nennes scrapbook

Comments (3)

A thing happened

Basically, det som hände var att jag och Stina bestämde oss för att ta en promenad runt Sidsjön. Första varvet var solen framme, fåglarna kvittrade och sommarlovsbarn badade överallt. Det duggade lite i några hundra meter, men sedan var det som bortblåst. På andra varvet regnade det lite mer, och lite mer, och lite mer, och lite mer… Och lite mer. Sedan haglade det. Regnade lite mer, haglade lite, regnade lite. Sedan blixtrade det lite, åskade mycket, och regnade ännu mer. Vi tog oss runt hela sjön genom att springa mellan alla möjliga tak och skydd att pausa under. Hade vi inte haft telefoner och skit på oss hade vi lika gärna simmat över till andra sidan (förutsatt att det inte hade åskat också såklart, we’re not that stupid), det hade inte gjort någon skillnad – Så blöta var vi. Att springa i en femtio kilo tung, vattenfylld, stickad tröja, och minst lika tunga jeans är ett ordentligt träningspass. Vi kryssade mellan hundratals vattenpölar så gott vi kunde, och skrek hysteriskt varje gång himlen lystes upp av blixtarna. När vi tagit oss hela varvet runt, och jag var ordentligt irriterad över att jag hade brytt mig om att tvätta håret innan vi gick ut, fick vi en glad överraskning då Stinas bil inte startade. Så vi fick vänta på hennes mamma medan vi satt och immade igen hela bilen.

”Se blöt ut!” – Vi tog av oss tjocktröjor och koftor och virade in oss i en filt som Stina så passande hade i bilen.

Hahah, jag har skrattat åt den här bilden åtminstone en kvart för länge nu. Och då har jag till och med croppat bort min nacke, för oh my god, så roligt ska vi inte ha det.

Det här är probably so much funnier to me than någon annan – Look at mitt jätteplatta huvud! Jag somnade ganska på en gång jag kom hem, surprise surprise! Sedan vaknade jag när mamma hade kommit hem och lagat middag. Emma är med Lina i Långvind den här veckan så jag och mamma är ensamma, så ikväll såg vi på en film. The Descendants, den var bra, se den – or whatever. Enda problemet är att Matthew Lillard (som vi lärt oss att han heter) har ett så jefla punchable face. Som mamma sa ”Det är lugnt så länge han är allvarlig, men så fort han ler går det liksom inte”.

Nu har jag fått tillbaka värmen, druckit mitt kvällste och smittat mamma med feber, så själv är jag ganska nöjd med dagen får jag ändå säga. Haha, mamma kom precis in i köket och började prata om bröd av någon anledning ”Det är så tråkigt med bröd! Jag hittar aldrig nåt bröd som jag känner ‘YES vilket gott bröd!’… Och jag tycker ju om bröd…”

Comments (1)

Hur kul kan man ha för tio tusen kronor?

Exakt såhär kul kan man ha för tio tusen kronor. Det är som den där klassiska frågan ”Vad skulle du göra om du fick si och så mycket pengar?” Man vill ju gärna tro att man skulle vara lite wild and crazy. Kanske resa någonstans? Donera pengarna? Fylla en bassäng med godis och sedan bada i det? Nope. Dator. Dator för hela pengen.
Det är märkligt. Man tror att man har någorlunda normala värderingar. Sedan helt plötsligt händer något som gör att man måste handla på magkänslan, och så råkar man se sina värderingar för vad de egentligen är, åsså skäms man lite grann.
Jag har ett utmärkt exempel: Jag hällde en Treo i min dator. Inte med vilje of course, that would just be stupid. Jag var sjuk (efter filmlägret – Tack Sofia för den!) och behövde en Treo innan jag somnade. Halvlåg i sängen med Treo-muggen (för jag har en speciell Treo-mugg) i handen. Sedan tror jag att jag somnade. Eller jag vet att jag somnade, men jag kommer inte ihåg mer.
På kvällen dagen efter när jag gick upp för trappen på väg in i mitt rum hörde jag ett väldigt märkligt ljud. Ungefär samma ljud som när pappa leker med sina radiostyrda flygplan, gånger ett par hundra. ”Skumt” tänkte jag ”Pappa är ju inte ens hemma”. När jag närmar mig mitt rum inser jag att det är just därifrån ljudet kommer. ”Skumt” tänkte jag igen ”Jag har ju inga radiostyrda flygplan på mitt rum” – I did however have a Macbook på mitt rum (lägg märke till hur jag använder mig av imperfekt) och fläkten på nämnda Macbook gick som aldrig förr. Först upptäckte jag att skärmen inte verkade fungera, sedan verkade inte tangentbordet fungera, och inte startknappen – eller strömsladden. Sedan upptäckte jag att bordet som datorn stått på hade stora fläckar, ungefär som något hade spillt. Sist upptäckte jag den tomma Treo-muggen på golvet. Härmed råder fullständig panik medan jag mobil-googlar på saker som ”Hjälp jag tömde en Treo i min dator hjälp hjÄLP HJÄLP”. Efter en stund kan vi konstatera att datorn luktar bränt och förmodligen bör lämnas i fred – på ett brandsäkert ställe. Och eftersom att jag fortfarande är en dramatisk tonåring i några månader till så var jag naturligtvis tvungen att, med tårar i ögonen och gråten i halsen, slänga mig i bilen och åka ner till mamma för att få tröst.
På en gång jag kör ut från gården märker jag att allt inte står helt rätt till med min bil heller. Men jag var alldeles för arg på pappa för att orka bry mig. Vad pappa hade gjort vet jag inte, men han är ju pappa och alla mina problem kan relateras tillbaka till honom, om man så vill.
När jag lugnat ner mig lite, och ju mer jag tänker på det, inser jag att jag förmodligen borde göra något åt ljudet som min bil ger ifrån sig. I min ytterst bilkunniga hjärna är jag helt övertygad om att det är precis det här ljudet som uppstår när däcket håller på att lossna från bilen och fara ner i diket. På vägen hem spelar jag in hur bilen låter på min mobil, sedan spelar jag upp det för pappa när jag kommit hem. Han mumlar något om hjullagret och att jag borde åka till verkstaden så fort som möjligt på måndagen. Så i måndags åkte jag först och lämnade in min käraste ägodel hos en dator-snubbe (det är alltså datorn som är min käraste ägodel, jag lämnade inte in min bil hos en data-snubbe) – Det visade sig att moderkort, strömförsörjning och allt annat i min dator brunnit. Hur det står till med hårddisken är fortfarande en spännande fråga. Efter det åkte jag med Snape till verkstaden. ”Jag ska provköra den lite” – ”Ja, det här låter ju inte så bra” – ”Jag ska köra runt och hissa upp den så att jag kan kolla närmare”. Efter att ha väntat i närmare tjugo minuter kommer en helt annan snubbe ut: ”Hjullagret är helt krossat. Så den här bilen får du inte köra mer förrän det är fixat”. Shit poop. 2600 kronor kostar det att byta hjullager. Ouch. Igår ringde dom och sa att hela hjullagerhållaren är trasig. Att byta den kostar 6000 kronor. Double ouch.
Vidare till mycket mer spännande news, alltså denna:

Förmodligen det snabbaste datorköp jag gjort. Actually, förmodligen ett av de snabbaste köpen jag gjort oavsett kategori. In på Media Markt ”Jag vill ha en sån där dator *peka*” ”Okej! Då kör vi på det *springer ut på lagret*”. Han ställde egentligen bara en ordentlig fråga: ”Vill du ha en drulleförsäkring?” och, well, svaret på den frågan är ju otroligt jävla uppenbart. Även om hålet i min plånbok blev åtta hundra kronor större, men har man hostat upp nio tusen behöver man inte ta i lika mycket längre för åtta hundra kronor till. Det här är alltså min round-about-way of skryting över att jag betalte skiten helt själv, för pengar jag tjänat på egen hand, och jag är omöjligt stolt över det faktumet. Och älskar datorn aningen mer.
Och den här datorn (måste ge den ett ordentligt namn!) är så jefla cool! Den har en massa coola saker som Launchpad och Mission Control, så att jag alldeles i onödan kan få känna mig som en pilot! Men mest av allt är jag so excited över att tangenterna lyser och att kunna förstora/förminska fönster i alla fyra hörnen! #livinglavidaloca

Bye bye forever min fina, vita Macbook. Den fick stå ut med en hel del under sin livstid. Två hårddiskbyten/-krascher (det beror helt på hur man ser på saken), överhettning, ett sprängt batteri och en ljummen Treo. Och såklart att Peter Pan tuggade en del på sladden också.