Finns jag?
Jag höll mitt tal i det nationella provet i Svenska B idag. Jag pratade om modern kommunikation, och om att jag inte finns eftersom att jag inte har Facebook. Jag klistrar in hela talet under bilden, for future references.
Finns jag? Av Sara Wikström, 18 och ett halvt.
Finns jag?
Svaret på den frågan kan kännas självklart. Jag står ju här. Ni kan alla se mig. Men frågan är om det verkligen är så enkelt som man tror. Ni har alla något gemensamt, något ni delar. Något som jag inte har. I de flesta fall är jag helt ensam om det här, och de flesta tycker bara att jag är konstig – För om ni söker efter ‘Sara Wikström’ på Facebook så finns jag inte där.
Det är förståeligt att många tycker att det är konstigt. Speciellt med tanke på hur viktig digital kommunikation har blivit nuförtiden. Som det ser ut idag kommunicerar vi med varandra genom teknologi hela tiden – jämt och ständigt. Genom telefon, SMS, bloggar, forum och såklart Facebook. Vi har utvecklat ett märkligt behov av ständig kontakt. Vi slänger iväg ett SMS så fort vi vill ha något sagt – Och förväntar oss sedan ett svar på bara några minuter.
Vi slänger ur oss all typ av information, nödvändig som helt onödig, konstant. Den digitala världen har på något sätt lyckats få saker som ”Jag var precis på toaletten” till att bli fullvärdig information. Saker som inte är ”okej” i sociala situationer är helt plötsligt okej på internet. Man skulle ju aldrig gå in i ett rum med helt okända människor och slänga ur sig något om att man precis varit på toaletten.
Men det är också viktigt att komma ihåg hur mycket av kontakten via teknologi faktiskt hjälper och framförallt underlättar för oss. Med hjälp av internet kan vi hålla kontakt med personer över hela världen. Med hjälp av internet startade t.ex. demonstrationerna i Egypten. Med hjälp av internet har vi i det här rummet förmodligen lärt oss några av de viktigaste kunskaperna vi har. Till exempel som att snabbt kolla upp den korrekta stavningen av ett komplicerat ord.
Men räcker verkligen teknologin till? Det finns många exempel på att teknologin helt ensam faktiskt inte gör det. Ett väldigt bra exempel på det tycker jag är den situation som Lisa Appelqvist skriver om i sin krönika ”Intimiteten uteblir helt”. Där beskriver hon en satsning som Aftonbladet har gjort, ”Livelöpet”, där man ska få möjlighet att gå på konsert – Online. Men ett liveframträdande utan stämning från publiken, och utan möjlighet till någon form av publikkontakt resulterar, inte helt oväntat, i krönikans rubrik – att ”Intimiteten uteblir helt”.
Vilket är precis vad som ständigt händer genom kommunikation via teknologi. Vi tappar det där lilla extra steget för att vår kommunikation ska fungera felfritt. Genom det digitala kan vi inte avläsa de andra personernas ansiktsuttryck eller direkta reaktioner till det man har att säga – Ett tydligt exempel på att vårt språk inte är tillräckligt utvecklat för att fungera enbart i skriven form.
Sarkasm och ironi är näst intill omöjligt att få fram på rätt sätt via text. Vi måste hela tiden kompensera det vi har att säga med smilegubbar osv. Ett exempel på detta är: ”Du är ju dum i huvudet” – Den här meningen känns ganska opassande att säga till någon. Det känns som ett påhopp. Men släng på en klassisk smilegubbe – ”Du är ju dum i huvudet ;)” – och meningen betyder något helt annat! Helt plötsligt ser vi det inte längre som ett påhopp, utan mer som ett trevligt litet skämt.
De här smilegubbarna har blivit substitut för våra ansiktsuttryck. För att lyckas förmedla rätt ton i det man vill säga när den andra personen inte kan läsa vårt ansiktsuttryck. Men att läsa av andras ansiktsuttryck och signaler är en otroligt viktigt kompetens för en människa att ha. Vi människor är ett slags flockdjur – Vi kräver socialt umgängen för att fungera. Ny teknik tar mer och mer bort vår ”övning” i den typen av social kompetens. Att bara umgås via teknologi innebär att man kommer att tappa vad som krävs för att fungera i normala situationer.
Därför tycker jag att det är viktigt att förstå att teknik och internet är en otroligt bra möjlighet för att hålla kontakten med många personer, kanske runt om i hela världen – Men man får inte låta det ta över helt.
Jag är inte emot social networking på något sätt. Att jag inte finns på Facebook har inget att göra med ett hat från min sida. Jag har bara lite svårt att se meningen med Facebook. För min del tycker jag att det låter lite egoistiskt. Lite ”Ooh – Kolla på mig och allt roligt jag har att säga!” – Ett märkligt behov av att hela tiden få synas.
Det här behovet av att hela tiden få bekräftelse får mig att tänka på något som jag läst i Douglas Adams Liftarens Guide till Galaxen, han skrev:
”Utan hopp och utan att ha någon riktig plan längre försökte de tränga sig fram igenom folkmassan, men eftersom hela folkmassan försökte tränga sig fram genom folkmassan, så kom de ingen vart.”
Jag tycker att det är ett utmärkt exempel på hur alla strävar efter att synas hela tiden, men att det bara resulterar i att man försvinner i mängden.
Facebook har blivit någon slags märklig standard. Mina fingrar räcker inte till för att räkna upp alla de gånger jag har bevittnat någon människas hjärna sprängas som reaktion till att jag inte har Facebook. ”Har du inte Facebook? ASDFGHJK!”
Men det spelar ingen roll. Helt ärligt är jag ganska glad att jag kan vakna upp på morgonen – Utan att veta exakt vad Anna gjorde igår klockan 20.32, eller att Sanna gick med i någon grupp för de som ”vänder på kudden för att få den kalla sidan”.
Ni kommer inte att hitta mitt namn bland alla grattis-meddelanden när Stina fyller år. Ni kommer inte att hitta mitt namn i listan bland de som gillat att Sofia åt ett äpple igår. Ni kommer inte att hitta mitt namn någonstans på Facebook.
För jag finns inte.
Satan vad bra du är på att skriva! *Stolt vän*
a affordable designed to satisfies his / her finances Cheap NFL Jerseys
******
varieties of shades inside amongst other tactics Ugg Boots Clearance
to be an artist to consider that could to market items Michael Kors Outlet