Igår
Eftersom att det absolut bästa jag vet nuförtiden är att lyssna på gamla BBC Radio 6 Music-program, helst från 2006 till 2008, så är det också det jag spenderar en hel del tid med att göra. Därför har jag också upptäckt ett problem: Vad gör man när man lyssnar på något? Man kan inte göra något som behöver tankeverksamhet, nej tack, all tankeverksamheten måste jag ha för att koncentrera mig på vad de säger i mina öron. Det är viktigt vad de säger.
Jag kan lista hundratals saker som man inte kan göra samtidigt som man lyssnar på någonting. Man kan inte läsa något, överhuvudtaget, inte ens en etikett eller något annat fjuttigt. Man kan inte titta på något, man kan inte separera informationen om man tittar på något samtidigt som man lyssnar på något annat. Då får man välja.
Man kan inte sitta vid datorn överhuvudtaget. Det är alldeles för distraherande.
Det man kan göra däremot är följande: Städa eller ligga i sängen och blunda. Att städa har fungerat bra, men nu är allt rent och jag har tillochmed dammtorkat mina persienner. Så det jag har hållit mig till nu på slutet är att ligga i sängen och blunda. Problemet där är att jag somnar. Efter cirka en kvart. Och sen måste jag spola tillbaka allt igen och börja om från början.
Igår däremot löste jag mitt problem på ett så effektivt sätt att jag nästan skrämde mig själv med effektivitet-et-et? Jag kastade på mig ytterkläderna och ett par hörlurar, och sedan började jag gå. Och jeflar i min låda vad jag gick. Gick och gick och gick. Upp på Norra Berget, ut i Granloholm, Huli, Ryggis.. Över-jävla-allt! Hela tiden med Jon och Russell i öronen. Jag försökte hitta så små stigar som möjligt att gå på. Så att jag kunde skratta högt för mig själv utan att få konstiga blickar. Man får inte vara dum. Det är en konstig känsla att vara ensam på en smal stig mitt i skogen och skratta så högt att man måste stanna till för att se om det verkligen inte är någon annan som hör. Det är en otrolig frihetskänsla! Samtidigt som man inte kan låta bli att känna sig som världens ensammaste människa. (Jaja, mest ensamma – Screw you!)
Ett av dessa radioprogram är cirka en timme och tjugo minuter långt. När jag var en bra bit in på mitt fjärde program i rad började jag fundera på om jag kanske skulle ta mig hem. Problem här: Om man går runt, runt i ett antal timmar och hela tiden är 99,9% fokuserad på vad personerna i öronen säger, och bara 0,1% fokuserad på vart man egentligen går, så kommer det oundvikligen att komma ett tillfälle då du inser att du inte har någon aning om var du är. Det är precis vad som hände mig. Helt plötsligt stod jag mitt ute på ett fält, med skog åt alla håll och kanter. För en sekund vart jag lite rädd och kände mig om möjligt ännu mer ensam, så hörde jag i mina öron ‘Yeah, I hate that more than I hate wet bread. And I hate wet bread. It’s rank, innit? Someting absolutely hideous about wet bread that makes me sick – Touching wet bread. Or like toast, when it’s wet. UGH. Oh, I could never be a duck! I couldn’t handle it!’ och plötsligt kändes allt mycket bättre igen.
