I done made sumtin again
Eftersom att Mamma är i Stockholm ett par dagar så klev jag upp med min Syster i morse, ungefär klockan sju – för att se till att hon kom upp och iväg till skolan.
Det var otroligt längesen jag var uppe den tiden. Jag såg till och med soluppgången i morse! Ett problem som jag inte riktigt reflekterat över (eftersom att jag brukar sova till tio på morgonen nuförtiden) är att det är ganska många timmar på en dag. Så jag råkade få en hel del timmar över där jag inte riktigt visste vad jag skulle ta mig till. Vid halv elva var jag så uttråkad så jag skulle ha kunnat bita sönder var enda bänk jag såg! (Loop-hole anyone?) Så jag tog på mig mina vinterkängor, som jag för övrigt fått skavsår av nu – ännu en mystiskt anledning till varför dom inte används avslöjad! Sen gick jag ner på stan och köpte tyg. Och knappar.
På väg hem från tygaffären, när jag gick efter Storgatan, blev jag stoppad av en kille som jag misstänker inte var mycket äldre än jag. ”Skulle du vilja svara på en fråga?” Min första instinkt var ”NEJNEJNEJOCHÅTERNEJALDRIGILIVETNOPENOTGONNAHAPPEN”, men så kom jag att tänka på en konversation som jag hade med Stina för ett tag sedan. Om hur viktigt det är att ställa upp för sina vänner, även om man inte vill – utan bara för den enkla anledningen att man blivit tillfrågad, och vill man själv ha hjälp någon gång i framtiden så är det lika bra att ställa upp. Okej, så jag kände inte den där killen och jag kommer förmodligen inte att träffa honom igen så att jag kan be om en tjänst i gengäld. Men jag kom också att tänka på dom gångerna som våra kurser på gymnasiet krävde att vi gick ut på stan och gjorde enkäter. Med kameror, Ediroler, mikrofoner och filmkameror. Hur svårt det är att få folk att ställa upp.
Så jag ställde upp. Han frågade mig vad jag skulle göra i helgen, jag fick säga vad jag hette, vad jag jobbade med och var jag bodde, och så tog han en bild. Sedan pratade vi en stund om hur svårt det är att få folk att ställa upp. Jag visade medlidande och berättade om just våra enkätövningar på gymnasiet. Sedan blev det alldeles för kallt så jag önskade honom lycka till och fortsatte hemåt. Och jag vill gärna tro att han var på lite bättre humör när jag gick därifrån. Stackaren såg så ensam och övergiven ut. Å andra sidan kanske det var en taktik från hans sida för att få folk att stanna? Ooh, clever!
Sen kom jag hem och sydde för brinnande livet. Resultatet är det du ser här ovanför.
Jag tillverkade denna… vad ska vi kalla det? Sak? Hursomhelst tillverkade jag den av vitt tyg som jag hade kvar sedan jag gjorde örngotten i somras. Det vita tyget la jag i dubbla lager dels för att det skulle bli starkare, men lika mycket för att det skulle bli så lite genomskinligt som möjligt. Inuti är det blå/vit-randiga tyget jag köpte idag. På framisdan av.. saken gjorde jag en ordentlig ficka där man kan få plats med t.ex. anteckningsbok, pennor, sladdar, minneskort och andra viktiga saker som är bra att ha när man far runt och jobbar. På insidan fickan är också blå/vitt-randigt tyg.
Jag köpte även en slags hobby-skumgummi-stoppning som jag använde som ett slags stötskydd mellan tygerna, vilket även betyder att man kan använda datorn som kudde när den ligger i den här… saken. Eftersom att skumgummi-stoppningen är så pass fluffig!
Först tänkte jag använda kardborreband (eller ‘Cowboy-band’ som jag trodde att det hette när jag var mindre) för att stänga den, men så hittade jag ett par jättefina träknappar. Så jag tänkte om och gjorde en slags låsanordning med hjälp av knapparna och lite elastiska band.
Men varför skriva ”13” macbook” på den? Så att inbrottstjuvar/folk som tänker råna mig snabbt kan hitta vad dom vill ha. No. But seriously. It just looks good.
Mitt i allt, icke existerande, symaskinskrångel ringde Johanna från Videoguiden och gav mig nya jobb för i morgon och på torsdag. Då var det slut på att inte ha något att göra. Jag har panikplanerat två reklamfilmer på ett fåtal timmar. Så produktiv. Hur produktiv? Så produktiv.
