Nope. No. No more pepparkakskola. Ever.
Jag bakade rullrån med Stina igår/inatt! Vi gjorde pepparkakskola också. Men det ska vi aldrig mer prata om. Aldrig mer. Aldrig. Förutom nu – första satsen vi gjorde kokade vi inte tillräckligt länge. Så dom stelnade aldrig. Andra satsen kokade vi för länge. Så det blev bränt. Och stenhårt. Slutsats: Pepparkakskolan är för evigt bortglömd. No more pepparkakskola. Ever.
Rullrånen däremot – där snackar vi kvalitet! (Borträknat dom första som blev lite skumt strutformade, och de som hann stelna innan vi hann rulla dom) Vi gjorde också några, jättemånga, ätbara skålar. Sådana som vi gjorde på nyårsafton någon gång för längesen och fyllde med hemgjord glass! Var det nyårsafton förresten? Det kanske var julafton? Jag kommer bara ihåg att mina kusiner var med när vi åt dom… Men så är jag ju skyldig till ett ytterst selektivt minne.
In other news så har min käre fader nästan ätit upp alla rullrånen nu.
Pappa: Jag blev så glad i morse när jag kom ner åsså fanns det rullisar* till mig!
Jag: Inte till dig – Till oss!
Pappa: Nej, nog är det väl så att pappan ska få *försvinner ut i hallen*
*Pappa kallar rullrån för ‘rullisar’ sedan en gammal Hey Baberiba-sketch där någon kallade rulltårta för ‘rullis’, och han vägrar släppa det.
