SNÖ – Världens mest originella rubrik dagen efter första snön
Igår när jag vaknade såg jag att hela utomhus var täckt med ett lager av vitt fluff. I got so excited! ‘Cause I’m twelve in the head. Sprang ut till Mamma, som satt och jobbade i vardagsrummet, och hoppade och skrek ”DETSNÖARDETSNÖARDETSNÖAR!” Mamma tittade på mig en stund, sedan klappade hon mig på huvudet ”Du är verkligen ett barn du”. Jag vet fortfarande inte om det var en komplimang eller inte. Men strax efter hade vi ett givande samtal om hur jag skulle vara en rolig förälder (så länge barnet inte bajsar på sig – det var vi överväldigande överrens om) och om hur jag inte vill ha barn förrän jag är typ trettio, och om hur Mamma blev ledsen för att hon är övertygad om att hon kommer att vara död då.
Och idag strax efter jag vaknade och lagade lunch frågade Stina om jag var sugen på att ta en promenad. Ehm. Yes. In the snow. Yes! Så jag tog en minut till att konferera med mig själv över hur vädret såg ut, och hur ja, det har ju faktiskt snöat så jag borde klä på mig ordentligt (säger tjejen som haft ullkappa, vantar och pälsmössa sedan slutet av september). Då fick jag syn på mina rejäla, ordentliga, badass-a vinterkängor i skohyllan! ”Varför använder jag inte dom här oftare?” tänkte jag för mig själv. Jag provade dom och insåg att dom var lite för stora – men det ordnar man ju lätt med ett par tjocksockar, så det kan ju inte vara hela anledningen? Jag uppgraderade med tjocksockar och klev ut genom dörren. Kom på en gång ihåg varför jag inte brukar använda dom när jag halkade på en isfläck precis utanför dörren. Oh well, för sent att byta nu. Äventyret har redan börjat!
Under armen hade jag Amandas försenade födelsedagspresent som jag skulle skicka på posten, så började jag traska mot parkeringen på ödetomten för att möta Stina. Jag blev lite over-excited över mina vinterkängor, vilket resulterade att jag traskade iväg lite för tidigt, vilket i sin tur betydde att jag var tvungen att vänta en stund på Stina. Och här följer ett utmärkt exempel på min sociala o-kompetens:
När jag stod där ute och väntade kom en gammal klasskompis sen grundskolan gående förbi. Vi har bott nästan grannar i princip hela livet, och vi umgicks en hel del när vi fortfarande gick i samma klass. Sedan vi började högstadiet har vi inte setts alls. Men jag tyckte ändå att det var viktigt att vi hälsade – så vi hade en halv-awkward konversation i cirka en minut om ”Det var längesen” ”Är det bra?” ”Bara bra med mig” ”Okej” ”Vi ses”. Och precis när han vänder sig om och går ser jag att Stinas bil kommer längre bort. Så jag börjar gå mot hennes bil – Problemet här är att han är på väg åt samma håll, och han har ingen aning om att jag känner personen som kommer där borta – så ur hans perspektiv verkar det bara som att jag helt plötsligt börjar följa efter honom efter vi har pratat om ingenting i en minut. Den blicken han gav mig innan han insåg att jag var på väg mot bilen var det mest obekväma jag upplevt i år.
När Stina hade parkerat började vi vår promenad med att gå förbi Preem för att posta paketet till Amanda – AND OH MY GOD YOU GUYS I HAVE TO SHOW YOU SOMETHING men inte förrän Amanda fått sitt paket, annars spoilar jag det. Hursomhelst, jag hade ingen aning om hur man gör när man skickar paket till någon. Så han i kassan var väldigt hjälpsam och tyckte bara att jag var lite konstig när jag inte visste skillnaden på att skicka något som brev – eller att skicka det som ett paket. Till mitt försvar var den enda skillnaden priset.
Sen gick vi och gick och gick och gick och gick, osv. I ett par timmar. Och när vi hade gått lite till gick vi förbi Lollo och hämtade min Mammas vantar (som jag lånat utan lov (läs: snott) och sedan glömt hos Lollo när jag var där sist)
Sedan avslutade vi i vanlig ordning med att stå i kylan bredvid Stinas bil och prata ett par timmar till. Och helt plötsligt gick en gammal lärare förbi, så jag hälsade – like you do. Sedan misstänker jag att jag av misstag ignorerat honom. Jag hade pälsmössa och luva så min hörsel var redan compromised. Men Stina gav mig en märklig blick och tittade bort mot honom. Jag vågade inte titta dit för jag var alldeles för rädd att jag hade ignorerat honom av misstag. Så jag ignorerade honom med vilje. Great choice. So proud of myself right now.
Vi stod och pratade ett tag till. Jag och Stina alltså, inte jag och min gamla lärare, jag ignorerade ju honom – obviously. Så kom det en tant *host* ursäkta – en dam – i sin bil körandes upp för backen. Sedan stannade hon precis vid oss. Inte med vilje alltså, ungefär som när jag ignorerade min gamla lärare (what do you mean ‘drop it’? You drop it!) så stod bilen där och bara slirade ett tag. Så jag började få panik över att vi borde göra något, och skyndade mig dit, öppnade bildörren och frågade om hon behövde hjälp – Och som en äkta svensk svarade hon ”Åh! Nejdå! Jag backar ner – Det är ingen fara!” ”Säkert? Det är inga problem om du vill att vi ska knuffa på” då ångrade hon sig och svarade ”Okej! Ska vi prova då?” – Så vi puttade på och bilen kom iväg! Och när hon hade åkt några meter öppnade hon bildörren och vrålade ”TACK!” – Dagens goda gärning avklarad. Bam.
Also, jag och mamma avslutade kvällen i våra helkroppspyjamasar i soffan med en kopp te – Det ringer på dörren och vi utbyter något panikerade blickar i stil med ”Vem av oss ska öppna och förnedra oss inför den som står på andra sidan dörren?”. Det blev mamma. Och utanför dörren stod vår granne i pyjamas. #Swag
Nåt mer? Något som jag missat? Nä. Det ska vara den här videon i så fall. Jag spelar inte ens Zelda and I am dying over here!
