Så om vi nu backar bandet ända bak till jag skrev sist. Var hamnar vi då? Jo vi hamnar in the distant past: Februari 2013 *oooh*. Även känt som: Mitt första möte med en RED Epic. En slags kurs kombinerad med jobb. Jag och Sulayman fick utbildning i kameran samtidigt som vi filmade Jon och Johans konstfilm ”Close” – den kan man se här: LÄNK. En extra länk till en artikel ur ST efter att filmen vunnit pris i Los Angeles (det hände såklart mycket senare på året så jag ber dig att inte hamna för långt fram i tankarna just yet – vi är fortfarande i februari och har massor av annat skoj att ta oss igenom innan vi kommer till november).

Efter den lilla inspelningen åkte jag ner till Falun igen och fortsatte kursen ”Introduktion till Bildproduktion”. Vi gjorde små kortfilmer som övningar i klippning å sånt. Inget nytt egentligen, men en väldigt rolig grupp. För att nämna något vår grupp var dålig på: äta. Vi jobbade hela arbetsdagar i streck utan att pausa för varken mat eller fika. Det var dumt. Vart så himla svårt att komma på bra idéer efter ett par timmar.

Jag frågar mig verkligen vad tanken med att Sebastian håller i den lilla lampan är.

Här är från när Sanne låg på golvet och vägrade göra någonting förrän vi åt. Då nådde gruppen en (ett?) breaking point och vi gick och köpte pizza.

Sen fick jag jobb på Jens Assurs novellfilm – STARSTRUCK.SE. Så då åkte jag till Sundsvall igen.

Här är värmestugan där vi åt, fikade och… ja, värmde oss.

Här är stugan några hundra meter bort där inspelningen skedde.

All mat som blev över skopade Emil upp i påsar och tog hem till sin frys. ”Man slänger inte mat!”

Fast i skogen under tagning. 30 sekunder senare och tävling i prickskytte med snöboll spontanuppstår. Så jefla grabbigt.

Brasse Brännströms meddelande i stugans gästbok. Honom ska vi inte prata mer om. But I’ll say this: han skällde nog ut mig ett par gånger om dagen i en vecka.

Här är från när Lollo var på praktik och av en händelse råkade hamna på inspelningen av årets julkalender en dag. BG = Björn Gustafsson. Hade inte kunnat vara mer underbart.

I takt med detta började vi bildproduktionskursen i skolan. Tillsammans i gruppen producerade vi en kortfilm med Happy Jankell och Joakim Lang i huvudrollerna. Starstruck.se - igen! Vi fipplar fortfarande med den men förhoppningsvis kommer den till ögon och öron snart!

Här är hela vårt söta lilla team. Förutom gruppen och skådespelarna hade vi hjälp av tre killar från Medieprogrammet här i stan. For future reference – från vänster: Micke, Moa, Jesper, Joakim, Happy, Thom, Sebbe, Oskar, Sanne och… ett skogstroll.

När examinationen var klar åkte jag och Peter Pan hem till Sundsvall för sommaren. Varmt ute och ingen kyla i bilen = en stackars kanin med värmeslag. Fick stanna efter vägen och köpa kalla vattenflaskor och isblock som han fick ligga på för att kyla ner sig. Svårt att veva ner rutan på E4:an liksom.

Så tog min otroligt vackra lillasyster studenten också! Pictured here med bästa barndomsvän Lina.

Hemma hos pappa är mitt rum helt sig likt. Svårt att göra något åt i och för sig eftersom jag insisterat på att hemmabygga möblerna. Är inte så lätt att flytta på en säng som är fastbyggd i väggen. ”Man får inte vara dum!” som vi brukar säga i familjen.

Efter ett par veckor i Sundsvall blev det så dags för Bergmanveckan. Jag hade turen att få representera Film i Västernorrland på Bergmanveckans talangdagar. När jag säger ‘representera’ menar jag såklart att de hade kunnat valt att skicka någon annan, men de gjorde de inte. *hurra* Hela den resan förtjänar ett eget inlägg i sig – det var den värsta resa jag haft! (Och då menar jag bokstavligen resa – dit och hem). Jag fick möjligheten att träffa en mängd fantastiska människor, och det var otroligt vackert på Fårö. See, all of this är saker som borde vara i ett eget inlägg. I will tell you this however: Jag och Thim, från Umeå (pay attetion – viktig detalj), cyklade till raukarna tillsammans och på vägen gick det får och getter. Vi stannade för att ta bilder och blev omkörda av ledarna på ‘lägret’ (ska vi kalla det ett läger? Känns som att det förtjänar en mer professionell titel). De skrattade åt oss och berättade sedan att de hade funderat ”Har de inte får i Norrland?”

En båt. Någonstans mellan Nynäshamn och Visby.

Cykeltur med Miro och Lilly.

Lilla stugan där vi bodde fem stycken i en vecka. Helt okej mysigt.

Här är en bild jag tog på ett gäng rollerderby-tjejer i solnedgången vid raukara VS. Daft Punks album cover på Sunes telefon. Spoopy.

Sudersands gårdsbio. Jättemysig liten analog biograf! Sådär så att de på riktigt hade intermission i mitten av filmen för att byta mellan rullarna. So cute. Sen kom jag hem till Sundsvall och då ramlade Lollos fönster ut.

Sedan började vi jobba för att få ihop allt till inspelningen av vår film: Fantasi! (Jag har alltid haft en vild sån, for long) (Also vi fortsatte att jobba utan att fönstret hade hoppat tillbaka)

Var på auktion med mamma. De sålde mest mattor. Någon sån behövde vi inte. Men de hade väldigt fina dekorationer i taket.

Sen åkte jag till Falun för att hämta posten. Fick ett varmt välkomnande av (vad jag antar måste vara) min brevbärare som inte riktigt tyckte det var okej att jag hade så mycket post i lådan:

När jag återhämtat mig från the rudeness åkte jag till Sundsvall och förbi – till Hola folkhögskola i Kramfors för andra årets filmläger för tjejer i länet! I år låg fokus på inspelning och kameraarbete. Till vår hjälp hade vi två stycken RED Epic. YAY.

Inspelning av vår tolkning av en känd scen ur filmen Amadeus. Här är resultatet.

Här är scenografin från vår andra lilla kortis – Micke 35 som sedan blev uttagen att tävla i Novemberfestivalen i Trollhättan. More on that later.

Detta är vad vi halvt seriöst och halvt på skoj refererade till som ”Hola folkhögskolas bibliotek”. Inga fakta på hur sant det påståendet är.

Filmsveriges framtid såklart! Mimmi, Therese, Anna och Anki. Jag ber dig att notera att Ankis fot är bakom hennes huvud. Det kommer ge dig en helt ny och fräsch syn. (Saknas på bilden: Mariel)

Tillbaka i Sundsvall och sensommar. Plockade massor av liter med blåbär. Fikade ute på klipporna. Pratade överdriven norrländska med Stina. Fantastiskt var det.

Efter att Lollo dragit ut på sverigeturné med tillhörande filmteam passade jag på att ta fler bilder till vår film. Här är ett exempel på hur man kan ljussätta en brustablett:

Och helt plötsligt var sommaren slut och så skulle man tillbaka till Falun igen. Oj. Men så kom jag till Falun och vem möter jag i korridoren då? Maria som jag träffade på Bergmanveckan! ”Vad bra att jag träffade dig” säger hon ”jag behöver en scripta” säger hon ”är du min scripta?” frågar hon. Klart jag är. Var. Whatever. Maria hade skrivit en kortfilm där huvudrollen spelades av en kille som är musiker. Tanken bakom filmen var att Jakob, musikerns, låtar skulle utgöra soundtracket i filmen. Asball idé ju. För att schemat skulle gå ihop med skådespelare från Stockholm och ett team som dessutom pluggar 100% blev det så att inspelning endast kunde ske under helger. Spännande sätt att jobba på. Vi började på Sollerön (”Vi” säger jag, de hade redan haft en helg utan mig) i en pub. Vi kom dit på fredag kväll medan de fortfarande hade öppet och lyckades inom loppet av en kvart både bli erbjudna kniv (”I Mora är det kvinnorna som ska bära kniv!”) och få knivar kastade på oss efter jag snällt avböjt kniv-erbjudandet.

Jakob, Bim och Micke förbereder för (om-)tagning.

Egentligen är det här en pure scripta-bild. För att kunna se hur mycket flaskan var fylld i början av scenen för att undvika dumma klaffar. But it turned out as a ganska djup bild. It’s very funny though.

Liveframträdande hann vi med dessutom. Och Maria filmade.

Såhär tokig kan man se ut när man jobbat en hel helg men bara sovit sex timmar. Om jag minns rätt tog jag den här bilden vid tio på söndag morgon efter att ha sovit två timmar sen åtta på morgonen. Innan dess – ingen sömn. I don’t care. I LOVE IT.

Gulligaste lilla teamet tittar på en tagning tillsammmans.

Så tog helgen slut och därmed också helgens inspelning. Jag kom hem, packade om och satte mig i bilen till Sundsvall igen för att vara B-fotograf på inspelning av en musikvideo.

Shalvarsson. Alltid lika peppad.

Fick turen att jobba med både Mimmi och Sofia igen. Woo!

Här är jag. Mitt på natten. I lastbilen. Med en RED kamera.

Vi fick pröva att skjuta med brandslang (använder jag ‘skjuta’ rätt här?) också. Svårare än man tror. Eller om man tror att det är svårt – precis så svårt som man tror. Efter tusentals ”Håll i! Håll emot! Håller du emot?!” flög jag ändå någon meter bakåt när trycket från vattnet kom.

Och när den veckan var över – Tillbaka till Falun, tillbaka till Sollerön, tillbaka till inspelningen av Marias film!

#arbetsplats

Micke. ”Ta en bild på mig som Crocodile Dundee!”

En vild ljud-Ponuts söker skydd i buskaget.

Satte upp hyllor i köket med pappas hjälp. Sen fejs-tajmade jag med lillasyster i köket medan jag lagade mat. Gulle.

Sista helgens inspelning av Marias film och jag blev uppgraderad till B-foto. På Alexan. A tiny bit scary. Först. Sen tror jag det var lugnt. Eller så säger de bara det för att inte såra mina känslor. Vilket jag i och för sig uppskattar.

Jag har druckit så mycket Arizona-te. Hur många flaskor behöver en dricka before it counts as an addiction? I vilket fall är jag 99% säker på att jag passerat den gränsen. 

I skolan läste vi kursen ”Fakta, fiktion och flerkamera”. Vi skulle skriva satir. Tre sketcher med sammanhängande tema och ett ramprogram att binda ihop dem med. Vi gjorde politisk satir. När vi skrivit sketcherna färdigt började vi bygga vår scenografi i TV-studion.

Jag spelade Annie Lööf. Enda tjejen. En replik. Woop.

Inspelning av andra gruppens sketcher, om kungafamiljen.

Inspelning av våra sketcher. Annie Lööf skötte ljusbordet. I bilden ser vi Thomas som Göran Hägglund, Sebastian som Anders Borg, Olle som Jimmie Åkesson, Max som Stefan Löfven och Sara som Gustav Fridolin.

Såhär såg vår scenografi till studioprogrammet ut. Vi gjorde ett slags debattprogram/valvaka med sketcherna som ”direktlänk” till Rosenbad. Gäster i debatten var Barbro Kovacs (Olle) och Jarl Schillingstein (Sebastian). Jag var programledare. Dessutom gjorde jag all grafik!

Jag, Julia och Adam var och såg En Skam för Sverige mitt i allt också!

Sen var kursen slut och jag var jättetrött.

Så jag och Emma åkte till farmor för att relaxa och umgås lite.

Emma bredvid en gran som vi planterade tillsammans med farmor när vi var små.

På halloween sen var jag pop-art:

Här ligger Sofia i min soffa och tittar på film kvällen innan galapremiär för Ömheten i Stockholm! (och har man läst den här bloggen för mer än ett år sedan känner man väl till den filmen. Också känd som: första gången jag krockade – typ två veckor efter jag tagit körkort)

Här är vi på scen med teamet, Lollo och jag. Första gången Lollo fick se sitt namn i eftertexterna på bio. Vi firade!

Shalvarsson, Mimmi, en drutt och Lollo på premiärfest!

Hemma i Falun fick jag lite kreativitet över och tillverkade världens mysigaste sänghimmel.

Sen satte jag mig på tåget och for ner till Trollhättan för att möta Mariel. Vi tävlade med vår lilla film Micke 35 i Novemberfestivalen där. Aningen jobbig känsla att ställa upp med den filmen som skrevs, spelades in och klipptes på omkring sex timmar. Har jag räknat rätt då? I vilket fall är det en märklig känsla att stå bland alla de som kämpat med sina filmer, fått stöd och jobbat med sin film i månader – när man själv gjorde sin på en dag. Jag är helt överlycklig att vi fick vara med med vår film, för nog kämpade vi hårt det ska gudarna veta (sidenote: vilka är ‘gudarna’ i detta uttryck?). Men på nåt vis kändes det liksom som fusk. Det var svårt att hålla tillbaka viljan att skrika till alla man träffade att ”VI GJORDE DEN BARA PÅ EN DAG- DÖM INTE”. Haha. Well. Vad jag menar är att det kändes tokigt att vara där med vår lilla film när de flesta andra låg på en helt annat nivå produktionsmässigt. Skämt åsido: Jag är stolt över oss. Och ledsen över att Anki inte kunde vara med.

På scen för att prata om sina fantastiska filmer: Lotta (Jag gillar Annika), Sune (Min lillebror Anton) och Lilly (Min Själbiografi). Sune och Lilly träffade jag på Bergmanveckan!

Mariel och Anna tar bilder på bilder på bilder på bilder. Osv. You get the joke.

Lilly vann första pris för sin film i mellanviktklassen!!

Thim vann pris för ”Ingen tid för oss”, Johan vann flera stycken för ”Första Strulet”, Lovisa vann förstapris i tungvikt för ”Himalaya”. Allihopana träffade jag på Bergmanveckan – så kul att se dem vinna för sina asbra filmer!

Samlade Bergmanveckan-gänget (minus såklart de som inte var på Novemberfestivalen slash med på bilden) plus Mariel!

Avocado, julmust och pannkakor. Behöver en människa nå’ mer?

Jag stickade en mössa också! Har fått dela ut mönstret till den till höger och vänster. Senast till hon i kassan på apoteket. Vi är mejlkompisar nu.

Varit mer trött. När är jag inte trött? Borde gå till doktorn.

Var på smygvisning av Marias film! Loui & Edvard har bytt titel till Kommer Aldrig Glömma. Fick en ros för min insats, av Film i Dalarna. Fint.

Massor av timmar på skolan för att skriva manus. Dialog. Sju minuter. Anpassat för endast ljud. Svårt men jättekul. Jag och Moa har haft fantastiskt roligt när vi suttit och bollat idéer fram och tillbaka.

Skriv, skriv, skriv. Och sen hem till Sundsvall för jul och nyår.

Hemma hos Lollo. Som vi uttryckte det ”gör filmkonst, klipper konstfilm”.

Julen var jättemysig som vanligt. Fick jättemånga fina julklappar. Bland annat världens största box med Hasse & Tage-filmer. Mission: se alla minst två gånger i år. Easy mission. Picassos Äventyr ska jag se tre.

Sen var det nyår. Jag kunde inte bestämma mig så jag for runt på olika ställen under hela kvällen. Såhär kändes det efter jag hade spenderat a bad amount of time (anyone? no?) på att locka allt mitt hår. Tveksam över om det var värt det.

Vi gick ner till hamnen till tolvslaget och såg på fyrverkerierna där. Kom tillbaka och lockarna var all gone. Tveksamheten jag haft innan visade sig vara befogad. Pissed off.

Började, och håller fortfarande på, att läsa den här boken också. Den är jättekul. Och jättehemsk. Och väldigt konstig. ”Kasher in the Rye” av Moshe Kasher, en av mina favoritpersoner. Jag har en väldigt förkärlek för att läsa komikers biografier. Why is that? Also jag spenderade säkert över en halvtimme nu med att kolla på Moshe Kasher-klipp på YouTube. Why is that?

Aanywaay. Från Sundsvall tog jag med mig två träd ner till Falun.

Also before you say anything: Det är en gran inte en julgran. Jag kan ha den uppe året runt, okay mom?

Inspelning av våra dialogmanus! Det här bilden är actually från själva inspelningen. Kameraljudet var rekvisita. Thomas, Robert och Max gjorde helt sjukt bra insatser som Anton, Fredde och Niklas i mitt manus. Var jättekul att spela upp det för klassen på examinationen dessutom. Alla skrattade och tyckte det var kul, så jag var överlycklig. På lördag eftermiddag fick jag omdömet av vår lärare på mejl. Inte godkänd. Såhär kul tyckte jag det var:

Värst av allt: detta är första gången jag inte blivit godkänd på något. Och det hände två gånger i den här kursen. I’m falling apart you guys. Det har jag fått skaka av mig för att kunna göra plats åt komplettering. Och nästa kurs. Och min och Lollos film. Och Guldbaggen! Ömheten var nominerad till TVÅ guldbaggar! Bästa foto och bästa nykomling. Och. PETRUS VANN EN GULDBAGGE!

Såhär glada var jag och Lollo då!

Vi såg Guldbaggen i bion på skolan (var en millimeter från att skriva ”vi såg bion på Guldbaggen i skolan”) – ashäftigt! Den här bilden på Moa tog jag cirka tio minuter innan det började, när vi trodde att det kanske möjligtvis bara skulle bli vi två där. Haha. Så blev det inte.

Peter Pan är trött och sover på mattan framför mitt värmeelement.

Alright. Så Guldbaggen var förra veckan, right? Då borde vi vara helt up-catchade nu. Skönt. Då kan vi glömma detta och gå vidare i livet. Försöker lova mig själv att blogga fler än en gång per år. Men det verkar vara ett svårt löfte att ge. Tar liksom emot. Hursomhelst har jag mycket fler bilder och berättelser mer ingående på allt jag berättat (relativt) kort om.

Hä’ är ju bara mina mobilbilder. Tack vare dem har jag kunnat sammanställa tidslinjen över vad som har hänt under året, för som Professor Green uttrycker det ”memories are myths” (x). Also, jag lyssnar tydligen på Professor Green nuförtiden? Life moves in mysterious ways.

PEACE OUT.
Text me.
Peace.
I’m out.
Text me.

(This is my favourite joke atm)

Sundsvall sett från Södra Berget genom linsen på en dålig mobilkamera.

Du kommer säkert ihåg tävlingen som jag och Lollo var med i för att vinna 15.000 kronor till vår film (om inte kan du bara scrolla ner en bit så kommer du till det inlägget – hur fiffigt som helst!) Tävlingen avgjordes natten mellan tionde och elfte september. Efter skolan tisdag den tionde satte jag mig i bilen och körde upp till Sundsvall där jag och Lollo blivit bjudna på Eldsjälsträff tillsammans med en massa andra människor som också hade projekt stöttade av Skandias Idéer för Livet. Vi kom dit cirka 15.10 på onsdagen. Sena så klart. Alla andra var där 15.00. Det gäller att börja starkt! Sedan var det fullspäckat schema fram till 23.00! Vi hade workshops och fick ”medieträning” (ska vi kalla det så?) med en kille som helt uppenbart var barnbarn till Hajk-mannen. Eller så kom dom bara från samma ställe. Tomato, tomato (AAH. Har du någonsin upptäckt att det uttrycket inte fungerar i text? FUCK.) To-mäj-to, to-mah-to? Nope. Hursomhelst fick vi lite bra saker att tänka på när man ska berätta om sitt projekt för till exempel journalister. Vi fick lyssna på Stigge som på riktigt var hur jefla rolig som helst.
Vi fick höra alla andra personer berätta om sina projekt och vad de sysslade med. Det var nästan bäst av allt, fyfan vad fina människor det finns! Finns det något bättre än att få lyssna på engagerade människor prata om något som de verkligen brinner för? (OBS! Retorisk fråga)
När vi worshoppat klart för dagen bjöd Skandia på middag i Galaxen på Södra Berget – Samma stora ställe där vi hade studentbalen, allihopa! – Tillsammans med alla som faktiskt jobbade på Skandia. Vi eldsjälar hade egna bord, lite kändes det dock som att vi crashade deras personalfest. Maten hade Leif Mannerström lagat, och det är viktigt för han är tydligen känd eller nåt sånt. Han presenterade själv alla maträtter i videoform vilket var väldigt sött.

Här är en fruktansvärd mobilbild som inte alls gör den goda maten rättvisa.

När vi blev frågade om vi ville ha vitt vin till förrätten svarade Lollo det gulligaste man möjligen kan svara på den frågan ”Får man tacka nej?” Det fick man. Så vi tackade nej. Kort därefter blev det känt att det var kockens egen vinserie som han officiellt hade premiär för under middagen. Då ångrade vi oss lite. Nog för att vin är skitäckligt, men en världspremiär är ju en världspremiär!

Vi drack Fanta istället. ‘Cause we’re grown ups like that!

Mellan rätterna var en trevlig komiker från Skåne på scenen, och ett par trollkarlar (är det den korrekta benämningen? Magiker? Illusionister? Det känns som att jag kommer längre och längre ifrån det rätta alternativet) gick omkring bland borden och illusionerade för alla.
Mot slutet klev chefen för Idéer för Livet (om jag inte är helt ute och cyklar) upp på scenen och sa i mikrofonen ”Vi har en tävling som heter Stötta en Idé och den avgjordes inatt. Och det råkar vara så att vi har vinnarna av den tävlingen här ikväll – Så jag tänkte inte prata mer, utan låta dem presentera sig själva!” Detta säg följdes på en gång av skräckslagna blickar mellan mig och Lollo ”WHat?! Vad ska vi säga?!” Sedan efter ett par millisekunder gick vårt tävlingsbidrag igång på storbildsskärmarna – Alltså filmen på en minut där vi (eller ja, Lollo) berättar om projektet. Då andades vi ut igen.

Sedan fick vi komma upp på scenen och ta emot diplom – OCH stående ovationer från hela Skandia! (Ja, alltså alla som var där just då) Ännu en gång i chocktillstånd visste vi inte vad vi skulle göra. Vi bara tittade på varandra med blickar som sa ”Vad är det som händer? Alla står upp!” Det var en så konstig känsla. Det var svårt att hålla sig från att säga högt ”Det är bara vi! Sätt er ner för fan!” Som tur var räddade Birgitta, som sprang omkring med kameran nedanför scenen, oss genom att visk-skrika ”Buga! Buga!” Så vi bugade.

Skandia står upp!

Och vi bugade!

Vi fick varsin kram av VD:n och sedan gick vi och satte oss vid vårt bord igen. Resten av kvällen bestod av välkända, okända och sisådär-kända människor som grattade oss, talade om för oss hur viktigt det vi gör är, och framförallt sa de en massa fina saker till Lollo. Sedan finns ju den där detaljen om att fröken klantarsel gjorde sönder sitt diplom ganska på en gång vi klev av scenen. Jag ställde en stol på det, och satte mig på stolen. Glaskross överallt, vilket väckte en fråga – Innebär det otur att krossa glas på det sättet? För om det gör det så bådar det ju mindre gott för framtiden.

Här är vi! Stolta med diplom – dock bara Lollos diplom. Mitt var för trasigt för att få vara med.

Jag vet inte hur mycket du vet angående detta. Jag vet inte om jag egentligen har sagt något om det här… So here it goes! Jag har världens bästa kompis. Denna bästaste kompis är also known as Lollo, och sedan februari i år har hon inte bara haft livet att ta itu med – Hon har även slagits mot en av de mest skrämmande sjukdomar en människa hör talas om under sin livstid, och hon har gjort det på det mest modiga sätt du någonsin kan föreställa dig. Cancer är en sjukdom som alla känner någon som känner någon som blivit drabbad. Men det är svårt att föreställa sig att ta bort en mellanhand, och helt plötsligt ha cancern på ett helt nytt avstånd. Alldeles för nära.
Lollo är den tuffaste människa jag vet. På alla sätt. And i fokkin luv her. Och hon har sparkat cancern i ansiktet så jävla hårt, precis på det sätt som bara hon kan.

Click here to view the embedded video.

Så naturligtvis, being us, bestämde vi oss för att göra en film om cancer. Mer specifikt om Lollo och hennes tankar under perioden som varit, och fortfarande pågår. Det här är det största projekt vi gjort. Någonsin. Och vi satsar verkligen på att den här filmen ska bli så perfekt som det bara är möjligt. Kanske mer. Men fan inte mindre.
Till vår hjälp har vi Idéer för livet – genom dom fick vi ett startkapital, men hur mycket vi än vill och hur litet team vi än är så kommer vi inte ifrån det faktum att det kostar pengar att göra film. Vi vill inte bara göra en så professionell film som möjligt – Vi vill sprida den, visa den för andra! Och det kostar pengar.
Därför behöver vi din hjälp! Just nu pågår en tävling där vi tävlar, mot åtta andra projekt, om 15.000 kronor. Utan att säga så mycket om det så kan jag tala om att dom femtontusen kronorna skulle göra en sjukt stor skillnad för oss och vår tajta budget. Så om du kunde rösta på oss, och be alla dina vänner rösta på oss så skulle vi vara så sjukt jävla evigt tackasamma så det är inte klokt!

Hjälp oss såhär (instruktioner stulna rakt av från Lollo, eftersom jag inte vet hur man Facebookar):
- Var inloggad på Facebook (om du inte har Facebook – skaffa en så att du kan rösta!)
- Klicka HÄR – då kommer du till röstningssidan!
(Det kan hända att du behöver gilla Idéer för Livet – klicka då på gilla/like)
- Leta fram bidrag nr 6. Fantasi – om att vara ung med cancer och klicka på Stötta!
- Sprid gärna vidare till andra i din bekantskap och be dem rösta!
- Mottag min eviga tacksamhet och kärlek

Om du kunde ta några sekunder från din dag för att rösta på oss skulle det göra mig överlycklig. Och senare kanske vi kan ge dig tillbaka dina sekunder i form av minuter i form av vår film, KTHNXBYE!

Tänkte fortsätta på temat med saker från min barndom. Just för tillfället sitter jag och ser den nya Tintin-filmen för sjätte gången sedan i onsdags. Tintin hade en betydande roll i min uppväxt, och jag skyller alla mina höga förväntningar på varje husdjur vi haft på Milou. Also, Snowy what the fuck was that about? Milou is where it’s at!
Jag fick se filmen på Bluray. Pappa har en Bluray-spelare nu, så han köper bara Bluray-filmer. Han säger att det är för att det är bättre bild och ljud, men jag vet sanningen – Han kör med Bluray så att jag inte ska kunna låna hans filmer och sedan slarva bort dom. Precis som jag inte gjort med Skattkammarplaneten och Sky Captain and the World of Tomorrow. Smart move pappa, smart move.
När min pappa var liten och Tintin gick på TV första gången så gick det på kanal tre, och den kanalen hade dom inte i familjen Wikström. Så min farfar köpte serieböckerna till pappa och min faster allt eftersom de kom ut. Min pappa växte upp med dom böckerna, som jag i min tur läste när jag var yngre – Men jag ska erkänna att på den tiden såg jag hellre på alla VHS-banden vi hade (och fortfarande har, inte att förglömmas). Kung Ottokars Spira, Det Sönderslagna Örat, De Sju Kristallkulorna (och Solens Tempel) och Månen Tur och Retur är de jag kommer ihåg mest – Ah! Jag kollar igenom alla böckerna nu – Koks i Lasten kommer jag definitivt ihåg! Och Plan 714 till Sydney! Oh my god – Det Hemliga Vapnet! Jag måste se om alla avsnitten ögonaböj! Musiken var så bra kommer jag ihåg också! Introt gör mig helt lycklig, och vi brukade tävla om att nämna vilket avsnitt alla de små klippen var ifrån.
Jag är van vid en tecknad, väldigt enkel Tintin, där bara det som är absolut nödvändigt finns med i bilden. Inte en motion captured (inte animerad, there’s a big difference there people, do try to keep up) Tintin som man kan räkna fräknar på.
Därför var jag lite rädd för att se filmen, även om det var Steven Spielberg som regisserat, för vad vet han? Han kanske gjorde allt fel! But well, he didn’t.

Ah! Jag är så glad att han valde att göra det med motion capture istället för att ha skådespelare med näs-proteser och skit – Jag menar kolla på dom! Dom ser ut som att dom klev ur serietidningen ut i den riktiga världen! Precis som i den där filmen som jag inte kommer ihåg namnet på. (Plus – hur skulle dom ha hittat en skådespelare som har så litet mellanrum mellan ögonen som Kapten Haddock?)
Simon Pegg och Nick Frost var ju helt perfekta som Dupond och Dupont! (Jag vägrar kalla dem för Thomson and Thompson)
I loved it! Även fast de hade ändrat lite på historien! Hur dom blandat Enhörningens Hemlighet med Rackham den Rödes Skatt, hur dom tog med fartyget, som jag inte kan stava till, och introducerade Kapten Haddock (från Krabban med Guldklorna) var också underbart bra! Kul twist också med att Sakharine var the head evil guy, när hans roll i böckerna/de tecknade filmerna är ganska pytteliten. Och att Bianca Castafiore var med! Då skrek vi av glädje! Och Allan! Och Nestor! My god, jag blev helt excited så fort en karaktär dök upp!

När jag tänker efter så borde jag lägga till Tintin och Hajsjön till de Tintin-filmer jag sett mest. Om jag inte minns helt fel är den från 70-talet och har alla röster från den första serien, bland annat Tomas Bolme som Tintin och Åke Lindström som Kapten Haddock. Och med tanke på den filmen kan jag presentera världens farligaste låt. Den sätter sig på hjärnan och vägrar ta sig därifrån – ”Min kärra och min åsna är mycket bättre än, var kärra och var åsna här i Syldavien!” halvsjunger slash skriker jag, otroligt falskt ska tilläggas, när jag går omkring i lägenheten. Och så har jag gjort sedan i fredags. Min syster vill mörda mig.
Lite ledsen var jag eftersom att jag bara sett Tintin på svenska förut – Och nu saknade jag alla Haddock-uttryck! ”Bomber och granater!”, ”Anfäkta och anamma!”, ”Riv mina råsegel!”, ”Stormar och orkaner och tusen tyfoner!” (Det bästa med det säget -ja, det är ett ord- var hur han sa ”störmar och orkaner”)
Jag ser verkligen fram emot att de gör fler Tintin-filmer! Att få se alla de andra karaktärerna! Rastapopoulos, Doktor Müller och Proffessor Kalkyl såklart!
Faraos Cigarrer skrämde mig rejält. Jag var livrädd för Rastapopoulos, plus att det var någon konstig sekt med som såg ut som KKK, fast i lila dräkter. Sen drogade dom Tintin, och han fick hemska mardrömmar. Usch. Den tyckte jag inte om alls.

Min bästa sysselsättning nuförtiden är att göra filmer till musikvideos. Alltså, det är mycket mindre komplicerat än det låter – Man väljer ett album med passande låtar, sedan sätter man igång musiken samtidigt som man sätter igång filmen (mutad såklart, annars kokar hjärnan) och vips har man en fantastisk musikvideo!
Hudson Mohawke och Tintin passar helt sjukt bra tillsammans! Okej, so here’s what I want you to do – Här nedanför är Tintin-trailern, och under trailern är Hudson Mohawke’s FUSE – Försök att spela upp trailern (utan ljud) och låten samtidigt så kommer du se precis vad jag menar – De passar perfekt!

Click here to view the embedded video.

Click here to view the embedded video.

You’re welcome.

I torsdags, dagen innan Hunger Games officiellt hade premiär, var jag och Lollo på bio och såg… Ja, The Hunger Games (duh). Som du kanske förstått älskar jag böckerna ordentligt mycket. Men jag var faktiskt aldrig speciellt orolig över hur filmen skulle turnea out. Min inställning var att hur det än blir så kommer det att vara en underhållande film. Och visst var det det! När filmen var slut och vi gick ut var vi peppade till tänderna, åtminstone jag var på otroligt bra humör – Och det måste ju innebära att filmen levde upp till de små förväntningar jag hade vågat mig på att ha!
Nu har det gått några dagar så jag har hunnit landa mer i filmen, och hunnit tänka över vad som egentligen var annorlunda jämfört med boken. Hittills har jag kommit på en hel del saker, några av dem tänkte jag passa på att prata om, andra tycker jag inte är lika viktiga att nämna, so yeah. Jag lovar att försöka mitt allra bästa för att inte spoila filmen för dig om du inte har sett den än – För, let’s face it, du kommer att se den.
Now entering: The mind of a nerd. Caution. Be prepared.
Det första jag reagerade över var att dom hade ändrat på historien med mockingjay-broschen (är det rätt att kalla den för brosch? skit samma, jag kallar den för brosch), alltså själva symbolen… Typ loggan för Hunger Games i verkliga världen, hänger du med eller har jag already lost you? Okej, så i boken går det till så att Katniss träffar de som kommer för att säga hej då till henne innan hon far iväg. Då kommer Madge, borgmästaren av District 12′s dotter, in till henne. Om jag inte minns helt fel så hade de gått i samma klass eller nåt? Hursomhelst är det ett väldigt fint moment redan från början eftersom att Katniss inte trodde att Madge tyckte om henne speciellt mycket. Sedan får hon alltså den här broschen. Broschen föreställer en ”Mockingjay” vilket är en fågel som härstammar från ”Jabberjays”, vilket i sin tur är fåglar som The Capitol genmanipulerat för att spionera på distrikten efter upproret som ledde till att man startade The Hunger Games. Fåglarna fungerade så att de skulle lyssna på vad som sades i distrikten och sedan upprepa det när de kom tillbaka till The Capitol, men ganska snart upptäckte folket vad det var fåglarna gjorde – Så de började ge fåglarna falsk information. Alltså, själva symbolen agerar lite som ett långfinger till The Capitol och deras misslyckande. I filmen däremot gick Katniss själv och köpte den. Så… Tappade lite känsla där kan man tycka. Anyway! Nerd-rant: over.
Men det var väl ganska okej ändå. Liksom, om dom skulle ha haft det som det var i boken så skulle de ha behövt introducera en helt ny karaktär i början av filmen som sedan inte skulle vara med något mer. Så. It makes sense to ta bort den biten, i guess. Men ändå – Jag tycker att man tappade lite historia som känns lite viktig för de andra böckerna/filmera.
Personligen hade jag också velat att den var lite mer… Brutal? Jag vet inte om det är det jag menar. Men när jag läste boken så kändes det som att det var väldigt mycket vikt på det faktum att de (flesta) som är med faktiskt inte vill döda varandra, men de har inget annat val. Det är klart att man inte vill döda någon annan, men om man måste välja mellan att döda eller att dödas – vad väljer man? Och vad händer med ens person när man valt? Vad jag tror att jag försöker säga är att jag hade velat se lite mer fokus på det, och hur brutalt det faktiskt är – Jag hade hellre sett en person bli dödad, och sedan få se blicken på personen som dödade honom/henne. Jag tror att det hade blivit en starkare bild av situationen om man fått se hur de egentligen reagerade när de dödade varandra – istället för att se blodskvätt på en ryggsäck, am i making sense i can’t tell. THEY DIED TO QUICKLY IS WHAT I’M SAYING
Och oh my god jag hade inte förväntat mig att Woody Harrelson skulle spela Haymich! När jag läste första boken föreställde jag mig en mycket äldre gubbe, och i min hjärna såg han ut lite som Mad-Eye Moody i Harry Potter-filmerna, haha!
Oh! Monstren i slutet skulle ju föreställa muterade ”versioner” av de som dött i arenan, monstren skulle ha människoögon, och det var ett jättekänslosamt moment då Katniss och Glimmers (eller vad som var kvar av henne) blickar möttes. Det saknade jag lite. Nu kändes monstren ganska omotiverade, liksom jag fattar grejen, men det kändes som att det hade lite mer mening i boken. Däremot ska jag erkänna att jag tror att det hade varit svårt att återskapa det med dataanimering. Så jag får bara behålla det äckligaste som ett trevligt litet minne helt enkelt.
Det är ganska tydligt att man valt att göra filmen i ett annat tempo än boken. Det är ju klart eftersom att man ska få plats med så mycket på så lite tid, men alla situationer i boken är mycket mer utdragna (till exempel slutet med Cato) och det är lite det tempot som gör att allting blir så spännande och jobbigt – Man väntar hela tiden på vad som ska hända härnäst men alla händelser tar så lång tid på sig att det nästan blir plågsamt. Så, meh, för min del hade det gärna fått varit lite mer utdragna scener…
Jag reagerade också på tillfället precis då de skulle ut på arenan… Jag satt och väntade på en händelse som aldrig kom. Såhär i efterhand har jag kommit fram till att det är mycket mer troligt att den händelsen var i andra boken och att jag helt enkelt har blandad ihop det.
Also, final thing: Peeta var lite mesig. Jag kommer ihåg att han var mycket coolare i boken.
Slutsats: Filmen i sig var riktigt bra – och den håller faktiskt bra i jämförelse med boken. Som sagt, jag saknade en del detaljer, även detaljer som jag inte nämnde här ovan (bland annat the Avox Girl, vad hände med henne?). Och jag tror att det är vissa bitar som är knepiga att hänga med på om man inte har bokdetaljerna som stöd – Men så är det ju alltid när böcker blir till film. Så min lilla åsikt är framförallt positiv!
Jag har tänkt gå och se filmen igen med kusin Anna och syster Emma om jag har tur! Då ska jag se om jag fortfarande har samma känslor!

Holy fucking shit.

Okej. Innan vi pratar om det här så vill jag be om en sak: Titta igenom bilderna igen – Men denna gång är du medveten om att filmen gjordes 1968. Right? Right?!
Nittonhundra-fucking-sextioåtta! Ett år innan Monty Python’s Flying Circus började sändas – Nästan ett decennium innan den första (fjärde, jaja) Star Wars-filmen!
Ärligt talat har jag inte mycket att säga (hah, i lied), jag tror att jag såg 90% av filmen i ett så kallat gapande tillstånd. Jag kunde fysiskt inte stänga munnen. Hela filmen skrynklade ihop min hjärna. Dom tio procent som jag inte gapade helt planlöst spenderade jag med att högljutt försöka tala om för mig själv att det inte fanns en chans i h-vete att filmen var gjord 1968.
Den var helt fantastisk! Det är precis sådana här upplevelser som gör att man kan sitta med en trygg känsla i magen och tänka att ”Jo, men det är film jag ska jobba med”.
Jag ska tillägga att jag inte är någon finsmakare när det gäller djupa filmer med meningsfulla budskap. Skulle du fråga vilken min bästa film var skulle jag förmodligen svara Hot Rod, eller Mystery Team – Men från och med nu är den här filmen lååångt upp på listan! Varenda bild i filmen är snygg, allt är så otroligt genomtänkt och ljudläggningen är så inspirerande annorlunda! Det finns en mängd scener i filmen som inte har något ljud alls – knäpptyst! Det finns i princip inga ljudeffekter i filmen, själva effekten blir liksom tystnaden – Och det är så effektfullt! Det är ingen dialog i de första 25 minuterna, inte heller i de sista 23. Interesting trivia: 88 minuter av filmen är dialogfria – det är 62,4% av filmen.
Den är uppfriskande klippt i ett väldigt lågt tempo om man jämför med filmer som görs idag. Nästan alla scener utspelar sig i mindre än tre olika bildvinklar, vilket gör att ett bekvämt lugn sprider sig i kroppen under tiden man ser filmen.
Det hela är väldigt märkligt dock. Men det spelade liksom ingen roll – Det blev bara ännu mer underbart underligt på grund av det! Vill man förstå allt däremot finns en jättebra hemsida för det: The Space Odyssey Explained

I tisdags träffade jag Lollo för första gången på alldeles för länge. Det huvudsakliga syftet var från början att ge henne sin födelsedagspresent (sisådär en månad och tio dagar för sent) – Men vi hittade naturligtvis på himla mycket annat kul! Vi hade äventyr med handuksbollar, milkshake och världens bästa iPhone app!
Vi har varsin verison (säg det snabbt, fem gånger?) av videon, Lollos är här!

Jag blev bjuden på filmfestival av the lovely Ingrid på Film i Västernorrland för ett tag sedan. Glömde dock att nämna det när allt *harkel* viktigt *harkel* kom emellan. Lite kort varsel kanske om du vill hänga på, men du har några timmar på dig åtminstone!
Några av titlarna bland kortfilmerna är bland andra Barnpizza, Killing the Chickens to Scare the Monkeys, The Boy Who was Afraid of the Ground, I Huvudet på en Patient, Mitt Liv som Trailer och Blomkål och Morötter. How can you not be interested now?
Jag ska vara helt ärlig och säga att jag framförallt ser fram emot Mitt Liv som Trailer och The Boy Who was Afraid of the Ground, mest för att jag sort of känner dom som ligger bakom dom filmerna, men också för att det är de enda två filmerna på festivalen jag hört talas om.
Tyvärr har jag redan min ‘plus one’ (tyvärr för dig alltså, inte för mig, förutsatt att du inte är Stina – i så fall, Hej Stina! – och vad trevligt att du vill följa med!), men om du har lust att gå – Kom! Vi går tillsammans! Biljetten kostar 110 kronor och kan köpas här eller direkt på plats, tror jag. Jag var nämligen där för att hämta ut mitt pass idag, men tydligen var jag tvungen att vänta till imorrn, eller idag, det beror på hur man ser på saken (lägg märke till att klockan är 02.43 i skrivande stund).
Så, ja, det börjar 12.00 och håller på till 16.20 i salong 5 på Filmstaden i Sundsvall. Kostar 110 kronor. Jag ska dit. Stina ska dit. Ska du dit? Klart du ska! Kom nu! Sluta tjura.
Hur många gånger har jag upprepat mig nu? Tillräckligt? Perfect. Jag är alldeles för trött för att vara vaken nu egentligen, men jag lurar ingen genom att säga att jag ska gå och lägga mig nu. Nope. Jag ska titta på The IT Crowd tills min hjärna lägger av självmant för dagen. Skriver jag fortfarande? Oh god. Bye now.

De senaste dagarna. I love movies. Yes. Just. I love movies.

Idag har jag spenderat hela min dag i en svettig studio. Spelat in reklamfilm för Sundsvalls Gymnasium. Vart positivt överraskad över mig själv. Jag hade ingen aning om att vi var så duktiga!
Med ”Vi” menar jag alltså jag, Lollo, Sandra och Malin. Jag menade inte mig själv som flera personer. Inte alls.
Vi riggade upp den nymålade studion med både ljudbom och studioljus. Sedan ramlade våra skådespelare in en efter en hela dagen, från 09.30 till 13.00. Folk från alla möjliga program: Frisör, Omvårdnad, Natur, Estet Musik, SPIN, Hotell Restaurang – Ja, allt möjligt.
Och ja, det är tillåtet att vara såhär stolt över sig själv!