nennes scrapbook

Comments (4)

Here we are again

Tillbaka i redigeringsposition.
I torsdags var jag på min Systers julkonsert. Hon sjöng vackert och vi satt allihopana med tårar i ögonen (Jag, Mamma, Anna, moster Karin, Pappa och Carina). Sedan åt vi på Mc Donald’s – like you do.
I söndags var jag på julkonsert med min Mammas kör. Dom är väldigt duktiga och deras konserter är alltid bra, men det bästa med just den här konserten var att kolla på Jonas som under hela föreställningen bröt ihop av diverse anledningar. Ett bra exempel är när kören sjung ”Halleluja” (heter den så? Du vet vilken jag pratar om), och precis när det var som mest stämningsfullt, i den lilla pausen mellan två ”halleluja” ropade ett barn, helt oprovocerat ”BAJS!”. Well, that was us gone. Det är otroligt svårt att skratta så mycket, så tyst.
Sedan dess har jag i stort sett haft dagarna packade med att jobba med informationsfilmer åt Videoguiden. Önskar att jag kunde få lägga mer energi på varje filmsnutt. Sjukt jobbigt att lämna ifrån sig filmer som inte är färdiga. Eller dom är ju färdiga, men inte tillräckligt för att jag ska vara riktigt nöjd. Jag är inte van att det ska gå såhär fort – filma, redigera, leverera på samma dag – och jag gör mitt bästa för att filmerna inte ska se alltför B ut.
Wow. That got depressing quick! Missförstå mig rätt – Jag är nöjd och glad, men lite OCD och perfektionist. Hursomhelst – onward!
Idag, ikväll, smög jag mig ner till Norra Järnvägsgatan och min gamla skola. Sundsvalls Gymnasium hade öppet hus för de som ska välja gymnasium nu till våren. Så himla glad att det kapitlet i mitt liv är över, för övrigt.
Enda anledningen till att jag gick dit var för att Sofia bad mig att komma. Och, 1: Hur kan man säga nej när någon ber en? och 2: Jag har inte träffat Sofia sedan vi jobbade tillsammans i somras, vilket för övrigt visade sig vara över fyra månader nu (What?!). I samma stund som vi gjorde en klassisk spring-mot-varandra-i-en-korridor-(helst-i-slow-motion)-med-armarna-öppna-och-kasta-sig-på-varandra-kram insåg jag hur mycket jag saknat henne (Wow. På riktigt. Ska jag bara vara såhär blödig nuförtiden?). Man bygger upp en ganska märklig relation när man jobbar med varandra dygnet runt i två månader. Vi umgicks alla våra vakna timmar under filminspelningen. Vi två var på plats en timme innan vi började varje dag, och minst en timme efter vi slutade. Jag åt till och med frukost i bilen på morgonen. Tack vare den perioden känner jag henne lika bra som många av de kompisar jag haft i flera år.
När vi sedan, efter slutfesten i slutet av augusti inte har sett varandra uppstår som ett litet tomrum. Inte ett tomrum som man lägger märke till. Det är inte speciellt stort. Men på en gång det försvinner märks desto mer. Happy, so happy happy right now. Inte minst för att jag för en liten stund kunde säga saker som ”Den är inte dum!” och ”Då blev den min!” till någon som faktiskt förstår vad jag pratar om.
På skolan var allt som vanligt. Samma gamla lärare. Samma gamla uppgifter. Literally, det mesta som hängde på väggarna var våra gamla uppgifter som vi gjorde när vi gick i trean. Vår skräckfilm visades i filmsalen (Något som Åke, enligt Sofia, tydligen tar varje chans till att få visa upp nuförtiden, yay oss!)
Hade samma konversation med alla lärare – ”Vad gör du nuförtiden?”. Blev inbjuden av min gamla svenskalärare (svensklärare? Really? F*ck you) att komma och prata om vad jag gör nu inför treorna till våren. Det blir skoj, även om jag inte vet om jag har speciellt mycket att komma med. Min gamla filmlärare (Åke) lovade även att han skulle prata med OMG, så jag kanske får komma dit och lära mig något? *Happy face*
Däremot verkar det se mörkt ut för Vårshowen i år. Åke orkar inte ta hela ansvaret att fixa allt helt själv. Så i värsta fall blir det ingen DVD och ingen live-skärm till våren. Kan vi låta det hända? Icke! Jag har redan lovat att ställa upp!

♥
*Disregard the auotocorrect*

Need something in your ear… phones? You’re welcome.

Comments (0)

Oh my god I love people

Ibland slår en tanke mig så hårt i huvudet att jag måste stanna upp en stund. Jag älskar folk. Den tanken slog mig otroligt hårt i huvudet idag. Jag älskar folk. Och jag är så himla tacksam för folk, mer specifikt de folk som jag får ha i mitt liv.
Jag är väldigt bra på att hitta fel, och att fokusera på det jag inte gillar hos olika människor. Jag hatar ganska mycket. Men idag slog det mig som en bitchslap i ansiktet hur underbara människor kan vara. Och hur dålig jag kan vara på att visa hur mycket jag uppskattar dem.
Jag var på restaurang och café Skonerten idag och gjorde ett filmjobb. Det är cafét som ligger i Kulturagasinet. De har nyss bytt ägare, och de nya ägarna ville visa det nya Skonerten. De nya ägarna var ett par, ursprungligen från Grekland, och deras äldsta son jobbade där tillsammans med en ung tjej. Och de var helt underbara – Allihopana!
Jag hade så trevligt – och så himla roligt! Så jag var nästan tvungen att stanna upp en stund och glädjas över att det här faktiskt är mitt jobb. Innan jag började filma satte vi oss ner och pratade en stund. Det tycker jag gör jobbet mycket enklare, dels för att få höra vad dom har tänkt sig, men också för att det är mycket enklare att göra ett bra jobb om man känner personerna man ska göra jobbet åt lite grann. Det tog inte mer än tio minuter så kände jag mig hemma i det lilla cafét, som numer också är en restaurang med hemlagad husmanskost.
Vi började i köket då jag övertalade dem om att laga lite mat så att vi kunde visa i filmen att maten var hemlagad. De tvekade inte en sekund – sonen fick skära julskinka och göra rotmos, Olympia (en av de nya ägarna – such a badass name!) gjorde muffinssmet och skar upp chokladrutor och Ante (den andra ägaren) lade upp en tallrik med ugnsgratinerade paprikor, sallad och tomatsås. Och vi skämtade och hade så trevligt – jag kände mig till och med så bekväm att jag vågade ta upp en diskussion med deras son då han nämnde ”Windows Movie Maker”.
Jag är så himla tacksam över att jag fick chansen att träffa dom fantastiska människorna! Och jag är så tacksam över hur alla tre på Videoguiden tar hand om mig på bästa möjliga sätt. Hjälper mig att bära utrustningen trots feber, kollar hela tiden hur jag känner inför olika saker och talar om hur viktigt det är att jag inte känner mig stressad eller pressad.
Och jag kan inte nämna Videoguiden helt utan att nämna hur tacksam jag är för Lollo (för annat också såklart!) men just nu specifikt för att det var hon som tipsade mig om det här jobbet, det var hon som gav mig Mattias visitkort. För det är jag skyldig något stort. Eller mycket smått.
Nu när vi ändå är så himla blödiga kan jag också passa på att tala om hur tacksam jag är över min familj och alla mina vänner. Alla som står ut med mig och hur jag håller på. Jag är förvånad över att inte fler personer bara tar tag i mig, skakar mig och vrålar ”Kan du bara sluta någon gång? Jesus christ!”
Jag är också lite tacksam över alla som läser det här. Att ni orkar. Bless you.
Så. För att avsluta detta blödiga och sliskiga inlägg vill jag säga: Jag vill att folk ska veta hur mycket jag uppskattar dem, även om jag är dålig på att tala om det.

Nu ska vi sova allesamman!
Perfect lullaby over here!
Whaa..? I actually linked you via Spotify? I just blew my own mind.