nennes scrapbook

Modellfotograf – världens stressigaste jobb?

Vet du hur långt bort Piteå är? Långt bort. Riktigt jävla långt bort. Som sagt tog jag bussen från navet i stan klockan 21.50, var framme i Övik 00.00. Då mötte min Farmor mig på stationen. Hon hade med sig mackor, varm choklad och äpplen från hennes egna träd. Trötta redan från början hade vi ändå 2 timmar och 46 minuter att hålla oss vakna för att inte missa tåget. Vi började med att fika. Sedan dök en tjej som skulle till Stockholm upp. Hon kan inte ha pratat på länge – för hon hade otroligt mycket att säga. Och berätta, speciellt om hur den nya stationen är blindanpassad. Så vi lyssnade på henne ett tag, tills hennes tåg gick. Då tyckte Farmor att vi var tvungna att hitta på något för att piggna till. Så vi tävlade upp och ner i rulltrapporna ett tag. Sedan prövade vi hur blindanpassningen fungerade och kom fram till att det är omöjligt att vara blind. Då upptäckte vi handikapphissen som gick ungefär en meter ner. Farmor försökte övertala mig att åka i den ett antal gånger, men jag vågade inte. Istället råkade jag av misstag trycka på hissknappen, och hissen började låta väldigt konstigt. Så stod den bara still och tuggade i säkert en kvart. Då började vi bli oroliga – Farmor kom på att hon kunde nå hissknappen utan att kliva in i hissen så hon prövade att trycka på den. Inget hände. Vi gick och satte oss igen och låtsades som ingenting. Fem minuter senare dyker en säkerhetsvakt upp:
- Har ni sett någon här som har lekt med hissen?
- Näe.. (En stackars tant och hennes barnbarn gör väl aldrig någon skada?)
- Hmm. Vad konstigt. Jag fick ett larm om att någon satt fast i en hiss här-
Och precis när vi ska till att bortförklara oss stannar vakten upp och tittar mot rulltrapporna:
- Nu är det någon som stänger av rulltrappan också!
Så sprang han iväg och vi behövde inte stå till svars för vårt hissförstörande. Vi satte oss ner och såg lydiga ut en stund.
Helt plötsligt dök en märklig man upp. Utan tänder, men med långt hår och skägg, bärandes på två Coop-kassar fyllda med saker:
- Är ni härifrån ni tjejer?
- Jo..
- Tåget som går till Älvsbyn – går det förbi *insert var han nu skulle*?
- Vet inte-
- Men är ni inte härifrån?
- Jo
- Men då borde ni ju veta! Mig kan man inte fråga – Jag är ju stockholmare för fan!
Och så försvann han uppför trapporna. Precis när han försvunnit ur synhåll dyker två killar i, vad jag gissar är, min ålder upp:
- Vart skulle han?
- Ingen aning..
- Han har hängt efter oss en bra stund nu, vi har fortfarande ingen aning om vad han pratade om. Jag tror att han var stockholmare-
Dom skulle hämta upp en kompis som skulle komma med samma tåg jag skulle åka med, så vi umgicks med dom till tåget kom. Dom var otroligt trevliga, och hade massa bra idéer – ”SJ borde ju ha sånna där tåg som dom har i Kanada – dom far ju igenom flera meter snö! Så fort det blir lite is på rälsen här ‘Oj! Nu blev det halt! Då kan vi inte åka!’ och så fort det blir lite värme igen ‘Oj! Var nu blev det varmt! Rälsen sväller så vi kan inte åka!’”.
02.55 kom tåget in på stationen. Ett sovtåg. Mitt första sovtåg. Jag ”sov” längst ner, vilket underlättade en massa eftersom att alla andra i samma vagn redan låg och sov. Vid kvart över sex på morgonen när jag fortfarande inte hade sovit något klev konduktören in i rummet och petade mig i huvudet med en penna – ”Du ska av vid Älvsbyn va? Somna inte om nu, vi är strax där!”
Så klev jag av tåget. Ensam i Älvsbyn. Bara en timme med buss kvar. Men då dök min chef upp tillsammans med mina nya jobb-kompisar. Så klev vi på bussen tillsammans. Och när vi var framme där bussen stannade väntade en minibuss. Vi åkte först på ICA och handlade mat för helgen, sedan åkte vi ut till Pite Havsbad där vi bodde i en stuga. Klockan var ungefär halv tio på morgonen nu, vi plockade ihop lite frukost av det vi handlat, gjorde oss i ordning för jobb och gav oss iväg till konferenslokalerna där vi skulle jobba under helgen.
Första dagen på jobbet jobbade jag från 12.00 till 20.30 – utan att ha sovit på hela natten, och utan lunchrast. När jag tog emot sista kunden höll jag på att svimma varje gång jag reste mig, och varje gång blixten gick av. Jag var inte ens så utmattad under tiden jag jobbade på Bitchkram.

Jag undrar hur mycket utrustningen på detta bord är värd. Jag fick nästan bara fota med D700:n, vilket sög eftersom att fokuset var helt fucked up på det objektivet.

Åh, för dig som inte vet – Jag jobbar som fotograf åt ett av alla dessa företag som sminkar personer, tar bilder på dom och säljer bilderna för sjukt mycket pengar. Jag vill inte tala om exakt vilket företag – för jag är rädd att det blir problem om jag skulle säga något olämpligt.
När vi jobbat klart för dagen åkte vi in till Piteå och åt middag på en Thairestaurang. Och jag lyckades få panik över att jag tappat bort min plånbok – och hittade den sedan i bilen. När vi kom tillbaka till stugan var klockan ungefär elva på kvällen, och jag var så trött att jag trodde att jag skulle dö. Jag gjorde mig i ordning och gick och lade mig, medan de (flesta) andra drack vin och laddade för att gå på krogen. Jag är extremt glad att jag inte följde med. Morgonen efter fick jag höra allt som hänt – Hur någon försökte droga två av make up-artisterna, hur det blev slagsmål, en kille sparkad i huvudet och ambulansen kom. Seriöst folket. Keep it together.
Dessutom snarkade en av make up-artisterna värre än min Pappa gör (och det säger inte lite) så jag sov inte på hela natten. Men alla andra var ju bakis så vi var på ungefär samma nivå ändå.

The awkward moment when det är första helgen på jobbet och man inte hade någon aning om att vi skulle klä ut oss på Halloween. Visst är vi söta?

På lördagen jobbade vi från 10.00 till ungefär 18.30 – och då hann jag med en lunchrast så det var inte alls lika påfrestande att jobba den dagen.
En av fotograferna hade bestämt sig för att klä ut sig till Edward från Twilight. Han hade till och med röda linser – vilket gjorde det otroligt svårt att ha en seriös konversation med honom. Men det roligaste var kundernas reaktion, dom kunde liksom inte bestämma sig för om han var seriös eller inte.
På kvällen åkte vi tillbaka till samma Thairestaurang som kvällen innan, men den här gången fick vi väldigt mycket konstiga blickar, haha!
Eftersom att vi kom hem lite tidigare än dagen innan passade jag på att se några avsnitt av The New Girl innan jag somnade. Det är för övrigt en väldigt gullig serie – Bra? Mja. Men den är söt – Du borde se den. Det var också samma dag som vi insåg att vi inte hade något toapapper kvar – och när vi kom hem från restaurangen visade det sig att en av make up-artisterna hade snott en rulle toapapper – Så vi bildade lång kö utanför toan för att äntligen få kissa!
Denna natt sov jag inte heller någonting.
På söndagen började vi 10.00. Vi åt frukost på havsbadet. Pannkakor med sylt och grädde, vattenmelon och ananas – Inte helt fel! Det hände inte speciellt mycket på hela dagen. Förutom att jag fotade ett par – Och dom köpte alla bilderna! Då hade jag ett tyst, litet proud-moment för mig själv.
Sista kunden kom klockan sju, det var jag som fick fota dom, och efter det packade vi ihop studion och ställde all utrustning i ett rum. Sedan åt vi middag på Max innan vi begav oss hem.

Så här långt från hem var jag. Det kändes som en hel evighet att ta sig dit. Och hem gick på ett ögonblick.

Jag sov nästan hela vägen hem – Ungefär klockan 03.12 väckte dom mig för att fråga vart i stan jag bodde. Så kom jag hem och fick äntligen sova en hel natt!
The end of the story of min första helg på mitt nya jobb. Nu ska jag ladda för möte med min andra chef på torsdag. Fingers crossed!