nennes scrapbook

Comments (5)

Imorgon börjar min körlektion 07.10

Igår lärde jag mig att backa runt hörn. Ännu en sak jag aldrig trodde att jag skulle kunna lära mig: Check. Efter att ha backat runt samma två hörn i närmare en halvtimme tyckte jag att det var nog – Och så släppte jag av mig själv hos Lollo. Där jag för övrigt såg mitt första hela avsnitt av Doctor Who, men det är inte viktigt i sammanhanget – Den resan har vi knappt påbörjat. Kvällens headliner var en film som vi, sedan länge nu, haft i våra bakhuvuden och överst på ”Måste se”-listan. Nämligen:

Holy fucking shit.

Okej. Innan vi pratar om det här så vill jag be om en sak: Titta igenom bilderna igen – Men denna gång är du medveten om att filmen gjordes 1968. Right? Right?!
Nittonhundra-fucking-sextioåtta! Ett år innan Monty Python’s Flying Circus började sändas – Nästan ett decennium innan den första (fjärde, jaja) Star Wars-filmen!
Ärligt talat har jag inte mycket att säga (hah, i lied), jag tror att jag såg 90% av filmen i ett så kallat gapande tillstånd. Jag kunde fysiskt inte stänga munnen. Hela filmen skrynklade ihop min hjärna. Dom tio procent som jag inte gapade helt planlöst spenderade jag med att högljutt försöka tala om för mig själv att det inte fanns en chans i h-vete att filmen var gjord 1968.
Den var helt fantastisk! Det är precis sådana här upplevelser som gör att man kan sitta med en trygg känsla i magen och tänka att ”Jo, men det är film jag ska jobba med”.
Jag ska tillägga att jag inte är någon finsmakare när det gäller djupa filmer med meningsfulla budskap. Skulle du fråga vilken min bästa film var skulle jag förmodligen svara Hot Rod, eller Mystery Team – Men från och med nu är den här filmen lååångt upp på listan! Varenda bild i filmen är snygg, allt är så otroligt genomtänkt och ljudläggningen är så inspirerande annorlunda! Det finns en mängd scener i filmen som inte har något ljud alls – knäpptyst! Det finns i princip inga ljudeffekter i filmen, själva effekten blir liksom tystnaden – Och det är så effektfullt! Det är ingen dialog i de första 25 minuterna, inte heller i de sista 23. Interesting trivia: 88 minuter av filmen är dialogfria – det är 62,4% av filmen.
Den är uppfriskande klippt i ett väldigt lågt tempo om man jämför med filmer som görs idag. Nästan alla scener utspelar sig i mindre än tre olika bildvinklar, vilket gör att ett bekvämt lugn sprider sig i kroppen under tiden man ser filmen.
Det hela är väldigt märkligt dock. Men det spelade liksom ingen roll – Det blev bara ännu mer underbart underligt på grund av det! Vill man förstå allt däremot finns en jättebra hemsida för det: The Space Odyssey Explained

Comments (3)

Some Nights

Hey! Who remembers Aim & Ignite? That was my jam!
Men sedan 2009 har det varit ganska tyst – Fram till nu! Och Some Nights var så värt att vänta på. Oh my god. Det är så inte ett Reign Of Terror (which is Sleigh Bells andra album – which is just absolutely terrible!)
Jag kan säga på en gång att Some Nights är min bästa låt. Om det hade varit en raplåt hade jag sagt att my favorite part är när ”the beat drops”, men nu är jag inte helt säker på hur jag ska uttrycka det. Å andra sidan är kanske när ”the beat drops” ett okej sätt att uttrycka det på när vi pratar om samma person som producerat både Kanye West, Kid Cudi och Jay-Z?
För övrigt tror jag att Nate Ruess har den bästa rösten jag vet. Den meningen did not make sense – but that’s not important. Den är så ren och klar – Och lika bra live!
Det är inte en enda låt på skivan som jag vill hoppa över! Förutom Some Nights är Carry On, All Alone och bonusspåret Out On The Town mina bästa låtar. Och We Are Young, såklart! Jag älskar videon, och Janelle Monáes part är så jefla bra!