nennes scrapbook

A thing happened

Basically, det som hände var att jag och Stina bestämde oss för att ta en promenad runt Sidsjön. Första varvet var solen framme, fåglarna kvittrade och sommarlovsbarn badade överallt. Det duggade lite i några hundra meter, men sedan var det som bortblåst. På andra varvet regnade det lite mer, och lite mer, och lite mer, och lite mer… Och lite mer. Sedan haglade det. Regnade lite mer, haglade lite, regnade lite. Sedan blixtrade det lite, åskade mycket, och regnade ännu mer. Vi tog oss runt hela sjön genom att springa mellan alla möjliga tak och skydd att pausa under. Hade vi inte haft telefoner och skit på oss hade vi lika gärna simmat över till andra sidan (förutsatt att det inte hade åskat också såklart, we’re not that stupid), det hade inte gjort någon skillnad – Så blöta var vi. Att springa i en femtio kilo tung, vattenfylld, stickad tröja, och minst lika tunga jeans är ett ordentligt träningspass. Vi kryssade mellan hundratals vattenpölar så gott vi kunde, och skrek hysteriskt varje gång himlen lystes upp av blixtarna. När vi tagit oss hela varvet runt, och jag var ordentligt irriterad över att jag hade brytt mig om att tvätta håret innan vi gick ut, fick vi en glad överraskning då Stinas bil inte startade. Så vi fick vänta på hennes mamma medan vi satt och immade igen hela bilen.

”Se blöt ut!” – Vi tog av oss tjocktröjor och koftor och virade in oss i en filt som Stina så passande hade i bilen.

Hahah, jag har skrattat åt den här bilden åtminstone en kvart för länge nu. Och då har jag till och med croppat bort min nacke, för oh my god, så roligt ska vi inte ha det.

Det här är probably so much funnier to me than någon annan – Look at mitt jätteplatta huvud! Jag somnade ganska på en gång jag kom hem, surprise surprise! Sedan vaknade jag när mamma hade kommit hem och lagat middag. Emma är med Lina i Långvind den här veckan så jag och mamma är ensamma, så ikväll såg vi på en film. The Descendants, den var bra, se den – or whatever. Enda problemet är att Matthew Lillard (som vi lärt oss att han heter) har ett så jefla punchable face. Som mamma sa ”Det är lugnt så länge han är allvarlig, men så fort han ler går det liksom inte”.

Nu har jag fått tillbaka värmen, druckit mitt kvällste och smittat mamma med feber, så själv är jag ganska nöjd med dagen får jag ändå säga. Haha, mamma kom precis in i köket och började prata om bröd av någon anledning ”Det är så tråkigt med bröd! Jag hittar aldrig nåt bröd som jag känner ‘YES vilket gott bröd!’… Och jag tycker ju om bröd…”