nennes scrapbook

Clam, crab, cockle, cowrie

Helgen spenderade jag i Övik med att observera vad framtiden har att ge – speciellt när det gäller relationer till mina föräldrar. Jag har spenderat hela helgen med att se pappa och farmor reta och förolämpa varandra konstant på ett helt underbart sätt. Så långt att de fäktas med brödknivar i köket, ser vem som kan rapa högst (tur att min syster sov då, annars hade hon väl emigrerat till en annan släkt.. eller nåt), och klappa till varandra på huvudet liite för hårt, men ändå väldigt kärleksfullt – Och folk (inklusive mig) undrar varför jag är som jag är.
Jag bara väntar på stunden då all värme och kärlek i deras förolämpningar försvinner, och de helt plötsligt börjar förolämpa varandra på riktigt. Ungefär som när man var liten och låtsades slå till någon – Det kommer oundvikligen ett tillfälle då man råkar slå till på riktigt. Och det vet jag. Och jag är beredd.
Det märks väldigt tydligt att jag tar efter, och gör precis som min käre far. Klaga lite extra på något futtigt som att vattnet smakar alldeles för utspätt, smyga tyst in i köket och klappa till honom så hårt jag kan i bakhuvudet, eller helt enkelt bara ställa sig innanför toalettdörren, släcka lyset och vänta på att han öppnar dörren – Bara för att det är hysteriskt roligt, och för att då och då få skrämma skiten ur honom.
Nu har jag sett precis vad som väntar, och helt ärligt kunde det vara mycket värre.
Jag älskar min farmor, och jag känner mig extra manad att utrycka det efter att ha sett Viktors hyllningsfilm till sin farmor idag. Farmorar är verkligen något helt i sitt eget slag. Hur kan man inte älska en människa som kommer hem från ett möte med pensionärskören och säger:

”Gud vad vi har sjönget idag! Både präster å’ profeter gråter! Önskar ni något? Jag är inte säker på att jag kan uppfylla önskningarna, men ni får gärna tala om dom för mig..”

Jag var och förnyade mitt pass idag också. Mest på grund av att någon bestämde sig för att hitta på en regel om att man måste ha ett pass som gäller minst sex månader efter hemkomst. Jävla pass och deras regler. Men någonting som jag tyckte var spännande var att dom inte mäter en längre. Det gjorde dom sist jag skulle förnya mitt pass. Men hon vid disken bara tittade på mig och sa ”Hur lång är du?” så jag kunde inte låta bli – Hon var ganska liten, och jag var säkert två decimeter längre än henne. Så jag tittade ner på henne, sen på mig själv, sen tillbaka på henne och sa ”Ja.. Omkring en och trettio tror jag…” She was not amused.