”Det står någon vid min bil. Och tittar rakt in i skogen”
I fredags promenerade jag och Stina ner på stan och hyrde film i höstmörkret. Vi hyrde Mulan 2 och Step Up 3. Först hyrde vi bara Mulan 2. Men vi kände oss lite obekväma med det – mest på grund av att vi båda är 19 år gamla nuförtiden. Så vi bestämde oss för att låtsas som att Mulan var till vår lillasyster, och så hyrde vi Step Up 3 ”till oss”. Det var naturligtvis ingen som frågade. Men hade dom frågat hade vi haft en genomtänkt svar åtminstone.
Vi såg båda filmerna och sedan babblade vi på ett bra tag. Runt tio i tre kollade vi på klockan och insåg att det kanske var lite sent ändå. Så vi plockade undan och gjorde allt sånt där nödvändigt, så när Stina skulle hem var klockan närmare halv fyra på morgonen. Och eftersom att vår infart är så himla krånglig att ta sig ur hade hon parkerat på parkeringen några hundra meter bort på gatan. Så vi sa hejdå och eftersom att Stinas mobil var död (läs: slut på batteri) sa hon skämtsamt ”Jag kommer tillbaka om bilen inte startar”. Och så stängde jag dörren. Och gick och kissade. Och precis när jag spolar hör jag en lätt knackning på dörr-fönstret.
Jag öppnar dörren och där står en vettskrämd Stina och stirrar på mig. Hon kastar sig in i hallen och jag frågar vad som hände. ”Det står någon vid min bil. Och tittar rakt in i skogen”.
Oh my god. Är det en mördare? En psykiskt sjuk människa? Som kommit för att mörda oss? Med knivar? Och kofot? Och andra vassa saker som man mördas med? Vi stirrar bort mot parkeringen genom persiennerna en stund. Vi ser inget. Så vi beslutar oss för att gå dit tillsammans. Sagt och gjort, och när vi kommer fram står det ingen där. Såhär i efterhand är jag ganska säker på att det var min barndomskompis farfar som stod där. Alltså inte ett spöke. Dom bor mittemot parkeringen, och dom har en hund som rastas i den lilla skogen vid de mest olämpliga tillfällen.
Efter det här lilla äventyret slängde jag mig i sängen, och var naturligtvis ganska trött när vi skulle åka till Farmor morgonen efter. Jag har sagt det här många gånger förut – men att vara hos min Farmor är bland det bästa i världen. Lätt på min toppfem-lista av ställen att vara på. Den går såhär: London, Farmor, hotell, London, London.
Hos farmor spenderade vi en rejäl stund med att försöka se meteoritregnet som skulle dyka upp runt elva på kvällen. Vilket jävla skämt det visade sig vara då. Det var ju bara Emma och Farmor som såg några. Jag såg två. Två. Två stycken ur ett helt regn är inte bra jobbat.
This, people, is amazing space.
