Känn ingen sorg
För i helgen var jag i Göteborg! Jag åkte dit tillsammans med Syster, Mamma och Moster Karin för att hälsa på min kusin som flyttat dit för att plugga på Chalmers. Fem år pluggar hon – kemi. Vilken jefla tur det är att det finns smarta människor!
Vi åkte dit, med bil, klockan sex på morgonen. Med oss hade vi fika och Britt-Inger.
(Det är viktigt, för att du ska förstå resten av den här texten, att du vet att vi döpte vår GPS till Britt-Inger)
Vet du hur lång tid det tar att åka från Sundsvall till Göteborg med bil? Inte jag heller. För jag sov mest hela vägen. Och för att vi körde vilse. Och för att Britt-Inger strejkade mitt i Göteborg.
Här sitter Moster Karin och Syster och fryser på vår första fikapaus
Hade vi fått göra om det hade vi nog inte valt just det där stället. Det blåste sjukt mycket. Men vi fick ju fika, så det balanserade ut varandra ganska jämt. Moster hade med hembakta bullar och varsin Fanta till mig och Syster – citron till mig och red berries till Emma, moster hon kan hon.
Jag och Mamma (som precis upptäckt att hon inte dokumenterar sitt liv tillräckligt) agerade paparazzis under hela resan.
Syster hade en filt med sig. Orättvisa.
Den här resan var en av få gånger jag var riktigt nöjd med att inte ha något körkort. Med så många personer som kör från passagerar-/baksätet kan man bli galen för mindre. När vi dessutom körde vilse hela tiden. Vilse? Ja, det ska jag berätta om nu.
Vi hade bestämt oss för att åka direkt till hotellet där jag, Mamma och Syster skulle bo. Och sedan därifrån åka till min kusins (Elins) lägenhet – Så att vi skulle vara säkra på att vi hittade (Oh, the irony!)
Första hinten på att det skulle bli katastrof visade sig när vi kom in i Göteborgs kommun och det fanns trefiliga vägar. Allmän panik i bilen, mest från Moster som körde. Men efter att Britt-Inger upprepat meningen ”Kör om rutt” ett tiotal gånger hade vi lyckats ta oss till hotellet. Hotellet såg inte mycket ut för världen, men det var väldigt mysigt och alla som jobbade där var jättetrevliga. Plus att dom hade pool, gratis te/kaffe/varm choklad när man ville och dom bjöd dessutom på middag varje kväll. Det enda jobbiga var att vårt rum låg längst bort i en tre mil lång korridor. Till och med här var vi övertygade om att vi gått fel flera gånger.
Såhär såg det ut när man tittade ut genom fönstret på vårt rum
Sen då? Jo, sen skulle vi ju bara åka hem till Elin. Men inget är väl bara i den här familjen. Vi satte oss i bilen på väg och det var ungefär här i tidslinjen som vi kom på den briljanta idén att vi skulle åka och handla innan vi åkte till Elin. Perfekt! Speciellt eftersom att vi hittar så bra i Göteborg. Vi tog fram Britt-Inger once again och programmerade in närmaste ICA. Efter cirka tio minuter var vi mitt i centrum i Göteborg. I rusningstrafik. Och den enda Britt-Inger tjafsade om var antingen ”Kör om rutt” eller ”Kör in i rondellen”. När vi hade hunnit köra i samma cirkel åtminstone fyra gånger och dessutom fått fullständig panik över att ha hamnat i vägen för en spårvagn tyckte vi att det var dags att programmera om Britt-Inger. Alla utom Moster Karin, hon tyckte fortfarande att vi skulle åka direkt till Elin och ta med henne och handla, eftersom att hon vet var affärerna ligger. Hah! Ta med någon som hittar i stan? För enkelt! Vi programmerar om Britt-Inger istället!
Efter ytterligare tjugo minuter av Britt-Ingers monotona röst hade vi fortfarande inte kommit någonstans. Eller jo, vi hade kommit till en mur – och Britt-Inger fortsatte att tjata ”Kör in i rondellen”. Då brast det för hela familjen. ”VILKEN JÄVLA RONDELL?!”
Då gav vi upp och lyssnade på Karin. Så vi ringde Elin. Så hon kunde gå in på Eniro och guida oss till henne. Det gick förvånansvärt bra – tills hon gav oss instruktioner om att ”hålla till höger”. För en vanlig person innebär det att man håller sig till det högra körfältet om vägen delar sig. För Moster Karin innebär det att man byter till det anda körfältet. Där trafiken är påväg åt andra hållet. Två gånger gjorde hon detta, vilket resulterade i högljutt ”NEJVADGÖRDUHERREGUDHJÄLP!” och konstiga blickar från Göteborg-trafikanter.
Men vi närmade oss vårt mål hela tiden. Plötsligt kände Moster igen sig och skrek av glädje. ”Elin! Jag är vid afféren!” Afféren. Det var precis så hon sa det. Då brast allt. Vi skrattade så att tårarna rann allihopa. Så handlade vi medan vi grät av skratt.
Sedan hittade vi hem till Elin nästan på en gång!
Åh, det var så kul att träffa henne igen! Det är lite jobbigt när en av ens bästa kompisar flyttar så långt bort. Men det var väldigt roligt att se att hon trivdes – och hur fint hon bodde! Vi stannade där ett tag, lagade mat, såg på Idol, åt godis.
Sedan tänkte vi bege oss tillbaka till hotellet. Elin tyckte att vi skulle åka spårvagn. Det vågade inte vi. Så vi kollade upp en vägbeskrivning till hotellet – bara fem minuter bort! Så klämde vi in oss i bilen och for iväg.
Vet du hur fel man hamnar om man råkar svänga fel i första rondellen? Väldigt fel! Helt plötsligt var vi vid Ullevi igen. Och Nordstan. Och något gammalt industriområde. Och under en bro. Men inte ens i närheten av rätt. Sedan hittade vi motorvägen. Och det var väl en utmärkt idé att följa den? Appselut! Men man borde alltid kolla vilket håll den åker åt – för man kan inte vända eller svänga av hursomhelst på en motorväg. Så vi hamnade i Angered. Det var inte rätt. Så vi var tvungna att ta hjälp av Britt-Inger igen. Eftersom att alla våra telefoner hade slut på batteri. Så vi hamnade mitt ute i skogen. Vi höll på att skratta ihjäl oss. Utom Elin. Hon var övertygad om att det var som i en skräckfilm – mitt ute i skogen, inga telefoner, vilse… Så medan vi skrattade försökte hon desperat att vara seriös ”Om alla bara kan sluta skratta och fokusera ett tag!”. Till slut kom vi fram såklart. Ungefär en timme senare. FIRST DAY OVER!
På lördagen bestämde vi oss för att gå omkring på stan hela dagen. Det var verkligen en mysig stad. Jag kan förstå varför folk kallar det för Lilla London. Bäst på hela dagen var utan tvekan stället vi stannade och fikade på. Soho tror jag att det hette, och det var så himla fint och mysigt!
Jag beställde morotskaka och varm choklad – med grädde OCH marshmallows!
Syster åt någon slags chokladkaka med jordgubbar på
Efter vi fikat klart gick vi lite mer på stan. Och sen lite mer. Och lite mer igen. Sedan satt vi på Mc Donald’s i två timmar för att vila benen, och Elins stukade fot. Både Emma och Elin var så trötta att de sov en stund i sofforna.
Efter vi samlat lite kraft bestämde vi oss för att gå längs Avenyn och titta på Poseidon. Det gick ju som det gick det med.
Det här är vad vi möttes av när vi kom fram till där Poseidon skulle stå:
”Jag är på spa. Är tillbaka i november”
Vi var uppenbarligen pigga nog för att ta en tur på Liseberg också – Så det gjorde vi. Jag behövde inte åka några karuseller alls för att komma fram till att det var det sämsta jag kunde göra. Det tog en karusell för Mamma och Moster att inse det. Så vi gick mest runt medan Elin och Emma gav sig på både Balder och Kanonen fler än en gång. Det fanns en massa olika chokladhjul att spela på. Men vi vann inget. Mamma var otroligt besviken, och vid ett tillfälle funderade Moster Karin på att ta en låda choklad från en barnfamilj (Med tanke på allt som gått fel var det knappast vårt lägsta moment).
När Liseberg stängde tog vi spårvagnen tillbaka till hotellet. Då frös vi ganska mycket så vi satt i restaurangen en stund och drack te.
Vid ett stort bord en bit från oss var en ganska stor grupp som pratade, skrattade och verkade som att de höll tal för varandra – såklart på ett okänt språk så vi hade ingen aning om vad de pratade om. Men då dök han som stod i receptionen upp och berättade att de var poeter och författare från Iran och de läste upp sina dikter och texter för varandra. Plötsligt började en av dem sjunga på ett språk som vi kom fram till möjligtvis kunde vara arabiska. Hon sjöng otroligt vackert och med en himla känsla – även om vi inte hade en aning om vad hon sjöng om. Så efter det somnade vi gott.
På söndagen hann vi inte med mycket. Vi klev upp, åt frukost, åkte till Elin och sa hejdå. Sen åkte vi mot Sundsvall igen. Och nu är jag hemma, lite gladare i hjärtat.
