Hej Vintertid,
Så det är den här tiden på året igen. Ska vi göra som vanligt?
Jag har inte sett röken av dig på flera månader, men så helt plötsligt står du på bron klockan tre på morgonen i regnet med en massa dåliga bortförklaringar. Jag ber dig att gå härifrån för jag har precis fått ordning på min dygnsrytm igen och försöker stänga dörren, men du sätter foten i hörnet på dörrkarmen och hindrar mig. Sedan tittar du på mig, länge, och frågar till slut ”Har du fortfarande kvar den där listan på en-timmes-aktiviteter som du planerar att göra så fort dygnet får en extra timme?”. Jag slappnar av, öpnnar dörren på vid gavel och mumlar fram ett svagt ”Ja…”. Sedan tittar jag snabbt ner i backen för jag vill inte att du ska se hur glad jag blev över att du kom ihåg.
Du harklar dig och säger sedan långsamt ”Om jag skulle säga att jag har den extra timmen med mig, skulle jag få komma in då?”. Nu tittar jag rakt på dig, ler och kliver åt sidan så att du kan komma in.
Sedan går allting så snabbt. Jag vaknar morgonen efter med panik över att jag försovit mig. Du lugnar mig och påminner mig om den där timmen du gav mig inatt. Tiden går så fort och snart är det mars. Så sista söndagen i mars månad ursäktar du dig och förklarar att du måste iväg, men att vi ses snart igen. Jag ler och nickar även fast jag vet att ‘snart’ innebär flera månader. Du sänker rösten och säger att du tyvärr måste ta med dig den där extra timmen. Jag ler och nickar igen. Sedan står jag i hallen och tittar på medan du försvinner ut genom dörren.
Så, varmt välkommen Vintertid. Välkommen som fan.
