nennes scrapbook

Here we are again

Tillbaka i redigeringsposition.
I torsdags var jag på min Systers julkonsert. Hon sjöng vackert och vi satt allihopana med tårar i ögonen (Jag, Mamma, Anna, moster Karin, Pappa och Carina). Sedan åt vi på Mc Donald’s – like you do.
I söndags var jag på julkonsert med min Mammas kör. Dom är väldigt duktiga och deras konserter är alltid bra, men det bästa med just den här konserten var att kolla på Jonas som under hela föreställningen bröt ihop av diverse anledningar. Ett bra exempel är när kören sjung ”Halleluja” (heter den så? Du vet vilken jag pratar om), och precis när det var som mest stämningsfullt, i den lilla pausen mellan två ”halleluja” ropade ett barn, helt oprovocerat ”BAJS!”. Well, that was us gone. Det är otroligt svårt att skratta så mycket, så tyst.
Sedan dess har jag i stort sett haft dagarna packade med att jobba med informationsfilmer åt Videoguiden. Önskar att jag kunde få lägga mer energi på varje filmsnutt. Sjukt jobbigt att lämna ifrån sig filmer som inte är färdiga. Eller dom är ju färdiga, men inte tillräckligt för att jag ska vara riktigt nöjd. Jag är inte van att det ska gå såhär fort – filma, redigera, leverera på samma dag – och jag gör mitt bästa för att filmerna inte ska se alltför B ut.
Wow. That got depressing quick! Missförstå mig rätt – Jag är nöjd och glad, men lite OCD och perfektionist. Hursomhelst – onward!
Idag, ikväll, smög jag mig ner till Norra Järnvägsgatan och min gamla skola. Sundsvalls Gymnasium hade öppet hus för de som ska välja gymnasium nu till våren. Så himla glad att det kapitlet i mitt liv är över, för övrigt.
Enda anledningen till att jag gick dit var för att Sofia bad mig att komma. Och, 1: Hur kan man säga nej när någon ber en? och 2: Jag har inte träffat Sofia sedan vi jobbade tillsammans i somras, vilket för övrigt visade sig vara över fyra månader nu (What?!). I samma stund som vi gjorde en klassisk spring-mot-varandra-i-en-korridor-(helst-i-slow-motion)-med-armarna-öppna-och-kasta-sig-på-varandra-kram insåg jag hur mycket jag saknat henne (Wow. På riktigt. Ska jag bara vara såhär blödig nuförtiden?). Man bygger upp en ganska märklig relation när man jobbar med varandra dygnet runt i två månader. Vi umgicks alla våra vakna timmar under filminspelningen. Vi två var på plats en timme innan vi började varje dag, och minst en timme efter vi slutade. Jag åt till och med frukost i bilen på morgonen. Tack vare den perioden känner jag henne lika bra som många av de kompisar jag haft i flera år.
När vi sedan, efter slutfesten i slutet av augusti inte har sett varandra uppstår som ett litet tomrum. Inte ett tomrum som man lägger märke till. Det är inte speciellt stort. Men på en gång det försvinner märks desto mer. Happy, so happy happy right now. Inte minst för att jag för en liten stund kunde säga saker som ”Den är inte dum!” och ”Då blev den min!” till någon som faktiskt förstår vad jag pratar om.
På skolan var allt som vanligt. Samma gamla lärare. Samma gamla uppgifter. Literally, det mesta som hängde på väggarna var våra gamla uppgifter som vi gjorde när vi gick i trean. Vår skräckfilm visades i filmsalen (Något som Åke, enligt Sofia, tydligen tar varje chans till att få visa upp nuförtiden, yay oss!)
Hade samma konversation med alla lärare – ”Vad gör du nuförtiden?”. Blev inbjuden av min gamla svenskalärare (svensklärare? Really? F*ck you) att komma och prata om vad jag gör nu inför treorna till våren. Det blir skoj, även om jag inte vet om jag har speciellt mycket att komma med. Min gamla filmlärare (Åke) lovade även att han skulle prata med OMG, så jag kanske får komma dit och lära mig något? *Happy face*
Däremot verkar det se mörkt ut för Vårshowen i år. Åke orkar inte ta hela ansvaret att fixa allt helt själv. Så i värsta fall blir det ingen DVD och ingen live-skärm till våren. Kan vi låta det hända? Icke! Jag har redan lovat att ställa upp!

♥
*Disregard the auotocorrect*

Need something in your ear… phones? You’re welcome.