nennes scrapbook

FÖRSTAGÅNGSVÄLJARE

Hej på dig! Ganska exakt en månad sedan. Jag börjar bli bättre på det här nu? Jag har köpt nya solglasögon? Än en gång har det hunnit hända massor av roliga saker sedan jag var här och hälsade på sist. Vad har du gjort under tiden? Du ser annorlunda ut, har du klippt dig?
Själv är jag still coming down från en sister-high från att Emma var här och hälsade på i helgen. Jag har inte så mycket bilder att visa från det, så du får helt enkelt lita på mig i den frågan. De bilder jag har att erbjuda är på Emmas jättesmälta Rättviks-glass (jag vill göra ett sånt där TM-märke, men jag vet inte hur – någon? Ain’t nobody got time for google)

Jag har alldrig smakat Rättviks-glass (Om jag hade googlat hur man gör ett TM-märke skulle det vara ett här nu) förut. But I can tell you it is very good. Jag hade hallon-yoghurt, blåbär och cintron-smak, wich was – again – very good. Jag har en annan bild också, från när vi var på TacoBar (TM?) och åt lunch! Dom hade roliga saker på väggen som gjorde att Emmas ansikte blev stort och min arm blev stor.

Det är som att jag har försökt förvränga utseendet för att hålla Emma anonym. Vem vet? Det gör jag. Och det har jag inte. Hon ser alltid ut sådär. SKOJA. Anyways. Vart var vi? Just det! Jag jobbade som scenografassistent på en långfilm här i Borlänge slash Hedemora (vågar inte skriva ut vad filmen heter för jag är rädd att någon googlar filmen och hamnar här… brr. (Det rimmar på Blitt Spräp)). Så. Det var det roligaste jag har haft sen… Ja, inte så himla längesen men det tar inte bort från hur kul det var.

(Fun fact: när jag tog den här bilden stod jag på en stege och satte upp slash tog ner gatuskyltar. P.s. visste inte att sånna var så himla lätt att ta ner. Hint: jag kommer att börja sno gatuskyltar)

Här är lastbilen som jag packat i och ur säkert närmare två hundra gånger. Om man överdriver. Om man inte gör det så är det kanske sextiofem gånger. Men det är fortfarande mycket. Så kul får man ha om man är scenografassistent.

Här är tårtan som jag gjorde tre likadana av. Så kul får man ha om man är scenografassistent.

Här sitter Emmy och Louise och äter lunch i första vårsolen. Mellan dem sitter katten, som jag och Cia lyckades lura hela teamet hette Moa. Det var en lögn. Men det var roligt att gå omkring och säga ”Gå härifrån, Moa!” och ”Men shit vad jobbig Moa är!”

Och här är Moa.

Och här är jag med en lampskärm på huvudet to make up for the terrible joke. Also: unintentional homage till Mitt Liv Som Trailer. Also also: fan vad snygga lampskärmar man hade på 70 slash 80-talet!

Min bästa kategori på skivaffären vi var och spelade in på en dag.

Många sena nätter slash tidiga morgnar med vackra solupp- slash -nedgångar på vägen hem. Det här är ett dåligt exempel, men jag antar att du sett en soluppgång förut.

Och plötsligt hade två veckor gått och det var ingen mer inspelning i Borlänge slash Hedemora. I ordentligt sorglig anda regnade det hela natten och sista bilden togs ute i spöregnet klockan fem på morgonen. Såhär ledsen var jag när jag kom hem:

Sedan efter det var det väl påsk eller något? Jag levde i konstant abstinens från inspelningen. Usch. Plötsligt gick vardagen sådär obehagligt långsamt igen och när man suttit i skolan i åtta timmar och sedan kollade på klockan hade man bara suttit där i tio minuter. För att pigga upp mig själv i världen bestämde jag mig för att en fräsch bukett med rosor hemma skulle bli en ny konstant i mitt liv. Sedan for jag hem till Sundsvall.

Att åka hem till Sundsvall var verkligen ett bra botmedel för min inspelningsabstinens. För min del alltså. För alla andra inblandande var det förmodligen raka motsatsen eftersom jag inte kunde hålla käften om inspelningen och pratade om den hela tiden. Förutom när jag var ute och åt middag med Sofia och pratade om Bitchkram. Well. You get the point. Apropå något helt annat råkade jag helt plötsligt cosplaya Grand Budapest Hotel när jag var på påskmiddag hos pappa.

I think you can tell I’ve never been happier. Sen åkte jag motvilligt tillbaka till Falun igen. Då ringde Blitt Spräp-scenografen och ville att jag skulle komma ner till Stockholm och jobba. Jag lever ett berochdalbana kind of life. Så jag sjukanmälde mig och for ner till Stockholm helt enkelt. Drog med mig Cia också. Min första dag på jobbet i Stockholm gjorde jag en nyckeltavla som aldrig användes i filmen. Men ärligt talat är jag lite nöjd över den ändå.

Vi kallar den här för ”Game of Massa Skräp”. Det är en parodi på Game of Thrones. Vi har inte sett Game of Thrones.

Sedan åkte vi hem till scenografen och målade med kritor på gamla Fantomen-tidningar och byggde pärlplattor. Kunde jag ha känt mig mer hemma?!

Som av en slump – att Cia ville få spons till Somaliabandy-killarna av Nike. Alltså inte alls av en slump hamnade vi i Solna där jag hittade ett hus som jag exakt 50% vill bo i och 50% är livrädd för. Sedan sov vi hos underbara släktingar till Cia som bjöd på middag och hade världens skönaste bäddsoffa i Huddinge. Och så vaknade vi, åkte in till stan, packade ur lastbilen upp på fjärde våningen till kontoret och sedan åkte vi hem till Falun igen. Jag – för att vara B-fotograf på en kortfilm!

Det var kul! Sedan åkte jag ner till Stockholm igen för att fortsätta jobba. Utan Cia den här gången. Kom fram på söndag kväll och hade what I like to call ett lugn mellan stormarna innan jag skulle jobba tidigt på måndag morgon. Så jag passade på att gråta lite. När ska man annars hinna med sig liksom?

Promenaden till första arbetsdagen, även känd som ”Den gången min GPS bad mig gå in i en trefilig rondell”. Men det gick bra. Jag gick runt istället. Like a normal person.

Kärt återseende av lastbil nr.2. Alltså det andra kära återseendet. Det var alltid bara en lastbil. (*Insert frivillig populär låt med textraden ”the only one”*)

Här är en ~*cool*~ bild jag tog på en koltrast också, y’know. Eller, ja, en parabol. Det beror lite på vad man själv ser som mest exotiskt.

Det gulligaste hotellet jag varit på någonsin är Hotell Örnsköld på Östermalm, bakom Dramaten (jamen du hör ju själv hur fancy det är) där inget rum är det andra likt. Själv var jag bara inne i fyra olika rum, men jag kan intyga att inget av dem var varandra likt. Oh bee-tee-dubs ska vi prata mer om hur lätt jag får blåmärken?

Jag bar en soffa med handen strategiskt placerad mellan armstödet och dörrkarmen. En annan sak vi kan prata om är hur fruktansvärt brutalt stora filmlampor är:

Det är alltså normalstora personer runt lamporna. Jag säger det för annars är det lätt att tro att det jobbade ett gäng pysslingar på elavdelningen. Hemlig behind the scenes-fakta: Vi byggde upp ett rum i en studio hos Arclight där vi sedan släpade in en jätteläskig vattensäng som vi tätade, fyllde och sedan stack hål på under tagning. Hjälp vad mycket vatten det får plats med i en vattensäng. Och med det var även denna inspelningsperiod över. Tre timmars övertid firades med Max-burgare och sedan tre ytterligare timmar i bilen hem till Falun igen. Hemma i Falun hann jag precis bli sådär sjukligt uttråkad igen då Maria frågade om jag ville hjälpa till med ljuset på en film som en kille som heter Hampus skulle göra. Kommer du ihåg det där läskiga ljudklippet som alla hade på sina telefoner för några år sedan? Där man skulle ha på sig hörlurar och så lät det som att någon klippte håret på en? Det var så! Med samma typ av mikrofon. Fast också en film. En skräckfilm. Min största uppgift som ljus-ansvarig var att skapa en ljuseffekt som såg ut som att någon fick elektriska stötar. Vi spelade in i en tagning, genom en lång korridor i en källare.

Det är alltså själva huvudet som är mikrofonen (för intresserade: en rullstol med en easyrig monterad och en GoPro i pannan), den tar upp ljudet i mikrofoner i öronen – precis som vi människor! Läskigt! Robots! Andra passande ord! Som ljusmästare fick jag också upptäcka min dolda talang för black wrapping! Kontakta mig om du behöver black wrappa något – [email protected], endast seriösa erbjudanden tack!
Efter det hoppade jag direkt in i ett projekt för nya biblioteket i Falun. Elin i Film & TV-klassen hade filmat en reklamfilm för biblioteket och behövde hjälp med grafik och effekter i After Effects. Konceptet gick ut på att ett ord ur en bok i biblioteket tog sig ur boken, letade sig genom biblioteket och hittade Nils Holgersson av Selma Lagerlöf. Genom den boken tog ordet sig vidare till Selma Lagerlöf-muséet. Jag animerade olika saker – bland annat ord som flög omkring i ett rum och ett vattenfall av ord från en bokhylla. Jag tentapluggade samtidigt och satt sammanlagt på skolan i 19 timmar den dagen. This is the decay of mig när jag animerar fram till fyra på morgonen:

Då gick jag hem, la mig på mattan och stirrade i taket. Tittade upp och fick se världens sötaste Peter Pan vara orolig för mitt välmående. Eller så var han kanske skadeglad. Det är så svårt att avgöra på avstånd på ett sånt där litet ansikte.

Men kan vi prata lite mer om hur fucking jävla söt min kanin är eller?! BRA!

Citat från Daniel Wallentin: ”Är det där mörka ögonen?”. Sen sov jag några dagar. That’s a lie. Men några timmar i alla fall! Sedan var det dags för dugga i TV-dramatik och vetenskapligt PM om grekisk mytologi. Open Office har tydligen aldrig hört talas om Odysseus. Eller så är det precis det Open Office har.

Och som ett perfekt avslut på en hektisk skolperiod kom Julia på besök över helgen! Vi promenerade, hittade en fantastisk second hand-butik och världens gulligaste loppis. Vi pratade massor, lagade mat och gjorde drinkar. Vi gjorde mys på min balkong, efterrätt och njöt av sommarvärmen. Sedan tvingade jag henne att kolla på Bo Burnham och Sherlock. Vad vore en helg hos mig om jag inte försöker pracka på dig något som jag gillar helt utan hänsyn till din åsikt?

Jag kidnappade även med henne till IKEA så att jag kunde köpa glasen of my dreams! Jag dricker allt ur mina nya fina glas nu – bubbelvatten, smoothies, blåbärssoppa och du ska veta att jag dricker mina huvudvärkstabletter like a freaking Queen!

Senaste dagarna, både före och efter mitt lillasyster-besök, har min tid mest spenderats på TV-serien vi skriver i skolan just nu. Många långa möten och hjärnskrynklande men jag tror att vi är på väg någonstans. Just nu sitter jag och letar efter snygga mappar att paketera vårt TV-format i till examinationen nästa vecka.

Idag har jag och Moa dessutom stolpat upp handlingen på vår Upcoming-film (som det står mer om lite längre ner, om man nu orkar scrolla längre efter att ha scrollat hela vägen hit – på riktigt: I’m sorry) så nu ska vi alldeles snart få sätta oss ner och skriva ett manus. Du vet den känslan när ni två vill göra exakt samma film och ser exakt samma saker framför er hela tiden och varje idé bara möts av ett ”Ja! Precis!”. Du vet den känslan. Den lever jag på ikväll. Börjar också få upp peppen till en sommar med Projekt Fantasi! Delar du peppen med mig @LouiseÅslund? (Tänk om det på riktigt funkade att @:a folk i verkliga livet sådär. Fantastiskt). In other news håller jag fortfarande löftet om en fräsch bukett rosor i mitt hem.

Och jag har äntligen satt mig ner och gjort färdigt drömfångaren som en, förhoppningsvis, glad vän har i sin brevlåda om ett par dagar! (Över ett halvår sent. Skämskudde x1000). Som avslut kan jag bjuda på ett utdrag av konversationen i vår gruppchatt för TV-serien och min och Moas parallella SMS-konversation. Jag gillar när folk hänger på mina skämt. A lot.

Ha det så bra, hejdå!
PE.ESS. Har Skype-intervju nästa vecka för ett 1 1/2 månaders jobb från början av augusti, så det kan vi väl kollektivt hålla tummarna för till dess!
Peace out!

TL;DR: Jag har saker att göra och är lycklig just nu. Tror jag.

---