jag påstår inte att jag har aspergers, men kanske lite ändå? Det är svårt att förklara. Men det känns som att mycket i boken förklarar rakt upp och ner vad som försiggår i mitt huvud i olika situationer. På ett sätt som jag aldrig kunnat göra det själv. Vid ett antal tillfällen stirrade jag bara på texten och skrek i mitt huvud ”This is it! This is what I have!” Wow. Vi behöver verkligen inte gå djupare i det här, haha.
Jag har inte sett filmen än, och om jag ska vara ärlig är jag lite tveksam. Det känns som att mycket av det visuella i själva texten kan gå förlorat ganska enkelt när man försöker föra över det till film. Woah.

2. The Curious Incident of the Dog in the Night-Time
Än en gång tänker jag påpeka teckensnittet – Jag tycker det är ett konstigt val att trycka en hel bok i ett teckensnitt utan serifer, men det är ju bara min lilla åsikt.
Återigen en bok med en huvudperson som har aspergers, och återigen relaterar min hjärna tonvis. Kanske lite mer konkret den här gången – Att göra mentala diagram över saker för att få bättre översikt, mentala kartor över nya ställen, listor över allt och ingenting, white noise, det mesta. Men istället för matte, som för Christopher, är det mer i form av färger och mönster. Like, seriously, I should get tested.
Anyway! Boken handlar alltså om Christopher och vad som händer när han hittar sin grannes hund död på gräsmattan, såhär säger baksidan av boken:
”The Curious Incident of the Dog in the Night-Time is a murder mystery novel like no other. The detective, and narrator, is Christopher Boone. Christopher is fifteen and has Asperger’s Syndrome. He knows a very great deal about maths and very little about human beings. He loves lists, patterns and the truth. He hates the colours yellow and brown and being touched. He has never gone further than the end of the road on his own, but when he finds a neighbour’s dog murdered he sets out on a terrifying journey which will turn his whole world upside down.”
Det är en väldigt trevlig liten bok. Väldigt rolig, lite ledsam, och så skadar det ju inte att delar av boken utspelar sig i London så man får leva sig in i den atmosfären lite grann.

3. The Maze Runner
”When Thomas wakes up in the lift, the only thing he can remember is his first name. He has no recollection of his parents, his home, or how he got where he is. His memory is empty. But he’s not alone. When the lif’s doors open, Thomas finds himself surrounded by kids who welcome him to the Glade, a large expanse enclosed by stone walls”
Kommer du ihåg när jag pratade om Uglies? Yep, this is better. Boken handlar om en grupp killar som, av någon anledning de själva inte känner till, har hamnat tillsammans i en stor labyrint, och området där de bor kallar de för ”The Glade”. I det lilla området finns en hiss, och ungefär en gång i månaden dyker det upp en ny kille i hissen – En kille som inte heller vet vart han är, varför han kom dit, eller något annat – förutom sitt namn. i the Glade har dom byggt upp ett eget litet samhälle och var och en har ett speciellt jobb eller uppdrag. Eftersom att det är en stor labyrint de bor i så måste det ju finnas en väg ut. Varje morgon packar en grupp som kallas ”Runners” mat och andra nödvändigheter och ger sig ut i labyrinten för att leta en väg ut tills det blir kväll. Varje kväll stängs ‘dörrarna’ som separerar the Glade och resten av labyrinten. Varje morgon öppnas de. Och varje morgon har väggarna i labyrinten flyttats. Till historien hör också ett stort antal monster och andra hemskheter.
The Maze Runner är första boken av tre, och i slutet av boken förstår man verkligen att historien bara börjat. Den är riktigt jävla spännande, och jag kommer att bli extremt förvånad om man inte gör film av de här böckerna inom en snar framtid.
Det enda jag inte gillade var det half-assade försöket med förklaringen till allas namn. Jag ska inte säga exakt var det var because: Spoilers! men det kändes bara som en onödig detalj på två, tre rader som bara var inslängt utan vidare förklaring och, enligt mig, helt onödigt för historien i huvud taget. Åtminstone för första boken – Den detaljen kanske återkommer senare and makes more sense?

4. Bossypants
Jag ska erkänna att jag har en ordentlig soft spot för böcker där intressanta människor berättar om sitt liv (Andra bra exempel är Sarah Silvermans ”The Bedwetter: Stories of Courage, Redemption and Pee”, Michael McIntyre’s ”Life & Laughing” och såklart Mike Birbiglia’s ”Sleepwalk with Me and Other Painfully True Stories”) och den här boken är verkligen inget undantag. Tina Fey är en av de roligaste personerna jag vet och allt i den här boken är roligt! Från första sidan där hon tillägnar sin mamma boken med ”Happy Mother’s Day. I made this out of macaroni for you” till sista sidan under About the Author där det bara står ”Tina Fey lives in Denver with her ferret, Jacoby”. Det är inte precis en självbiografi, mer en samling av berättelser, om t.ex. första veckan hon jobbade på Saturday Night Live och fick i uppdrag att tala om för Sylvester Stallone att han behövde artikulera mer när han pratade – ”Youcannunnastanme? Youneeme nanaunciate maw?”.
Boken innehåller också inskannade sidor av originalmanuset till den första SNL-sketchen där Tina Fey spelade Sarah Palin och Amy Poehler spelade Hillary Clinton, ”The Rules of Improvisation That Will Change Your Life and Reduce Belly Fat *Improv Will Not Reduce Belly Fat”, och en hel del delar av manus och berättelser om 30 Rock, vissa om byggnaden men det mesta om TV-programmet.
Basically I loved this book. And I love Tina Fey.

”A world where everyone’s ugly. And then they’re not.”

Uglies är första boken i en trilogi av fyra (resten av serien innehåller Pretties, Specials och Extras). Boken utspelar sig i framtiden, en framtid då alla är fula, och sedan är alla vackra.
Jag ska försöka mig på att sammanfatta handligen lite kort, så basically, i framtiden ses alla som ”uglies” tills de fyller 16, och då blir ”pretties”. Det är inte nånting som händer över natten då de fyller 16, nej, att bli en ”pretty” sker genom en ordentlig och omfattande plastikoperation. Då kan de ändra allt, flytta ögonen längre ifrån varandra, ändra färg på dem, och i stort sett forma om hela utseendet genom att slipa och böja skelettet med hjälp av ett speciellt ämne som, för en stund, gör skelettet mjukt som modellera och lätt att jobba med. Man kan själv få bestämma och prova hur man vill se ut genom ett datorprogram – ungefär som The Sims.
Uglies handlar om Tally Youngblood vars kompisar fyller år innan henne, får sina operationer före henne och därmed flyttar till New Pretty Town före henne, medan hon i några månader blir ensam kvar i Uglyville. Under de månaderna träffar hon en tjej, Shay (det är hennes namn, inte ett dåligt försök av mig att stava ”tjej” på ett tufft sätt), och såhär säger baksidan av boken:

”But Tally’s new friend Shay isn’t sure she wants to become a pretty. When Shay runs away, Tally learns about a whole new side of the pretty world – and it isn’t very pretty. The authorities offer Tally a choice: find her friend and turn her in, or never turn pretty at all…”

Den mening som verkligen fick mig att fastna för historien var, konstigt nog, ”Tally took off her interface ring and said, ”Good night.” ”Sweet dreams, Tally” said the room.” vilket jag tycker är ett perfekt exempel på vad jag gillar med boken – Den utspelar sig i framtiden, vilket såklart innebär att det finns en hel massa teknologi som vi, i nutiden, varken känner till eller kan föreställa oss – Men boken berättar om alla finesser i framtidens samhälle på ett sätt som om de alltid funnits där. Det är liksom ”Och sen tog de sin hoverboard och stack iväg, eftersom båda hade magnetarmband behövde de inte oroa sig för att ramla av”. I den meningen har man både fått in att det finns hoverboards och att man med hjälp av magnetarmband kan undvika att ramla av, utan att förlöjliga det till något som ”OCHWOWVIHARHOVERBOARDSIFRAMTIDENOCHVÅRACOOLAASGRYMMAARMBANDRÄ-
DDAROSSOMVIRAMLAR” – Does this make sense?
Historien påminner mig ganska mycket om Hunger Games. Båda böckerna bygger liksom på ett uppbyggt system, av högt uppsatta makthavare, som alla verkar acceptera – för att det alltid har varit så. Men såklart måste systemet förstöras, i Hunger Games i form av Katniss Everdeen och i Uglies i form av Tally Youngblood. Inget av det här makes såklart sense om du inte läst Hunger Games. Så nu släpper vi den biten.
Boken är ganska annorlunda skriven, vilket gör att det tar ett antal kapitel innan man verkligen hänger med och sätter sig in i historien. När jag säger att den är annorlunda skriven menar jag på det sätt att boken är uppbyggd på en massa korta kapitel, som inte alls behöver följa varandra helt i händelserna. Ett kapitel handlar om en sak, och nästa kapitel utspelar sig veckor senare, vilket i början kan vara lite förvirrande. Vissa gånger kändes det till och med som att kapitlet tog slut precis när det började hända någonting.
Det är en väldigt spännande tanke – och en inte helt otänkbar framtid, med tanke på det moderna samhällets relation till kroppsbild, skönhetsideal och plastikoperationer.
Jag rekommenderar den starkt! Och jag ska definitivt läsa de andra böckerna i serien, så fort jag läst de böcker som står före i kön (Extremely Loud and Incredibly Close, The Maze Runner, Bossypants, och The Curious Incident of the Dog in the Night-Time)

Jag ska erkänna att jag är partisk. Jag har läst John Green-böcker tidigare, och jag gillade boken i samma stund som jag såg omslaget.
Men den här boken har två författare – John Green, som jag redan nämt, 50% av YouTube-duon Vlogbrothers och författare av bland andra Paper Towns och Looking for Alaska. Den andra personen som skrivit boken heter David Levithan, och han är väl främst känd för att ha skrivit Nick & Norah’s Infinite Playlist.
Boken handlar om två personer, som båda heter Will Grayson. Den ena Will Grayson är en kille som ofrivilligt blivit bästa kompis med Tiny Cooper. Tiny är inte världens mest ‘bögiga’ person, och inte heller världens största person – men mycket möjligt världens största person som är väldigt, väldigt gay.
Den andre Will Grayson (vilket jag också tror är den svenska titeln på boken) är en ensam, lite emo får man väl säga – lite ‘Where is the raven, which is my heart?‘-aktig, kille som klär sig i svart och spenderar den mesta av sin tid i instant message-konversationer med Isaac, en kille han träffat på nätet.
Den förste Will Grayson är skriven av John Green, och den andre av David Levithan – varannat kapitel i boken är om den förste Will Grayson, och vartannat om den andre.
Något som jag inte riktigt vet om jag accepterat än är det faktum att David Levithan valt att skriva sin halva av boken utan versaler. Varannat kapitel saknar helt stora bokstäver, inte ens när det gäller namn använder han det, vilket i och för sig har en förklaring om man läser samtalet mellan författarna längst bak i boken. Men jag har inte bestämt mig än för om jag gillar det eller inte. Min hjärna är i konflikt.
Det är inte den bästa bok jag läst på ett tag, och den gjorde inget djupt intryck på mig – men den är väldigt bra skriven, både rolig och allvarlig *mestrolig* och det är en fin historia som jag försiktigt kan packa ner i en liten låda inuti min hjärna, för att sedan plocka fram den igen en dag då jag behöver muntras upp lite.
Och ärligt talat – en bok som börjar med meningen ”When I was little, my dad used to tell me, ”Will, you can pick your friends, and you can pick your nose, but you can’t pick your friend’s nose” kan man ju på riktigt inte låta bli att älska.

Mayor: Me

Wow. Okej. Så, som jag nämnt tidigare fick jag Hunger Games-trilogin av Pappa i julklapp. Den är till och med i en fin liten samlarbox, ungefär sådär som TV-serier och DVD-skivor brukar vara i.
Jag ska vara helt ärligt och säga att jag inte läser speciellt mycket böcker (förra året hamnade jag på ynka 11* böcker, det är inte ens en bok per månad. Patetiskt) Men! Det är något som jag bestämt vill ändra på. Speciellt efter att ha läst Hunger Games.
Den andra boken, Catching Fire, tog mig två dagar att läsa ut. Så igår kväll (natt) bestämde jag mig för att börja på den tredje. Jag var lite skeptiskt, eftersom att jag har hört mycket om att den tredje boken är urdålig – Och ett pissigt slut på serien. Men ”Äsch” tänkte jag, jag måste ju bilda mig min egen uppfattning.
Nu sitter jag alltså här. Har precis läst klart sida 58, vilken slutar med exakt detta ”This breaks his composure. Average citizens don’t address him this way. ”I have no release orders. And you have no authory to–” Okej fine. Men sida 59, sidan direkt efter, börjar ”the embrodied bedspread, we haul him into the bathtub and turn the shower on him. He hardly notices.”

WHATHEACTUALSHITISHAPPENING

Jag vet inte hur dina erfarenheter med böcker ser ut, men oftast när jag läser böcker så brukar historien fortfarande vara den samma, även om den måste sträcka sig över flera sidor.
Inte nog med att sidan börjar mitt i en mening, den fortsätter inte alls på vad som hände på förra sidan – AND IT’S CLEARLY A PAGE FROM THE FIRST BOOK.

Hahah, great. Vet du en annan sak? DET FORTSÄTTER ATT VARA FÖRSTA BOKEN FRAM TILL SIDAN 394!

Sedan fortsätter, vad jag gissar är, den tredje boken och jag har ingen aning om vad som händer. Sida 394 slutar med ”I think of the moment I sent the arrow flying into the” (vilket utan tvekan är från första boken), 395 börjar med ”who intended to position ourselves among the refugees assigned to the mansion today. Then Peeta, who will trail behind us, ready to create a disturbance as needed.” OH MY GOD.
Nog för att första boken är den bästa, men jag vill inte läsa den igen mitt i den tredje boken? Eller? What is going on? Ska jag behöva köpa en annan version av Mockingjay för att få läsa den? Tycker vi att det är rimligt?

Jag passade även på att kolla upp den olagliga versionen av Mockingjay online, det kunde ju vara så att jag var helt dum i huvudet och inte fattade någonting. Men nej. Där min bok byter till att vara den första boken fortsätter online-versionen på den tredje boken. Vilket är precis vad det är tänkt att en bok ska göra.

*Du vet att jag har listor för allt: Kjell av Kjell Eriksson, Var är Alaska? av John Green, Mostly Harmless av Douglas Adams, Hundraåringen Som Klev ut Genom Fönstret och Försvann av Jonas Jonasson, The Bedwetter av Sarah Silverman, Paper Towns av John Green, Life and Laughing av Michael McIntyre, This is a Book av Demetri Martin, It’s Not Me, It’s You av Jon Richardson, The Will to Whatevs av Eugene Mirman & The Hunger Games av Suzanne Collins