nennes scrapbook

FÖRSÖKER GÖRA EN FILM

Det är svårt att skriva film. Har något talat om det för dig? I mean. En idé är en sak. Men att skriva en film. En ordentlig film med tre akter, en protagonist med väl synlig utveckling, minst en tydlig vändpunkt, en stark premiss och genomgående tematik, det är en annan sak. Och det räcker ju inte där. Helst ska det ju vara bra också. Helst lite charmigt, och kanske om man har tur till och med lite roligt. Men hur vet man om något är bra? Ännu värre: hur vet man om något är roligt? Det är en otroligt fin balansgång mellan vad som är roligt och vad som är överarbetat. När man först skriver något är det det roligaste som någonsin gjorts. När man läser vad man skrivit är det bara 80% roligt. När man läser det igen bara 70%. När man läser det högt för sig själv bara 50%. Och när man läser det högt för någon annan bara 30%. ”That’s funny! Is it funny? Why is it funny?” (Did you notice my take på ”That’s clever. Is it clever? Why is it clever?” från Sherlock?) Also! Speaking of Sherlock: det är både det absolut bästa och det absolut värsta man kan se när man går en sån här utbildning! Ena halvan av hjärnan är i konstant chocktillstånd över att det finns riktiga människor som suttit ner och skrivit det. Samma del av hjärnan är överlycklig över att kanske, möjligtvis kanske, man någon gång kan skriva något som är lika bra, lika genomtänkt, lika spännande, roligt och creepy på samma gång – Något med en sån perfekt dialog! Sedan kickar andra halvan av hjärnan in och påminner en om att nej, förmodligen kommer man aldrig få göra det. But perhaps just maybe? Please?
Att sedan få plats med allt detta på sex sidor manus är en sjuhelvetes jävla utmaning. Så mycket man inte tänker på. Så mycket som måste tänkas på. ”Gör om – gör rätt!”. Så många omskrivningar. Så mycket som strukits och försvunnit. Idén till filmen jag skriver nu kom från att jag ville ha en bild med två personer på en cykel som cyklade på en fin gata här i stan. Det finns inte ens med i filmen längre. Writing is wierd. Super wierd.
In other news har jag kommit fram till att jag vill göra barnprogram. Bra barnprogram. Ordentliga barnprogram – Sånna som jag fått äran att växa upp med. Jag har gått in i ett slags stadie där jag återupplever mina barndomsminnen. And it’s fucking wonderful! Till att börja med hittade jag ”Snälla Py!” på Spotify – radiojulkalendern från 2000, och jag kan fortfarande låttexterna! ”Vill du ha tag i nån som kan allting om änglar vet vi en som du medsamma borde ta och hälsa på, hon heter Julia och känner till det mesta om dom flesta sorters fjäderfän som lever i det blå – En ängel kan va’ svart eller himmelsblå och ha lurviga små vingar med prickar på, dom kan bo i en sko eller glo i en port om dom märket att du ser dom så försvinner dom fort – Dom kan sitta i vrårna och spreta med tårna, dom kan gömma sig i hattar och mössor och trattar – En del kan va’ smala som skelett har jag sett, men man kan aldrig riktigt veta för en del är jättefeta!” – Människans bästa vän (Jag tänkte inte citera den så himla långt, men jag började skriva och tro’t eller ej kom jag ihåg allt det där off the top of my head!)
Sedan hittade jag Hasse Alfredsons ”Blommig Falukorv”. Hasse Alfredson är underbar. Helt jävla underbar. Jag önskar mer och mer att jag ägde allt han gjort. ”Mamman Bengtsson var en glad galosch. Hon sjöng och trallade jämt. Mest trallade hon på Avestaforsens brus, och det började hon med varje dag klockan sju precis. Och när tuppen, som dom hade på balkongen, hörde det så visste han att ‘nu är klockan sju, nu ska jag säga kuckeliku’, vilket han också gjorde. Och väckte hunden Buster som genast steg upp ur sin korg och började laga kaffe. Det kunde han nämligen utmärkt. Men te, det gjorde han dåligt. Om Mamman Bengtsson är vidare att säga att hon var mycket lång till växten. Så hon fick inte plats i sovrummet helt och hållet, utan hade fötterna ut genom fönstret. På vintern fick hon ha stora halmskor på sig för att inte frysa. Och i dom brukade två domherrar bo. Ja, det var en domherre och en domdam som bodde där, och hade det varmt och gott. Det enda tokiga var att dom brukade hoppa omkring i halmskorna och då kittlade det Mamma under fötterna så att hon skrattade hela natten. Så var det pappa Bengtsson, även han en livad natur. Han var kort han, åtminstone i förhållande till Mamma Bengtsson, men det ville han inte låtsas om så han köpte kläder från en sån där affär som man kan skriva brev till och så skickar dom det man vill ha. Och då köpte han alltid alldeles för stora kläder så han försvann nästan i dom. Det var inte många som hade sett Herr Bengtssons ansikte för det var alltid långt inne i kavajen. Men han spelade dragspel galant i alla fall. Till yrket var han spårvagnsuppletare. Det innebar att så fort någon hade tappat bort en spårvagn så ringde dom bara till Herr Bengtsson och så letade han upp den och lämnade tillbaks den till rätt ägare. Men det var uppriktigt sagt inte så ofta någon ringde. Så Herr Bengtsson satt mest hemma och spelade dragspel, och berättade roliga historier för sin pojke. Pojken var en trevlig grabb. Han kunde en massa saker som du inte kan. Han kunde vissla med näsan till exempel. Han kunde simma i luften. Han kunde äta spik. Och han kunde sjunga kvartetten ur Rigoletto alldeles ensam, och spela till på kam. Det du!” – Pojken som skulle döpas
Icke att förglömmas: Jag hittade Kalle Klåfinger av Anders Jacobsson och Sören Olsson på YouTube!
- Jaha, varför i hela fridens namn börjar alfabetet på P?
- Det står ju i läseboken!
- Står det i läseboken?!
- Titta här, det är ju Päron på första sidan och Päron börjar ju på P!
- Det där är inget Päron – Det är en Apelsin!
- Tack för mig.
Kalle försvann ut och kom inte tillbaka med huvudvärkstabletter. Han kom inte tillbaka alls. Han bytte skola. – Kalle Klåfinger
”Efter en tid rymde tyvärr Snucke Snok. Han hade börjat jobba på en cirkus och ringlade sig kring en dam som var barfota över hela kroppen!” – Kalle Klåfinger
När jag hör allt det här igen, får tillbaka massor med minnen – och till och med kommer ihåg hela texter och meningar så får det mig bara att tänka på att jag vill göra samma. Jag vill skapa något som någon älskar när dom är liten, växer upp med, glömmer bort en stund, och sedan kommer ihåg och letar upp igen. Jag vill vara med och påverka någon på samma sätt som dom här sakerna påverkat mig. Kan du förstå det? (Slänger in ett citat från Saltkråkan också, som om det inte var nog med barndomsnostalgi här redan)
Slutsats av detta: Det är himla spännande att gå tillbaka och se/höra sånt som (helt uppenbarligen om du frågar mig) har haft del i att forma vem jag är som människa. Framförallt my sense of humor. Obviously.
Slutsats II: This escalated quickly, och jag har inte kommit längre i mitt manus.