nennes scrapbook

First inlägg of 2012 – about 2012

Du som inte åt middag med oss på nyårsafton missade inte bara den otroligt fina dukningen min Mamma gjort. Du missade även bordsplaceringen – i form av anagram av allas namn! (om du inte vet vad ett anagram är kan du fortsätta läsa den här parentesen, om du redan vet ser jag ingen vits med att du fortsätter läsa. Hursomhelst, ett anagram är när man tar alla bokstäver i, det här fallet, ett namn och blandar om dom så att man bildar ett helt nytt ord!)
Tyvärr tog jag inte bilder på alla – men några fick jag med i alla fall. ”Grym Vekbi” är My Bergvik, ”Greven Bardisk” är Anders Bergvik och (min favorit) ”Bleke Ingvar” är Lena Bergvik. Jag upptäcker nu att jag bara har bilder på familjen Bergviks skyltar. Hm.
Jag är inte helt säker, men jag tror att jag var något i stil med ”Sövt Ramaskri” (med enkelt ”v” eftersom att det inte går att göra några ord alls med ett dubbelt)
Efter middagen kom både Lollo och Julia. Så vi settade upp camp nere i det nyrenoverade rummet i källaren. Där jag för övrigt gjort fint med ljusslingor, godis och värmeljus (både för att det var fint, men också för att det var kallt så in i h-vete där nere).
Även fast mer än hälften av de av mina kära vänner som var bjudna lämnade återbud samma dag, haha, så hade vi väldigt trevligt! Det var ganska skönt att bara vara vi tre som alla känner varandra väldigt bra. Jag hade inte kunnat tänkt mig ett bättre sätt att invänta 2012 på.
Strax innan klockan tolv klädde vi på oss och gick ut på Skönsbergsvägen för att titta på fyrverkerierna i hamnen. Mamma tog även med de pizzabullar som hon så tappert bakat, och värmt i mikron – som ingen ville ha.

När fyrverkerierna var över tände vi.. Ja, vad heter det? Sådana där pappersballonger som man sätter eld på och släpper ut i rymden? Du vet vad jag pratar om?

Åh! Och Mamma ville låta Sidsjö-traditionen leva vidare hos oss, så de skrev ”2012″ med marschaller på gräsmattan utanför vårt vardagsrumsfönster. Om du inte känner till Sidsjö-traditionen (vilket inte alls vore konstigt, den har varken funnits speciellt länge, eller är speciellt välkänd) Det är något som min Mammas bästa kompis började med när de bodde i Sidsjön, med utsikt över skidbacken – De fyllde ryggsäckar med marschaller, tog på sig pannlampor och kommunicerade via walkie talkie. Och så skrev dom det nya året i Sidsjö-backen med marschallerna. Så det vi hade var en ganska (väldigt) liten variant av det.

Det syns väldigt dåligt här tyvärr. Det var lite imma på kameralinsen. Men det står 2012. Det lovar jag.

Efter fyrverkerierna och pappersballongerna återvände vi till vår källare. Och öppnade flaskan med barn-champagne som jag införskaffat. Problem? Jag hade aldrig öppnat en sån flaska förut. Och ingen annan ville göra det heller. Jag var livrädd, vilket enkelt bevisas med bilden nedan. Själv var jag, efter cirka fem minuter av misslyckade försök att öppna flaskan, övertygad om att inget skulle hända – eftersom att vi inte hade skakat flaskan. Woah. I was wrong. Helt plötsligt small det till och korken for rakt upp i taket med en lika stor smäll. Vi skrek alla tre. Sedan skålade vi.

Sedan lekte vi med tomtebloss en stund. Tills de tog slut.

Vi gjorde diverse saker och hade allmänt trevligt fram till ungefär halv fem på morgonen. När vi gick upp till lägenheten för att hämta ytterkläder hade både Emma och Lina kommit hem redan, och Sussi hade somnat i soffan, och hennes schäfer sov lika tungt på vardagsrumsgolvet.

Det var utan tvekan (and I know I made this joke last year too) den bästa nyårsaftonen jag har haft på ett år!

Ooh! And oh my god my Mum has the most beautiful friends! (In a personality-way) En sak som Anders gjorde under kvällen var att gå omkring in vår lägenhet och plocka på sig saker från vårt hem – i en plastpåse. Han tog bland annat en liten vit julbock, potatisstamparen, en kökshandduk och en klädborste. Sedan tog han med sig alla sakerna hem. Och vid fem på morgonen fick Mamma ett SMS med en bild på alla sakerna uppställda hemma hos familjen Bergvik – som ett slags altare.
Dagen efter ringde det på dörren. Så fick vi en påse tillbaka med alla sakerna i – ”Jag vet inte hur det här gick till!”

---