Lördag
I lördags var jag på Norra Berget och hade picknick med Julia. Tyvärr lät vi solen lura oss att det var fint väder, vilket slutade med att vi satt genomfrusna på en stenmur mitt i blåsvädret. ”Håhå! Det är ju tolv grader varmt ute! Då kan det ju inte vara kallt” Jodå. Om man bara tänker liite längre än vad näsan räcker och riktar sin blick mot hållet där vädret kommer ifrån – alltså uppåt – så inser man ganska snart att alla träd rör sig på ett märkligt sätt. Det kallas vind. Mental note.
Vi satt på muren och kände oss viktiga och vuxna medan vi diskuterade våra framtidsplaner. Dom känslorna försvann ganska snabbt – Mest på grund av att vi drack varm choklad och åt morotskaka (som jag för övrigt glömt att ta ur frysen i tid, så den var.. fortfarande frusen). Men också på grund av att jag insåg att min hjärna fortfarande fungerar som ett litet barns. Det är en blandning av besvikelse och lättnad. Den första tanken var ”Herregud, du är 18 år gammal. Det är meningen att du ska vara vuxen. Det är meningen att du ska ta hand om dig själv. Om någon frågar vad du vill göra med ditt liv är det meningen att du ska kunna svara”. Sedan dök den andra hjärnhalvan upp ”Winnie the Pooh.. Ha.. Pooh.. Poo.. Ahaha!”
Vad som hände var att vi satt på muren, jag tog av mig vantarna för att kunna öppna termosen med varm choklad. Jag la vantarna bredvid mig på muren, och sedan kom en vindpust som uppenbarligen tänkte ”Åh, vantar, precis vad jag behöver!” och tog med sig dom en bit. Efter cirka en meter insåg vinden förmodligen att ”Jag är vind. Jag är allsmäktig. Jag behöver inga vantar – Ta dem tillbaka, o du dödlige!”. Så mina vantar flög ut från muren och landade ungefär en halvmeter framför. Där fanns en snödriva som nästan var lika hög som muren, och utan att tänka närmare på saken sa min hjärna ”Vantar! Hämta!” och jag kastade mig ut.
Mitt i luften smög sig tanken fram att jag faktiskt inte hade kollat underlaget, alls. Men då var det för sent. Jag landade med ena foten. Stabilt, inga problem. Jag klarar det här. Knappt en halv sekund senare landade andra foten. Whoops! Jag ångrade väldigt snabbt att jag inte gjort närmare research på markens stabilitet innan jag gett mig ut på äventyret. Nu satt jag fast i en snödriva med ena benet – ända upp till höften. Jag vet inte om du någonsin försökt ta dig ur den situationen på ett smidigt sätt, men det är 102% omöjligt. Jag ålar mig omkring och försöker få fäste för att dra mig upp – Men i en sådan här situation fungerar skorna väldigt mycket som en skopa av ondska istället för en sko och det blir tyngre och tyngre att dra sig upp eftersom skon hela tiden fylls med mer och mer snö.
Och som om jag inte redan har stora problem med situationen som den är dyker det upp ännu ett par faktorer som försvårar situationen ytterligare – Julia kan inte sluta skratta åt mig, vilket gör att jag inte heller kan sluta skratta (utåt alltså, inom mig är jag fullständigt skogstokig och är i full gång med att skälla ut mig själv mentalt för att jag är dum i huvudet och har misslyckats). Det andra som försvårar min situation är att en mamma dykt upp med sina två barn och bara står där tyst och stirrar på mig och sina barn omvartannat – Med en blick som säger ”Kolla nu på tanten här, så går det om man inte använder hjärnan i livet”.
Anyways! I got terribly side tracked – Vad jag skulle säga var att vi tillsammans kom överens om ett engelskspråkigt land – Och att jag, på egen hand, kommit fram till sex månader på Manchester Airport. Det låter väl inte helt fel?
