WHAAT HAR DET REDAN GÅTT ETT ÅR
Filed in Film,Okategoriserat, 26 januari 2014, 23:09(sen mitt senaste inlägg) Så alright. Okej. Are we doing this again? Känns som att vi gör det. Jag pratar om mig själv i plural. Kommer jag ens ihåg hur jag brukar göra det här? Återstår att se antar jag.
Har precis gjort en nära undersökning av min åsikt och kommit fram till att det är rent ut sagt förjävligt att jag inte dokumenterat det senaste året av mitt liv bättre. Det har varit ett av de mest uppskattade hittills säger källorna. Källor: Jag.
So. Här sitter jag på golvet och lyssnar på musik. The picture is a lie. Den tog jag efter att jag, Moa och Cia haft möte om vår dokumentärfilm i fredags. More on that later. Jag sitter ändå på samma ställe som på bilden, och lyssnar på samma låt på repeat som i fredags. So I guess the picture’s just half a lie. Låten? Wood
Jag ska försöka berätta så mycket som möjligt utan ord den här gången. Det blir ju så jävla tradigt då. Plus: en bild säger ju mer än tusen stycken. Plus II: det är över 175 bilder i detta inlägg, vilket betyder att vi redan from scratch har 175000 ord. Jag har redan brutit löftet om att inte göra det tradigt med text, haven’t I?
Så om vi nu backar bandet ända bak till jag skrev sist. Var hamnar vi då? Jo vi hamnar in the distant past: Februari 2013 *oooh*. Även känt som: Mitt första möte med en RED Epic. En slags kurs kombinerad med jobb. Jag och Sulayman fick utbildning i kameran samtidigt som vi filmade Jon och Johans konstfilm ”Close” – den kan man se här: LÄNK. En extra länk till en artikel ur ST efter att filmen vunnit pris i Los Angeles (det hände såklart mycket senare på året så jag ber dig att inte hamna för långt fram i tankarna just yet – vi är fortfarande i februari och har massor av annat skoj att ta oss igenom innan vi kommer till november).
Efter den lilla inspelningen åkte jag ner till Falun igen och fortsatte kursen ”Introduktion till Bildproduktion”. Vi gjorde små kortfilmer som övningar i klippning å sånt. Inget nytt egentligen, men en väldigt rolig grupp. För att nämna något vår grupp var dålig på: äta. Vi jobbade hela arbetsdagar i streck utan att pausa för varken mat eller fika. Det var dumt. Vart så himla svårt att komma på bra idéer efter ett par timmar.
Jag frågar mig verkligen vad tanken med att Sebastian håller i den lilla lampan är.
Här är från när Sanne låg på golvet och vägrade göra någonting förrän vi åt. Då nådde gruppen en (ett?) breaking point och vi gick och köpte pizza.
Sen fick jag jobb på Jens Assurs novellfilm – STARSTRUCK.SE. Så då åkte jag till Sundsvall igen.
Här är värmestugan där vi åt, fikade och… ja, värmde oss.
Här är stugan några hundra meter bort där inspelningen skedde.
All mat som blev över skopade Emil upp i påsar och tog hem till sin frys. ”Man slänger inte mat!”
Fast i skogen under tagning. 30 sekunder senare och tävling i prickskytte med snöboll spontanuppstår. Så jefla grabbigt.
Brasse Brännströms meddelande i stugans gästbok. Honom ska vi inte prata mer om. But I’ll say this: han skällde nog ut mig ett par gånger om dagen i en vecka.
Här är från när Lollo var på praktik och av en händelse råkade hamna på inspelningen av årets julkalender en dag. BG = Björn Gustafsson. Hade inte kunnat vara mer underbart.
I takt med detta började vi bildproduktionskursen i skolan. Tillsammans i gruppen producerade vi en kortfilm med Happy Jankell och Joakim Lang i huvudrollerna. Starstruck.se - igen! Vi fipplar fortfarande med den men förhoppningsvis kommer den till ögon och öron snart!
Här är hela vårt söta lilla team. Förutom gruppen och skådespelarna hade vi hjälp av tre killar från Medieprogrammet här i stan. For future reference – från vänster: Micke, Moa, Jesper, Joakim, Happy, Thom, Sebbe, Oskar, Sanne och… ett skogstroll.
När examinationen var klar åkte jag och Peter Pan hem till Sundsvall för sommaren. Varmt ute och ingen kyla i bilen = en stackars kanin med värmeslag. Fick stanna efter vägen och köpa kalla vattenflaskor och isblock som han fick ligga på för att kyla ner sig. Svårt att veva ner rutan på E4:an liksom.
Så tog min otroligt vackra lillasyster studenten också! Pictured here med bästa barndomsvän Lina.
Hemma hos pappa är mitt rum helt sig likt. Svårt att göra något åt i och för sig eftersom jag insisterat på att hemmabygga möblerna. Är inte så lätt att flytta på en säng som är fastbyggd i väggen. ”Man får inte vara dum!” som vi brukar säga i familjen.
Efter ett par veckor i Sundsvall blev det så dags för Bergmanveckan. Jag hade turen att få representera Film i Västernorrland på Bergmanveckans talangdagar. När jag säger ‘representera’ menar jag såklart att de hade kunnat valt att skicka någon annan, men de gjorde de inte. *hurra* Hela den resan förtjänar ett eget inlägg i sig – det var den värsta resa jag haft! (Och då menar jag bokstavligen resa – dit och hem). Jag fick möjligheten att träffa en mängd fantastiska människor, och det var otroligt vackert på Fårö. See, all of this är saker som borde vara i ett eget inlägg. I will tell you this however: Jag och Thim, från Umeå (pay attetion – viktig detalj), cyklade till raukarna tillsammans och på vägen gick det får och getter. Vi stannade för att ta bilder och blev omkörda av ledarna på ‘lägret’ (ska vi kalla det ett läger? Känns som att det förtjänar en mer professionell titel). De skrattade åt oss och berättade sedan att de hade funderat ”Har de inte får i Norrland?”
En båt. Någonstans mellan Nynäshamn och Visby.
Cykeltur med Miro och Lilly.
Lilla stugan där vi bodde fem stycken i en vecka. Helt okej mysigt.
Här är en bild jag tog på ett gäng rollerderby-tjejer i solnedgången vid raukara VS. Daft Punks album cover på Sunes telefon. Spoopy.
Sudersands gårdsbio. Jättemysig liten analog biograf! Sådär så att de på riktigt hade intermission i mitten av filmen för att byta mellan rullarna. So cute. Sen kom jag hem till Sundsvall och då ramlade Lollos fönster ut.
Sedan började vi jobba för att få ihop allt till inspelningen av vår film: Fantasi! (Jag har alltid haft en vild sån, for long) (Also vi fortsatte att jobba utan att fönstret hade hoppat tillbaka)
Var på auktion med mamma. De sålde mest mattor. Någon sån behövde vi inte. Men de hade väldigt fina dekorationer i taket.
Sen åkte jag till Falun för att hämta posten. Fick ett varmt välkomnande av (vad jag antar måste vara) min brevbärare som inte riktigt tyckte det var okej att jag hade så mycket post i lådan:
När jag återhämtat mig från the rudeness åkte jag till Sundsvall och förbi – till Hola folkhögskola i Kramfors för andra årets filmläger för tjejer i länet! I år låg fokus på inspelning och kameraarbete. Till vår hjälp hade vi två stycken RED Epic. YAY.
Inspelning av vår tolkning av en känd scen ur filmen Amadeus. Här är resultatet.
Här är scenografin från vår andra lilla kortis – Micke 35 som sedan blev uttagen att tävla i Novemberfestivalen i Trollhättan. More on that later.
Detta är vad vi halvt seriöst och halvt på skoj refererade till som ”Hola folkhögskolas bibliotek”. Inga fakta på hur sant det påståendet är.
Filmsveriges framtid såklart! Mimmi, Therese, Anna och Anki. Jag ber dig att notera att Ankis fot är bakom hennes huvud. Det kommer ge dig en helt ny och fräsch syn. (Saknas på bilden: Mariel)
Tillbaka i Sundsvall och sensommar. Plockade massor av liter med blåbär. Fikade ute på klipporna. Pratade överdriven norrländska med Stina. Fantastiskt var det.
Efter att Lollo dragit ut på sverigeturné med tillhörande filmteam passade jag på att ta fler bilder till vår film. Här är ett exempel på hur man kan ljussätta en brustablett:
Och helt plötsligt var sommaren slut och så skulle man tillbaka till Falun igen. Oj. Men så kom jag till Falun och vem möter jag i korridoren då? Maria som jag träffade på Bergmanveckan! ”Vad bra att jag träffade dig” säger hon ”jag behöver en scripta” säger hon ”är du min scripta?” frågar hon. Klart jag är. Var. Whatever. Maria hade skrivit en kortfilm där huvudrollen spelades av en kille som är musiker. Tanken bakom filmen var att Jakob, musikerns, låtar skulle utgöra soundtracket i filmen. Asball idé ju. För att schemat skulle gå ihop med skådespelare från Stockholm och ett team som dessutom pluggar 100% blev det så att inspelning endast kunde ske under helger. Spännande sätt att jobba på. Vi började på Sollerön (”Vi” säger jag, de hade redan haft en helg utan mig) i en pub. Vi kom dit på fredag kväll medan de fortfarande hade öppet och lyckades inom loppet av en kvart både bli erbjudna kniv (”I Mora är det kvinnorna som ska bära kniv!”) och få knivar kastade på oss efter jag snällt avböjt kniv-erbjudandet.
Jakob, Bim och Micke förbereder för (om-)tagning.
Egentligen är det här en pure scripta-bild. För att kunna se hur mycket flaskan var fylld i början av scenen för att undvika dumma klaffar. But it turned out as a ganska djup bild. It’s very funny though.
Liveframträdande hann vi med dessutom. Och Maria filmade.
Såhär tokig kan man se ut när man jobbat en hel helg men bara sovit sex timmar. Om jag minns rätt tog jag den här bilden vid tio på söndag morgon efter att ha sovit två timmar sen åtta på morgonen. Innan dess – ingen sömn. I don’t care. I LOVE IT.
Gulligaste lilla teamet tittar på en tagning tillsammmans.
Så tog helgen slut och därmed också helgens inspelning. Jag kom hem, packade om och satte mig i bilen till Sundsvall igen för att vara B-fotograf på inspelning av en musikvideo.
Shalvarsson. Alltid lika peppad.
Fick turen att jobba med både Mimmi och Sofia igen. Woo!
Här är jag. Mitt på natten. I lastbilen. Med en RED kamera.
Vi fick pröva att skjuta med brandslang (använder jag ‘skjuta’ rätt här?) också. Svårare än man tror. Eller om man tror att det är svårt – precis så svårt som man tror. Efter tusentals ”Håll i! Håll emot! Håller du emot?!” flög jag ändå någon meter bakåt när trycket från vattnet kom.
Och när den veckan var över – Tillbaka till Falun, tillbaka till Sollerön, tillbaka till inspelningen av Marias film!
#arbetsplats
Micke. ”Ta en bild på mig som Crocodile Dundee!”
En vild ljud-Ponuts söker skydd i buskaget.
Satte upp hyllor i köket med pappas hjälp. Sen fejs-tajmade jag med lillasyster i köket medan jag lagade mat. Gulle.
Sista helgens inspelning av Marias film och jag blev uppgraderad till B-foto. På Alexan. A tiny bit scary. Först. Sen tror jag det var lugnt. Eller så säger de bara det för att inte såra mina känslor. Vilket jag i och för sig uppskattar.
Jag har druckit så mycket Arizona-te. Hur många flaskor behöver en dricka before it counts as an addiction? I vilket fall är jag 99% säker på att jag passerat den gränsen.
I skolan läste vi kursen ”Fakta, fiktion och flerkamera”. Vi skulle skriva satir. Tre sketcher med sammanhängande tema och ett ramprogram att binda ihop dem med. Vi gjorde politisk satir. När vi skrivit sketcherna färdigt började vi bygga vår scenografi i TV-studion.
Jag spelade Annie Lööf. Enda tjejen. En replik. Woop.
Inspelning av andra gruppens sketcher, om kungafamiljen.
Inspelning av våra sketcher. Annie Lööf skötte ljusbordet. I bilden ser vi Thomas som Göran Hägglund, Sebastian som Anders Borg, Olle som Jimmie Åkesson, Max som Stefan Löfven och Sara som Gustav Fridolin.
Såhär såg vår scenografi till studioprogrammet ut. Vi gjorde ett slags debattprogram/valvaka med sketcherna som ”direktlänk” till Rosenbad. Gäster i debatten var Barbro Kovacs (Olle) och Jarl Schillingstein (Sebastian). Jag var programledare. Dessutom gjorde jag all grafik!
Jag, Julia och Adam var och såg En Skam för Sverige mitt i allt också!
Sen var kursen slut och jag var jättetrött.
Så jag och Emma åkte till farmor för att relaxa och umgås lite.
Emma bredvid en gran som vi planterade tillsammans med farmor när vi var små.
På halloween sen var jag pop-art:
Här ligger Sofia i min soffa och tittar på film kvällen innan galapremiär för Ömheten i Stockholm! (och har man läst den här bloggen för mer än ett år sedan känner man väl till den filmen. Också känd som: första gången jag krockade – typ två veckor efter jag tagit körkort)
Här är vi på scen med teamet, Lollo och jag. Första gången Lollo fick se sitt namn i eftertexterna på bio. Vi firade!
Shalvarsson, Mimmi, en drutt och Lollo på premiärfest!
Hemma i Falun fick jag lite kreativitet över och tillverkade världens mysigaste sänghimmel.
Sen satte jag mig på tåget och for ner till Trollhättan för att möta Mariel. Vi tävlade med vår lilla film Micke 35 i Novemberfestivalen där. Aningen jobbig känsla att ställa upp med den filmen som skrevs, spelades in och klipptes på omkring sex timmar. Har jag räknat rätt då? I vilket fall är det en märklig känsla att stå bland alla de som kämpat med sina filmer, fått stöd och jobbat med sin film i månader – när man själv gjorde sin på en dag. Jag är helt överlycklig att vi fick vara med med vår film, för nog kämpade vi hårt det ska gudarna veta (sidenote: vilka är ‘gudarna’ i detta uttryck?). Men på nåt vis kändes det liksom som fusk. Det var svårt att hålla tillbaka viljan att skrika till alla man träffade att ”VI GJORDE DEN BARA PÅ EN DAG- DÖM INTE”. Haha. Well. Vad jag menar är att det kändes tokigt att vara där med vår lilla film när de flesta andra låg på en helt annat nivå produktionsmässigt. Skämt åsido: Jag är stolt över oss. Och ledsen över att Anki inte kunde vara med.
På scen för att prata om sina fantastiska filmer: Lotta (Jag gillar Annika), Sune (Min lillebror Anton) och Lilly (Min Själbiografi). Sune och Lilly träffade jag på Bergmanveckan!
Mariel och Anna tar bilder på bilder på bilder på bilder. Osv. You get the joke.
Lilly vann första pris för sin film i mellanviktklassen!!
Thim vann pris för ”Ingen tid för oss”, Johan vann flera stycken för ”Första Strulet”, Lovisa vann förstapris i tungvikt för ”Himalaya”. Allihopana träffade jag på Bergmanveckan – så kul att se dem vinna för sina asbra filmer!
Samlade Bergmanveckan-gänget (minus såklart de som inte var på Novemberfestivalen slash med på bilden) plus Mariel!
Avocado, julmust och pannkakor. Behöver en människa nå’ mer?
Jag stickade en mössa också! Har fått dela ut mönstret till den till höger och vänster. Senast till hon i kassan på apoteket. Vi är mejlkompisar nu.
Varit mer trött. När är jag inte trött? Borde gå till doktorn.
Var på smygvisning av Marias film! Loui & Edvard har bytt titel till Kommer Aldrig Glömma. Fick en ros för min insats, av Film i Dalarna. Fint.
Massor av timmar på skolan för att skriva manus. Dialog. Sju minuter. Anpassat för endast ljud. Svårt men jättekul. Jag och Moa har haft fantastiskt roligt när vi suttit och bollat idéer fram och tillbaka.
Skriv, skriv, skriv. Och sen hem till Sundsvall för jul och nyår.
Hemma hos Lollo. Som vi uttryckte det ”gör filmkonst, klipper konstfilm”.
Julen var jättemysig som vanligt. Fick jättemånga fina julklappar. Bland annat världens största box med Hasse & Tage-filmer. Mission: se alla minst två gånger i år. Easy mission. Picassos Äventyr ska jag se tre.
Sen var det nyår. Jag kunde inte bestämma mig så jag for runt på olika ställen under hela kvällen. Såhär kändes det efter jag hade spenderat a bad amount of time (anyone? no?) på att locka allt mitt hår. Tveksam över om det var värt det.
Vi gick ner till hamnen till tolvslaget och såg på fyrverkerierna där. Kom tillbaka och lockarna var all gone. Tveksamheten jag haft innan visade sig vara befogad. Pissed off.
Började, och håller fortfarande på, att läsa den här boken också. Den är jättekul. Och jättehemsk. Och väldigt konstig. ”Kasher in the Rye” av Moshe Kasher, en av mina favoritpersoner. Jag har en väldigt förkärlek för att läsa komikers biografier. Why is that? Also jag spenderade säkert över en halvtimme nu med att kolla på Moshe Kasher-klipp på YouTube. Why is that?
Aanywaay. Från Sundsvall tog jag med mig två träd ner till Falun.
Also before you say anything: Det är en gran inte en julgran. Jag kan ha den uppe året runt, okay mom?
Inspelning av våra dialogmanus! Det här bilden är actually från själva inspelningen. Kameraljudet var rekvisita. Thomas, Robert och Max gjorde helt sjukt bra insatser som Anton, Fredde och Niklas i mitt manus. Var jättekul att spela upp det för klassen på examinationen dessutom. Alla skrattade och tyckte det var kul, så jag var överlycklig. På lördag eftermiddag fick jag omdömet av vår lärare på mejl. Inte godkänd. Såhär kul tyckte jag det var:
Värst av allt: detta är första gången jag inte blivit godkänd på något. Och det hände två gånger i den här kursen. I’m falling apart you guys. Det har jag fått skaka av mig för att kunna göra plats åt komplettering. Och nästa kurs. Och min och Lollos film. Och Guldbaggen! Ömheten var nominerad till TVÅ guldbaggar! Bästa foto och bästa nykomling. Och. PETRUS VANN EN GULDBAGGE!
Såhär glada var jag och Lollo då!
Vi såg Guldbaggen i bion på skolan (var en millimeter från att skriva ”vi såg bion på Guldbaggen i skolan”) – ashäftigt! Den här bilden på Moa tog jag cirka tio minuter innan det började, när vi trodde att det kanske möjligtvis bara skulle bli vi två där. Haha. Så blev det inte.
Peter Pan är trött och sover på mattan framför mitt värmeelement.
Alright. Så Guldbaggen var förra veckan, right? Då borde vi vara helt up-catchade nu. Skönt. Då kan vi glömma detta och gå vidare i livet. Försöker lova mig själv att blogga fler än en gång per år. Men det verkar vara ett svårt löfte att ge. Tar liksom emot. Hursomhelst har jag mycket fler bilder och berättelser mer ingående på allt jag berättat (relativt) kort om.
Hä’ är ju bara mina mobilbilder. Tack vare dem har jag kunnat sammanställa tidslinjen över vad som har hänt under året, för som Professor Green uttrycker det ”memories are myths” (x). Also, jag lyssnar tydligen på Professor Green nuförtiden? Life moves in mysterious ways.
PEACE OUT.
Text me.
Peace.
I’m out.
Text me.
(This is my favourite joke atm)
MUN-DIARRÉ OCH MEDIAKONSUMTION
Filed in Okategoriserat, 17 mars 2013, 1:08
Det här är någon typ av standardformat här nu – Börja med en bild där jag sitter i soffan och inte ser helt klok ut! Det händer säkert massor av kul saker i mitt liv just nu det kan jag lova, men det har jag ingen lust att prata om ärligt talat. Så istället tänkte jag att jag skulle prata om något annat. Jag konsumerar media som om det vore syre, och det är väl bra i guess när det nu är media man tänkt jobba med i sin framtid. Och om det är något jag tycker om – bortsett från att konsumera kopiösa mängder media – så är det att berätta om de kopiösa mängder media jag konsumerat!
Saker som är bra just nu helt enkelt:
Tre stycken teveserier, eller ja, more like två teveserier och ett teveprogram: The Mindy Project [x] av och med Mindy Kaling från amerikanska The Office. Jag läste hennes bok förra året så när jag fick reda på att hon hade en egen teveserie vart jag överlycklig!
The Sarah Millican Television Programme [x] av och med Sarah Millican (duH). En av mina favoritkomiker och det är basically hennes stand up förklädd till ett teveprogram.
Please Like Me [x] av och med Josh Thomas, en annan av mina favoritkomiker (det verkar onekligen så att jag föredrar serier som är av och med samma person, what does it all mean?) En ganska obskyr referens kan jag tänka mig, men: helst av allt skulle jag vilja beskriva serien som den australienska versionen av Grandma’s House.
Åh, och apropå serier av och med samma person så jag har också börjat se på Girls [x] som jag hört så mycket om. Och med ‘börjat se på’ menar jag såklart att jag såg hela första säsongen igår kväll. And. I don’t know. Efter första avsnittet tänkte jag att ”man kan ju inte döma en serie efter första avsnittet”, så jag såg på det andra avsnittet. Då råkade Mike Birbiglia dyka upp så då var jag ju tvungen att fortsätta kolla! Och i avsnittet efter det dök Jorma Taccone från The Lonely Island upp, och vi känner väl alla till hur jag känner inför The Lonely Island. Så jag fortsatte kolla såklart. Sen fastnade jag liksom. Och till slut hade jag sett alla tio avsnitt. I think I like it?
Vidare i livet har jag såklart lite musik som går på repeat just nu! I princip vilken låt som helst av Jukebox The Ghost, men framförallt då: Hold It In [x], Oh Emily [x] och Don’t Let Me Fall Behind [x].
Hooray For Earth’s True Lovers [x] har jag också fastnat på. Och Oberhofer! (speciellt I Could Go [x]). Och norska Karpe Diem av alla. Jag fastande för deras Påfugl [x] för ett par månader sedan när jag hörde den på radion. Så när Lollo var här och hälsade på för ett tag sedan blev Jens [x] helgens låt. När jag hör den nu kan jag inte sluta le. Allt jag kan se är Lollo dansandes med min ukulele och helt sjukt fokuserat spela fyra toner. Jag har lyssnat igenom hela albumet några gånger nu och jag måste säga att musiken, eller beaten eller vad vi nu ska kalla det, är helt fantastiska! Favoriter just nu är Porselen [x] och Her [x].
Jag har lite dåligt samvete däremot över att vi redan närmar oss slutet av mars och jag har fortfarande inte läst en enda bok. Jag har liksom en slags tyst överenskommelse med mig själv om att läsa minst en bok i månaden, eller minst tolv böcker om året helt enkelt. Förra året läste jag femton böcker så det är väl okej antar jag. Men jag ligger redan efter med minst tre böcker i år. Och det är ju inte direkt så att jag kan skylla på att jag inte har något att läsa. Jag har sju böcker i min ”to read”-lista, och 45 stycken i min Adlibris-önskelista.
Det är viktigt för mig att du förstår att andra boken uppifrån är Shades of Grey som handlar om ”Hundreds of years in the future, the world is an alarmingly different place. Life is lived according to The Rulebook and social hierarchy is determined by your perception of colour.”, och inte en snuskbok baserad på Twilight.
Lite högre upp i den här absoluta mun-diarrén (är det fortfarande mun-diarré vi pratar om när det är i skriven form?)
nämnde jag Mike Birbiglia, och det tänkte jag fortsätta med nu. Han är inte bara en av mina absoluta favoritkomiker, eller personer i huvud taget – Han har också skrivit en av mina bästa böcker: Sleepwalk With Me and Other Painfully True Stories. Boken som nu blivit film [x]. Yay! Jag såg filmen först igår, och jag är ju såklart en hel del partisk, men jag måste säga att det är den gulligaste filmen jag sett på länge! Filmen handlar i huvudsak om hans väg till att bli stand up-komiker, och ganska lika mycket om REM Sleep Behaviour Disorder – en sjukdom har har som gör att man spelar ut sina drömmar. En slags extrem version av att gå i sömnen. Filmen är precis tillräckligt seriös för att man ska känna efter och tänka till, men utan att bli ledsen och gråta.
I övrigt är mitt YouTube-beroende fortfarande going strong! Två kanaler som jag verkligen gillar är Feminist Frequency [x] och Mike Falzone [x]. Feminist Frequency kan man ganska snabbt lista ut vad det handlar om: framförallt bilden av kvinnor i media – reklam, tv/data-spel, film, osv. Än har jag inte bestämt mig för om jag håller med om allt, men det är otroligt intressant att lyssna på! En speciellt intressant video hon gjort är en om årets Oscars-nominerade filmer och Bechdeltestet:
Och Mike Falzone är underbar! Det är liksom 50/50 av anledningar jag gillar honom. Eller 33/33/33 kanske? Han har en underbar röst att lyssna på. Jag gillar tempot i videorna (jag vet fortfarande inte korrekta böjningen av ‘video’ i plural?), det känns avslappnat och lugnt liksom. Plus att han verkar vara onödigt jävla klok, och han har massor av bra, och roliga, saker att säga. Hmm.. Also, i guess jag är inne på något typ av spår angående kvinnors rätt just nu? Eller?
Som avslut: en av mina absoluta favoritpersoner just nu är Soulpancake’s Kid President. Seriously, jag gillar inte ens barn men det är inte klokt hur mycket jag vill krama det här specifika barnet. Shit. ”I think we all need a pep talk…”
”Stop being boring! Yeah, you! Boring is easy, everybody can be boring – but you’re gooder than that!”
Entries