Här är en lista på saker jag kommer att ta upp i det här inlägget. Listan har två syften: 1. Du kan snabbt och enkelt och effektivt och andra synonymer bestämma dig för om du vill lägga din tid på att läsa och 2. Jag kan åtminstone försöka att hålla mig till ämnet. Also jag har redan tvingat dig att läsa såhär långt så förhoppningsvis, om min plan fungerar, är du redan alldeles för investerad i det här inlägget för att sluta läsa nu. Anyway. Listan:
- Heta, otäcka tonåringar?!
- Australiensisk humor?!
- Är du sån där vegan eller?!*
*This is a perfect reference to ”jaha nähä jaha nähä mhm jaha nähä jaha nähä mhm jorå s’att jorå s’att förfan”-låten. Lägg också märke till att jag formulerat dessa punkter på ett väldigt intriguing sätt. Detta har jag gjort för att väcka falska förhoppningar om att jag kommer att behandla intressanta ämnen. Clever giril. Som uppenbarligen inte kan stava till girl. So. Not so clever after all maybe.
Ska vi hoppa direkt till första punkten? För ett tag sedan (jag kommer inte ihåg exakt hur längesen så ”ett tag” är tillräckligt specifikt for now) jobbade jag med en novellfilm ute i skogen kring Matfors hemma i Sundsvall. ”Hot Nasty Teen” heter den (aah-see vilken bra direktöversättning jag gjorde här uppe!) och i onsdags gick den på SVT2!

Det visade sig också bli Brasse Brännströms sista roll, vilket på många sätt såklart känns tråkigt. Inte minst för att filmen är otroligt jobbig att se redan som det är. MEN för att underlätta (OBS skämt – filmen behandlar viktiga ämnen som jag inte tycker att man ska förminska!) kan jag presentera leken ”Gissa vart jag befinner mig precis utanför bild i Hot Nasty Teen” (titeln är lite lång, det kan jag erkänna, men vi får jobba runt det). ”Hur leker man den leken då?” hör jag dig undra – JO, man går till SVT Play, söker på Hot Nasty Teen och klickar på play. Eller så klickar man här! Och under tiden man tittar på filmen försöker man gissa var jag befinner mig någonstans, precis utanför bild. Här är facit:

Hade du alla rätt? Gold stars for everyone! Seriously though, om du ska se filmen så kan det passa bra med en förvarning från mig att filmen handlar om äldre män som köper sex med en minderårig tjej. Bara så att du är beredd på vad du slänger dig in i.
On a lighter note kan vi passa på att ta oss vidare till andra punkten på min lista, nämligen ”Australiensisk humor?!” (ärligt talat är jag inte säker på om det är ‘australiensk’ eller ‘australiensisk’ båda har röda streck under sig så jag väljer att köra på det mest komplicerade – VM i att göra det svårt för sig! *wink wink*) Det jag tycker vi ska prata om, som jag tycker alla borde prata om är min favoritserie just nu alltså ”Please Like Me”. Josh Thomas är fortfarande en av mina bästa personer jag vet. Kolla, I’ll make it easy for you och till och med lägga in en trailer här:

Click here to view the embedded video.

Så. För att knyta ihop säcken med listans tredje punkt tar vi oss tillbaka in i mitt kök *harp-ljud*. Du vet när man har en tanke i bakhuvudet som hela tiden ligger där och gror? Man är inte alltid medveten om den, men så fort man inte tänker på något så märker man att den finns kvar där, att den hela tiden legat kvar där. Min sån tanke har länge varit ”Borde jag vara vegan?” Okej, såhär: Jag tycker att alla borde vara veganer. Jag tycker också att det kräver en enormt stor ansträngning att vara vegan. Därmed tycker jag också att det är förståeligt att folk inte är veganer. Åh, plus att folk gillar att äta kött, or whatever. Så den näst sista tanken i ledet blev då ”Är min enda anledning att inte vara vegan att jag är lat?” för det är ju en väldigt dålig ursäkt från min sida. Detta leder oss osökt till tankens sista led: ”Äh vafan jag kan väl prova”. So here we are! Obviously är det inte något man gör i ett nafs, vilket naturligtvis föder tanken ”Orka?”. På nåt vis vill jag liksom se om jag klarar det. Jag har bytt ut alla mejeriprodukter mot helt vegetabiliska (soja/havre/ännu äckligare/osv), schampoo, balsam och duschtvål är också utbytta (till märken som absolut inte någonsin aldrig testar på djur) (resten av saker kommer jag att byta ut allt eftersom det tar slut, snäll mot miljön etc). I will update you on my progress! Jag tänkte avsluta med att fresta lite med vegan-mat som jag prövat här i köket! (Och som tog alldeles för lång tid att laga)

Här var det vegan stir-fry med bland annat paprika, minimajs, sockerärtor och färsk broccoli, och nudlar. Plus en sås på massa tokiga saker.

Och här är tanken att det ska vara granola-bars men jag tycker bättre om att äta det med sked som en paj. I denna hittar man bland annat kokos, rice crispies, mandlar, chiafrön och mörk choklad! Jag är nyfiken, har vi nån vegan där ute? Plus tips kanske? Är du vegan? ‘Cause imma need some help mothafuckas. Har du koll på vilka märken som testar på djur? It’s a jungle I tell ya’, a jungle!

(Also ohmygod man kan totally se vilka bilder jag tagit med mobilen och vilka jag har tagit med kameran. Måste se till att använda kameran mer. God)

Alternativ rubrik: Närmre en kandidatexamen utan att faktiskt ha en kommer man nog inte. Hello friends som fortfarande hänger här from time to time! Nu har jag börjat mitt sista år på Högskolan Dalarna. Om mindre än ett år är det slut på Falun. Nä men usch vilket tradigt sätt att börja på. Fy. Vi börjar såhär istället: Nu är jag tillbaka i min lilla mysiga lägenhet i Falun, och i skrivande stund är det detta jag ser ut över:

”Everything the light touches is our kingdom” Jo, tack men vem är det som ska städa då? För om det är jag så kan jag tala om att jag har mycket viktigare saker för mig. Hade glömt hur inte till hjälp Peter Pan är. OBS! Andra saker jag glömt under sommaren är:
- Hur dyrt det är att handla
- Att om inte jag köper toapapper när det är slut så är det ingen annan som gör det
- Att servetter med påskharar gör samma jobb med twice the fun
När vi ändå pratar om sommaren så kan jag tala om att jag hade en pretty good one! Det bästa som hände var, är jag ganska säker på, att jag och Lollo spelade in vår film, men det sparar jag lite att berätta om just nu. (*~ooh cliffhanger~* åh also, actual fråga från min senaste tenta: ”Vad är en cliffhanger?”) Som tröst för denna otroligt dåliga cliffhanger (ohmygod sluta säga cliffhanger) så bjuder jag på två bilder utan kontext:

Andra saker jag gjort i sommar inkluderar: Hälsat på farmor, hängt med mina kusiner, ätit våfflor, upptäckt Mumingodis, köpt en kamera, varit på Kolmården, blivit sorterad av sorteringshatten, klippt av mig håret, ätit världens största glass-Alltså sorry, är det sånt här som är roligare att se i bilder? Känns som jag helt glömt bort hur man gör.

Jag ska vara helt ärlig och säga att jag hade nothing to do med den tårtan, that was pure Marcus och Vanessa. Det enda jag bidrog till var att vara alldeles för feg för att smaka på bananmoussen. Något som jag inte var för feg för att smaka på däremot (aah yes. such a segue. very smooth) var ”Twin Peaks”, vilket alltså är namnet på glassen jag åt på Smultronstället i Söderköping. Trodde du att glasskiosken i hamnen i Övik var galen så är det inte ens hälften. Deras glassar var helt insane och min kom i en bägare med två skålar där ena skålen var fylld med mjukglass och varm cholkadfudge och den andra skålen var fylld med tre kulor glass, grädde och nougatsås. Jag åt inte upp den. Och i äkta glass-tradition och på toppen av listan över vad som är bäst för dina tänder så drack jag te till. Det drack jag upp.

Och när vi mådde sådär hemskt dåligt som man bara gör när man inte äter någon lunch och sedan klämmer i sig ett kilo kall glass och förvirrar hela kroppstemperaturen med att hälla i sig tre deciliter varmt te som topping i magen åkte vi på Harry Potter-utställningen i Norrköping. Att vi först åkte vilse och hamnade mitt i en fotbollsträning för tolvåringar på andra sidan stan tycker jag inte är en relevant punkt att ta upp.

Jag klippte av mig allt mitt hår, well I say ”allt mitt hår”… 20 cm is more like it. Vet du vad jag hatar? Hur jobbigt jag tyckte det var. Ew. Jag drömde mardrömmar om att klippa mitt hår flera dagar efter jag hade gjort det?! Liksom fuck you brain, det är gjort redan?? Sedan kan man ju argumentera för att det var dags när sista gången jag klippte mig var det min lillasyster som höll i saxen för typ ett år sedan. (Okej, right, den sista meningen makear ingen sense jag vet men jag orkar verkligen inte formulera om den. Du fattar ändå. Du är smart. Ge dig själv en klapp på axeln)

Det här är alltså en före-bild, see I told you you were smart! (OBS inte att förvirra med en ‘förebild’ vilket det aldrig under några omständigheter är) Som du säkert vet gillar jag citat och bra saker som folk har sagt. Om man vore en normal människa skulle man kanske säga att jag samlar på dem, och ja, det gör jag. Här är ett bra som jag hittade på en kylskåpsmagnet i en liten butik i Gamla Stan:

Ett intresse som kommit till mig under sommaren är Solögas bok om djurens språk, känner du till den? Det är jättespännande att lägga märke till djur som återkommer i drömmar och själva livet, och sedan slå upp dem i boken och se vad de betyder. I sommar har korpar varit framträdande både i livet och i drömmar och såhär står det om korpen: ”Var i din fulla andliga Kraft och gränser upphör att existera. Din gåva är att ge till världen. Korpen hjälper dig att ta bort gränser. Gåvan innebär att du kan ge precis vad du önskar till världen, världen kommer att ta emot din gåva med öppna armar, antingen din gåva är odling, musik, teater, poesi etc.” och de senaste dagarna har jag sett inte mindre än fyra falkar (falkor? falker? vad är pluralformen av falk?) så jag var tvungen att kolla upp vad falk betydde också: ”Var segerviss, du är på väg mot ditt livs mål. Positiva budskap är på ingång. Din gåva är att känna tilltro till framtiden” – So yeah. Not gonna lite. Feeling pretty good about myself right now.
Ett annat intresse jag har är att lära mig göra fiskbensflätor. Jag har övat en del och jag tror jag börjar getta hanget av det nu!

OJ MEN DU JAG HÖLL NÄSTAN PÅ ATT GLÖMMA – Här är min nya kamera!

So, well. I have oficially crossed over to the dark side. [sedelbunt med vingar-emoji]
Annars i livet jobbar jag mig mot min C-uppsats (som inte heter C-uppsats längre utan ‘Vetenskaplig uppsats’, ehm, okej?). Just nu är detta min mitten-bubbla i mind mapen: ”Bechdeltestets relevans”, so.. wish me luck on that one!

Hej på dig! Ganska exakt en månad sedan. Jag börjar bli bättre på det här nu? Jag har köpt nya solglasögon? Än en gång har det hunnit hända massor av roliga saker sedan jag var här och hälsade på sist. Vad har du gjort under tiden? Du ser annorlunda ut, har du klippt dig?
Själv är jag still coming down från en sister-high från att Emma var här och hälsade på i helgen. Jag har inte så mycket bilder att visa från det, så du får helt enkelt lita på mig i den frågan. De bilder jag har att erbjuda är på Emmas jättesmälta Rättviks-glass (jag vill göra ett sånt där TM-märke, men jag vet inte hur – någon? Ain’t nobody got time for google)

Jag har alldrig smakat Rättviks-glass (Om jag hade googlat hur man gör ett TM-märke skulle det vara ett här nu) förut. But I can tell you it is very good. Jag hade hallon-yoghurt, blåbär och cintron-smak, wich was – again – very good. Jag har en annan bild också, från när vi var på TacoBar (TM?) och åt lunch! Dom hade roliga saker på väggen som gjorde att Emmas ansikte blev stort och min arm blev stor.

Det är som att jag har försökt förvränga utseendet för att hålla Emma anonym. Vem vet? Det gör jag. Och det har jag inte. Hon ser alltid ut sådär. SKOJA. Anyways. Vart var vi? Just det! Jag jobbade som scenografassistent på en långfilm här i Borlänge slash Hedemora (vågar inte skriva ut vad filmen heter för jag är rädd att någon googlar filmen och hamnar här… brr. (Det rimmar på Blitt Spräp)). Så. Det var det roligaste jag har haft sen… Ja, inte så himla längesen men det tar inte bort från hur kul det var.

(Fun fact: när jag tog den här bilden stod jag på en stege och satte upp slash tog ner gatuskyltar. P.s. visste inte att sånna var så himla lätt att ta ner. Hint: jag kommer att börja sno gatuskyltar)

Här är lastbilen som jag packat i och ur säkert närmare två hundra gånger. Om man överdriver. Om man inte gör det så är det kanske sextiofem gånger. Men det är fortfarande mycket. Så kul får man ha om man är scenografassistent.

Här är tårtan som jag gjorde tre likadana av. Så kul får man ha om man är scenografassistent.

Här sitter Emmy och Louise och äter lunch i första vårsolen. Mellan dem sitter katten, som jag och Cia lyckades lura hela teamet hette Moa. Det var en lögn. Men det var roligt att gå omkring och säga ”Gå härifrån, Moa!” och ”Men shit vad jobbig Moa är!”

Och här är Moa.

Och här är jag med en lampskärm på huvudet to make up for the terrible joke. Also: unintentional homage till Mitt Liv Som Trailer. Also also: fan vad snygga lampskärmar man hade på 70 slash 80-talet!

Min bästa kategori på skivaffären vi var och spelade in på en dag.

Många sena nätter slash tidiga morgnar med vackra solupp- slash -nedgångar på vägen hem. Det här är ett dåligt exempel, men jag antar att du sett en soluppgång förut.

Och plötsligt hade två veckor gått och det var ingen mer inspelning i Borlänge slash Hedemora. I ordentligt sorglig anda regnade det hela natten och sista bilden togs ute i spöregnet klockan fem på morgonen. Såhär ledsen var jag när jag kom hem:

Sedan efter det var det väl påsk eller något? Jag levde i konstant abstinens från inspelningen. Usch. Plötsligt gick vardagen sådär obehagligt långsamt igen och när man suttit i skolan i åtta timmar och sedan kollade på klockan hade man bara suttit där i tio minuter. För att pigga upp mig själv i världen bestämde jag mig för att en fräsch bukett med rosor hemma skulle bli en ny konstant i mitt liv. Sedan for jag hem till Sundsvall.

Att åka hem till Sundsvall var verkligen ett bra botmedel för min inspelningsabstinens. För min del alltså. För alla andra inblandande var det förmodligen raka motsatsen eftersom jag inte kunde hålla käften om inspelningen och pratade om den hela tiden. Förutom när jag var ute och åt middag med Sofia och pratade om Bitchkram. Well. You get the point. Apropå något helt annat råkade jag helt plötsligt cosplaya Grand Budapest Hotel när jag var på påskmiddag hos pappa.

I think you can tell I’ve never been happier. Sen åkte jag motvilligt tillbaka till Falun igen. Då ringde Blitt Spräp-scenografen och ville att jag skulle komma ner till Stockholm och jobba. Jag lever ett berochdalbana kind of life. Så jag sjukanmälde mig och for ner till Stockholm helt enkelt. Drog med mig Cia också. Min första dag på jobbet i Stockholm gjorde jag en nyckeltavla som aldrig användes i filmen. Men ärligt talat är jag lite nöjd över den ändå.

Vi kallar den här för ”Game of Massa Skräp”. Det är en parodi på Game of Thrones. Vi har inte sett Game of Thrones.

Sedan åkte vi hem till scenografen och målade med kritor på gamla Fantomen-tidningar och byggde pärlplattor. Kunde jag ha känt mig mer hemma?!

Som av en slump – att Cia ville få spons till Somaliabandy-killarna av Nike. Alltså inte alls av en slump hamnade vi i Solna där jag hittade ett hus som jag exakt 50% vill bo i och 50% är livrädd för. Sedan sov vi hos underbara släktingar till Cia som bjöd på middag och hade världens skönaste bäddsoffa i Huddinge. Och så vaknade vi, åkte in till stan, packade ur lastbilen upp på fjärde våningen till kontoret och sedan åkte vi hem till Falun igen. Jag – för att vara B-fotograf på en kortfilm!

Det var kul! Sedan åkte jag ner till Stockholm igen för att fortsätta jobba. Utan Cia den här gången. Kom fram på söndag kväll och hade what I like to call ett lugn mellan stormarna innan jag skulle jobba tidigt på måndag morgon. Så jag passade på att gråta lite. När ska man annars hinna med sig liksom?

Promenaden till första arbetsdagen, även känd som ”Den gången min GPS bad mig gå in i en trefilig rondell”. Men det gick bra. Jag gick runt istället. Like a normal person.

Kärt återseende av lastbil nr.2. Alltså det andra kära återseendet. Det var alltid bara en lastbil. (*Insert frivillig populär låt med textraden ”the only one”*)

Här är en ~*cool*~ bild jag tog på en koltrast också, y’know. Eller, ja, en parabol. Det beror lite på vad man själv ser som mest exotiskt.

Det gulligaste hotellet jag varit på någonsin är Hotell Örnsköld på Östermalm, bakom Dramaten (jamen du hör ju själv hur fancy det är) där inget rum är det andra likt. Själv var jag bara inne i fyra olika rum, men jag kan intyga att inget av dem var varandra likt. Oh bee-tee-dubs ska vi prata mer om hur lätt jag får blåmärken?

Jag bar en soffa med handen strategiskt placerad mellan armstödet och dörrkarmen. En annan sak vi kan prata om är hur fruktansvärt brutalt stora filmlampor är:

Det är alltså normalstora personer runt lamporna. Jag säger det för annars är det lätt att tro att det jobbade ett gäng pysslingar på elavdelningen. Hemlig behind the scenes-fakta: Vi byggde upp ett rum i en studio hos Arclight där vi sedan släpade in en jätteläskig vattensäng som vi tätade, fyllde och sedan stack hål på under tagning. Hjälp vad mycket vatten det får plats med i en vattensäng. Och med det var även denna inspelningsperiod över. Tre timmars övertid firades med Max-burgare och sedan tre ytterligare timmar i bilen hem till Falun igen. Hemma i Falun hann jag precis bli sådär sjukligt uttråkad igen då Maria frågade om jag ville hjälpa till med ljuset på en film som en kille som heter Hampus skulle göra. Kommer du ihåg det där läskiga ljudklippet som alla hade på sina telefoner för några år sedan? Där man skulle ha på sig hörlurar och så lät det som att någon klippte håret på en? Det var så! Med samma typ av mikrofon. Fast också en film. En skräckfilm. Min största uppgift som ljus-ansvarig var att skapa en ljuseffekt som såg ut som att någon fick elektriska stötar. Vi spelade in i en tagning, genom en lång korridor i en källare.

Det är alltså själva huvudet som är mikrofonen (för intresserade: en rullstol med en easyrig monterad och en GoPro i pannan), den tar upp ljudet i mikrofoner i öronen – precis som vi människor! Läskigt! Robots! Andra passande ord! Som ljusmästare fick jag också upptäcka min dolda talang för black wrapping! Kontakta mig om du behöver black wrappa något – blackwrapkungen@msn.se, endast seriösa erbjudanden tack!
Efter det hoppade jag direkt in i ett projekt för nya biblioteket i Falun. Elin i Film & TV-klassen hade filmat en reklamfilm för biblioteket och behövde hjälp med grafik och effekter i After Effects. Konceptet gick ut på att ett ord ur en bok i biblioteket tog sig ur boken, letade sig genom biblioteket och hittade Nils Holgersson av Selma Lagerlöf. Genom den boken tog ordet sig vidare till Selma Lagerlöf-muséet. Jag animerade olika saker – bland annat ord som flög omkring i ett rum och ett vattenfall av ord från en bokhylla. Jag tentapluggade samtidigt och satt sammanlagt på skolan i 19 timmar den dagen. This is the decay of mig när jag animerar fram till fyra på morgonen:

Då gick jag hem, la mig på mattan och stirrade i taket. Tittade upp och fick se världens sötaste Peter Pan vara orolig för mitt välmående. Eller så var han kanske skadeglad. Det är så svårt att avgöra på avstånd på ett sånt där litet ansikte.

Men kan vi prata lite mer om hur fucking jävla söt min kanin är eller?! BRA!

Citat från Daniel Wallentin: ”Är det där mörka ögonen?”. Sen sov jag några dagar. That’s a lie. Men några timmar i alla fall! Sedan var det dags för dugga i TV-dramatik och vetenskapligt PM om grekisk mytologi. Open Office har tydligen aldrig hört talas om Odysseus. Eller så är det precis det Open Office har.

Och som ett perfekt avslut på en hektisk skolperiod kom Julia på besök över helgen! Vi promenerade, hittade en fantastisk second hand-butik och världens gulligaste loppis. Vi pratade massor, lagade mat och gjorde drinkar. Vi gjorde mys på min balkong, efterrätt och njöt av sommarvärmen. Sedan tvingade jag henne att kolla på Bo Burnham och Sherlock. Vad vore en helg hos mig om jag inte försöker pracka på dig något som jag gillar helt utan hänsyn till din åsikt?

Jag kidnappade även med henne till IKEA så att jag kunde köpa glasen of my dreams! Jag dricker allt ur mina nya fina glas nu – bubbelvatten, smoothies, blåbärssoppa och du ska veta att jag dricker mina huvudvärkstabletter like a freaking Queen!

Senaste dagarna, både före och efter mitt lillasyster-besök, har min tid mest spenderats på TV-serien vi skriver i skolan just nu. Många långa möten och hjärnskrynklande men jag tror att vi är på väg någonstans. Just nu sitter jag och letar efter snygga mappar att paketera vårt TV-format i till examinationen nästa vecka.

Idag har jag och Moa dessutom stolpat upp handlingen på vår Upcoming-film (som det står mer om lite längre ner, om man nu orkar scrolla längre efter att ha scrollat hela vägen hit – på riktigt: I’m sorry) så nu ska vi alldeles snart få sätta oss ner och skriva ett manus. Du vet den känslan när ni två vill göra exakt samma film och ser exakt samma saker framför er hela tiden och varje idé bara möts av ett ”Ja! Precis!”. Du vet den känslan. Den lever jag på ikväll. Börjar också få upp peppen till en sommar med Projekt Fantasi! Delar du peppen med mig @LouiseÅslund? (Tänk om det på riktigt funkade att @:a folk i verkliga livet sådär. Fantastiskt). In other news håller jag fortfarande löftet om en fräsch bukett rosor i mitt hem.

Och jag har äntligen satt mig ner och gjort färdigt drömfångaren som en, förhoppningsvis, glad vän har i sin brevlåda om ett par dagar! (Över ett halvår sent. Skämskudde x1000). Som avslut kan jag bjuda på ett utdrag av konversationen i vår gruppchatt för TV-serien och min och Moas parallella SMS-konversation. Jag gillar när folk hänger på mina skämt. A lot.

Ha det så bra, hejdå!
PE.ESS. Har Skype-intervju nästa vecka för ett 1 1/2 månaders jobb från början av augusti, så det kan vi väl kollektivt hålla tummarna för till dess!
Peace out!

TL;DR: Jag har saker att göra och är lycklig just nu. Tror jag.

Idag var det examination på dokumentärfilmskursen och det gick väl bra. Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg! Och som sig bör har jag såklart en ny favoritlåt:

Click here to view the embedded video.

Vi börjar kronologiskt where we last left off – Pitchen på engelska i Norge! Det gick bra. Puh! Inte 100.00kr-bra men produktionsstöd och lön för i sommar-bra. Plus att Film i Västernorrland betalar Gunnar (vinnaren av priset och vår nye vän) att vara vår manuskonsulent. Yay oss!
Vi bodde på hotell Britannia i Trondheim vilket definitivt är ett above average-hotell och vi kände oss som vanligt malplacerade när vi kom in genom entrén. Det är konstigt. Jag och Lollo lyckas alltid hamna på platser där man känner sig under-dressed så fort vi är ute på äventyr.

Vi tyckte i alla fall att vi hade fin utsikt genom vårt hotellfönster.

Alltså frukosten var HUR lyxig SOM HELST.

Precis innan vi skulle pitcha. AH. Lägg märke till att vi är klädda i rött och blått – dom två viktigaste färgerna i vår films visuella koncept. I am telling you.

Vi pitchade på engelska. I mikrofon. Framför jury. Och publik. Nu är ju fan inget läskigt längre. Förutom späckhuggare. Yup. Dom är still definitely very scary. Vi hade en plats i Minimalens (filmfestivalen som vi pitchade på) program också. Kändes som en big deal. Speciellt att mitt efternamn var stavat med ”ø”. Och sist men inte minst fick vi se Close på bioduk för första gången! Det var den filmen jag hjälpte till att fota när jag precis lärt mig Epicen, om du inte har sett den så kan du göra det här!
Och när vi kom hem från Trondheim åkte jag och Moa på Upcoming-introduktionshelg i Tällberg. Där var det jättefint! Överallt utom i hotellrummet. Vi hade en hel helg att diskutera vår filmidé med andra personer, och samtidigt hjälpa dem att diskutera sina filmidéer. Det var väldigt mysigt och himla trevligt och jag försökte njuta så mycket av det som möjligt. Men lite svårt var det med dokumentärfilmsdeadline som hela tiden låg och gnagde i bakhuvudet.

Efter den helgen har jag inte gjort något annat än dokumentärfilmen. Komplettera intervjuer, klippt, gradeat gjort namnskyltar och annan grafik som jag animerat i After Effects. Seriously – om man vill lära sig något, låtsas att du kan göra det när du pitchar dina idéer för gruppen och sen, när gruppen tycker om idén, så har du inget annat val än att ta tag i att lära sig hur man gör det. Precis på det sättet har jag lärt mig After Effects nu. Well, det och YouTube. Vi har jobbat från 9 på morgonen till fyra på eftermiddagen. Haft paus fram till 20 och kört igen fram till 00-01. Senaste fyra dagarna har det dock blivit till omkring 04.00 för min del. Vi har levt, återupplevt och andats dokumentärfilm sedan i julas och såhär har det sett ut hos mig i princip dygnet runt:

Lite smakprov på den grafik jag gjort. I verkligheten är det alltså animerat och rör sig. Men det är svårt att illustrera i ett foto. Vi har lite ändringar att göra i filmen nu efter examinationen (för vår egen skull) sen ska vi ha en visning för alla som varit med och hjälp oss och sedan ska den ut på festivaler, WOHO. // Helt ointressant skrivet i apologize men allt mitt kreativa är slut nu på ett tag. Nu: sova i 100 år. Good night people.

Sitter och skriver pitch tillsammans med Lollo (hon är representerad av dator i bilden). JUST DET! Vi gick vidare i Mid Nordic Film-tävlingen och ska till Trondheim och pitcha mot andra svenskar, norrmän, danskar och finnar (trying very hard not to make the obvious joke here) om 100.000 kronor. wat.
Mitt i detta gick jag en B-fotokurs med Hanna Kriisa och fick lära mig + öva hur man drar skärpa ordentligt på både RED och Alexa. Med follow focus, ultraljuds- och lasermätare, kuggband och… vanligt analogt måttband såklart. På en kvart fick jag dessutom tejp-tips för en livsstid. Visste inte att man kunde lära sig så mycket om tejp, men guess what?! det kan man. Det kunde du kanske ha gissat, ja. Lite inside: Man drar skärpan mycket bättre om man inte kollar på en monitor. DET kunde du väl i alla fall inte gissa?!

Och efter den helgen snodde jag (och Moa och Cia) med oss RED Epicen ner till Falun för att spela in vår dokumentärfilm om hashtags. Officiellt har den ingen titel än. Förslag mottages med stort leende. Epicen med anhang fick bo hemma hos mig och kände sig alldeles hemma.

I filmen går vi igenom historien bakom själva symbolen och intervjuar personer i alla möjliga olika åldrar om deras relation till den (och sociala medier i allmänhet). Vi har till och med fått tag i Chris Messina som officiellt är hjärnan bakom hashtaggen, eller ”Hashtaggens Fader” som vi väljer att referera till honom i vår grupp. När vi går igenom historien bakom symbolen går vi igenom dess bakgrund i notsystemet (ett halvt tonsteg upp), 70-talet (första knapptelefonen) och 90-talet (mobil och internet), till idag (smartphones) – Så natürlich byggde vi upp 70-tal, 90-tal och nutid i studion.

Vi hade Messi på en skrivbordsstol som matchade green screenen och varje gång jag kom in i studion trodde jag att det var en real life människa som satt där. = jag sket på mig. Ew. Så himla onödigt sagt. Sen i alla fall ville vi filma uppifrån och proceeded to att göra filmens svettigaste kamerarigg:

Och här sitter jag i studion och fryser. Note to self: studion är kall. Packa varma kläder.

Vi har delat in de vi intervjuat i olika grupper beroende på ålder. Sedan har vi intervjuat dem framför olika tapeter, i olika stolar för att det ska bli lite kul variation mellan bilderna i klippningen sedan.

Det märks att det är inspelning när benen ser ut såhär. Antingen är det så att jag har otroligt lätt att få blåmärken eller så är det så att blåmärken bara älskar mig och inte kan hålla sig borta. Mamma har en annan teori: att jag skulle ha dålig bär-teknik. Really? Vad har detta med bär att göra? Amen skratta då!

Also, who the fuck får blåmärken mitt på underarmen? Me, that’s who. The fuck.

I filmen försöker vi dessutom visualisera och förklara hur en hashtag fungerar genom några personer på ett fält. Hur det ska gå till får du veta senare. Det kan ha att göra med att vi inte är helt säkra själva än.

Här, btw, är mitt fejs när vi insåg att någon tagit vårt minneskort med ljudspåren till åtta av de intervjuer vi har gjort. Så jävla nedslagen. ”Alla bra filmer stöter på problem” tröstade vår lärare oss med. Kanske sant. Men det förändrar inte det faktum att vi måste göra om åtta intervjuer. Men vi får hålla tummarna och hoppas hårt på att detta innebär att filmen blir bättre i slutändan!

In other news: Peter Pan måste lära sig att sova som folk! Och igår var vi i Hedemora och målade en mack till långfilmen Vitt Skräp. Filmen ska utspela sig i början av 80-talet och i ordentlig sjuttiotalsanda blev macken såklart brun. Choklad-brun kom vi överens om att kalla den. Inte det andra som du tänker på. Fy på dig.

Nu har vi börjat klipprocessen dessutom. Sketkul. Och under den tiden har jag adopterad Cias iMac [emoji med hjärt-ögon] Ovan är en bild jag tog medan jag kopierade över allt material på två hårddiskar (1,3TB, hjalp), läste igenom vårt stolpade manus och kollade på youtube samtidigt. Also, Peter Pan sover lite mer som folk nuförtin’. I’ve taught him well.

Is any of this making sense? I can’t tell. Oficiellt helt körd i huvudet hur länge till ska jag behöva skriva på svenska för att mitt ordstavningsprogram ska fatta att jag skriver på svenska. Lite till verkar det som. Nähä. Det har fortfarande inte rättstavat officiellt här ovanför. Jobbigt. Nu får jag göra det själv. Trist. Det är väl sånt här rättstavningsprogram finns för i huvud taget. Aja. Hejdå på’re.

Hey yo Tony, where’d you get that fresh pepperoni? (x) Idag är en bra dag. Contrary to popular belief, aka bilden här ovanför. Idag är en väldigt bra dag. ‘Varför’ undrar du? (aka me in the future);

Number the one: Min och Moas Wes Anderson-inspirerade kortfilm ‘Hej Hedvig’ som handlar om Hjalmar som jobbar med att sortera post har tagit första steget mot Film i Dalarnas Upcoming 2014. Den 12:e ska vi på möte med FiD, vilket förhoppningsvis tar oss ännu ett steg närmare att få filmen gjord! Är man nyfiken på den filmens känsla slash bildspråk har jag gjort en olistad moodreel som man kan få länken till eftersom att man är så himla fin och är här och läser: Woop
Numero dos: Imorgon 15.30, eller var det 16.30? kommer Lollo att pitcha Fantasi-projektet (x) i Sundsvall! Går vi vidare där får vi pitcha i Norge i mars, och går det bra där kan vi vinna 100.000 kronor i budget. Jag repeterar: 100.000 kronor. Det är tio gånger mer än tio tusen kronor. Det är hundra gånger mer än tusen kronor. Det är stört mycket pengar. So, hold your thumbs for that one. OCH HEJA LOLLO!
Item #3: Vi har officiellt bokat en RED Epic kamera i två veckor för att spela in vår dokumentärfilm! Där vi, som vi så fint beskrivit det i vår pitch, ”ska undersöka fenomenet hashtags med frågeställningar som ”Hur förändras en symbol genom generationer?” och ”Vad har olika generationer för relation till symbolen?””. Vidare inklistrat från pitch: ”Filmen kommer till viss del att bestå av intervjuer med olika åldersgrupper. Från barn till pensionärer. Intervjuerna kommer att ske i studio där vi byggt upp scenografi för att matcha de olika åldersgrupperna. Till exempel stormönstrade tapeter och böcker för de äldre och hyllor med leksaker för barnen.
Parallellt kommer vi också att undersöka historien bakom ”#”-symbolen, vad den kommer ifrån, det ursprungliga användningsområdet och utvecklingen av den till det fenomen vi har idag. Historien kommer vi att representera visuellt genom att bygga miljöer som representerar olika årtionden med tidstypisk rekvisita.” Anhängande moodreel: x, aningen mindre representativ än den innan.
(You smell like) My 4th victim*: JAG SKA PÅ AVANCERAD B-FOTO KURS OCH BLI OFFICIELL B-FOTOGRAF. Harkel. Jag menar. Jag ska på en kurs där jag ska få lära mig att vara B-fotograf ordentligt. No big deal. HNNNG. Jag och fem andra ska få en tvådagars praktisk kurs med en tjej som jag inte vet namnet på än, men jag har förstått att hon är en väldigt duktig och erkänd B-fotare. #EXCITED
En annan sak som är bra är den här drömfångaren som jag gjorde för nån dag sedan:

Also, när jag skajpade med Lollo förut började vi prata podcasts så jag tänkte, lite snabbt, länka till mina favoriter just nu. Om du har en bra podd som jag inte lyssnar på får du gärna tala om. Jag prenumererar på 52 stycken än så länge and it’s killing me att det inte är 55. Nu är det ju såklart så att alla inte är podcast-människor här i livet, and I just want you to know: I appreciate you a little bit less for that.

Well. This was random. Bye bye now.

*Dingledodies – Jag kan inte låta bli att slänga mig med omöjliga referenser hela tiden så det är lika bra att börja catcha up.

Så om vi nu backar bandet ända bak till jag skrev sist. Var hamnar vi då? Jo vi hamnar in the distant past: Februari 2013 *oooh*. Även känt som: Mitt första möte med en RED Epic. En slags kurs kombinerad med jobb. Jag och Sulayman fick utbildning i kameran samtidigt som vi filmade Jon och Johans konstfilm ”Close” – den kan man se här: LÄNK. En extra länk till en artikel ur ST efter att filmen vunnit pris i Los Angeles (det hände såklart mycket senare på året så jag ber dig att inte hamna för långt fram i tankarna just yet – vi är fortfarande i februari och har massor av annat skoj att ta oss igenom innan vi kommer till november).

Efter den lilla inspelningen åkte jag ner till Falun igen och fortsatte kursen ”Introduktion till Bildproduktion”. Vi gjorde små kortfilmer som övningar i klippning å sånt. Inget nytt egentligen, men en väldigt rolig grupp. För att nämna något vår grupp var dålig på: äta. Vi jobbade hela arbetsdagar i streck utan att pausa för varken mat eller fika. Det var dumt. Vart så himla svårt att komma på bra idéer efter ett par timmar.

Jag frågar mig verkligen vad tanken med att Sebastian håller i den lilla lampan är.

Här är från när Sanne låg på golvet och vägrade göra någonting förrän vi åt. Då nådde gruppen en (ett?) breaking point och vi gick och köpte pizza.

Sen fick jag jobb på Jens Assurs novellfilm – STARSTRUCK.SE. Så då åkte jag till Sundsvall igen.

Här är värmestugan där vi åt, fikade och… ja, värmde oss.

Här är stugan några hundra meter bort där inspelningen skedde.

All mat som blev över skopade Emil upp i påsar och tog hem till sin frys. ”Man slänger inte mat!”

Fast i skogen under tagning. 30 sekunder senare och tävling i prickskytte med snöboll spontanuppstår. Så jefla grabbigt.

Brasse Brännströms meddelande i stugans gästbok. Honom ska vi inte prata mer om. But I’ll say this: han skällde nog ut mig ett par gånger om dagen i en vecka.

Här är från när Lollo var på praktik och av en händelse råkade hamna på inspelningen av årets julkalender en dag. BG = Björn Gustafsson. Hade inte kunnat vara mer underbart.

I takt med detta började vi bildproduktionskursen i skolan. Tillsammans i gruppen producerade vi en kortfilm med Happy Jankell och Joakim Lang i huvudrollerna. Starstruck.se - igen! Vi fipplar fortfarande med den men förhoppningsvis kommer den till ögon och öron snart!

Här är hela vårt söta lilla team. Förutom gruppen och skådespelarna hade vi hjälp av tre killar från Medieprogrammet här i stan. For future reference – från vänster: Micke, Moa, Jesper, Joakim, Happy, Thom, Sebbe, Oskar, Sanne och… ett skogstroll.

När examinationen var klar åkte jag och Peter Pan hem till Sundsvall för sommaren. Varmt ute och ingen kyla i bilen = en stackars kanin med värmeslag. Fick stanna efter vägen och köpa kalla vattenflaskor och isblock som han fick ligga på för att kyla ner sig. Svårt att veva ner rutan på E4:an liksom.

Så tog min otroligt vackra lillasyster studenten också! Pictured here med bästa barndomsvän Lina.

Hemma hos pappa är mitt rum helt sig likt. Svårt att göra något åt i och för sig eftersom jag insisterat på att hemmabygga möblerna. Är inte så lätt att flytta på en säng som är fastbyggd i väggen. ”Man får inte vara dum!” som vi brukar säga i familjen.

Efter ett par veckor i Sundsvall blev det så dags för Bergmanveckan. Jag hade turen att få representera Film i Västernorrland på Bergmanveckans talangdagar. När jag säger ‘representera’ menar jag såklart att de hade kunnat valt att skicka någon annan, men de gjorde de inte. *hurra* Hela den resan förtjänar ett eget inlägg i sig – det var den värsta resa jag haft! (Och då menar jag bokstavligen resa – dit och hem). Jag fick möjligheten att träffa en mängd fantastiska människor, och det var otroligt vackert på Fårö. See, all of this är saker som borde vara i ett eget inlägg. I will tell you this however: Jag och Thim, från Umeå (pay attetion – viktig detalj), cyklade till raukarna tillsammans och på vägen gick det får och getter. Vi stannade för att ta bilder och blev omkörda av ledarna på ‘lägret’ (ska vi kalla det ett läger? Känns som att det förtjänar en mer professionell titel). De skrattade åt oss och berättade sedan att de hade funderat ”Har de inte får i Norrland?”

En båt. Någonstans mellan Nynäshamn och Visby.

Cykeltur med Miro och Lilly.

Lilla stugan där vi bodde fem stycken i en vecka. Helt okej mysigt.

Här är en bild jag tog på ett gäng rollerderby-tjejer i solnedgången vid raukara VS. Daft Punks album cover på Sunes telefon. Spoopy.

Sudersands gårdsbio. Jättemysig liten analog biograf! Sådär så att de på riktigt hade intermission i mitten av filmen för att byta mellan rullarna. So cute. Sen kom jag hem till Sundsvall och då ramlade Lollos fönster ut.

Sedan började vi jobba för att få ihop allt till inspelningen av vår film: Fantasi! (Jag har alltid haft en vild sån, for long) (Also vi fortsatte att jobba utan att fönstret hade hoppat tillbaka)

Var på auktion med mamma. De sålde mest mattor. Någon sån behövde vi inte. Men de hade väldigt fina dekorationer i taket.

Sen åkte jag till Falun för att hämta posten. Fick ett varmt välkomnande av (vad jag antar måste vara) min brevbärare som inte riktigt tyckte det var okej att jag hade så mycket post i lådan:

När jag återhämtat mig från the rudeness åkte jag till Sundsvall och förbi – till Hola folkhögskola i Kramfors för andra årets filmläger för tjejer i länet! I år låg fokus på inspelning och kameraarbete. Till vår hjälp hade vi två stycken RED Epic. YAY.

Inspelning av vår tolkning av en känd scen ur filmen Amadeus. Här är resultatet.

Här är scenografin från vår andra lilla kortis – Micke 35 som sedan blev uttagen att tävla i Novemberfestivalen i Trollhättan. More on that later.

Detta är vad vi halvt seriöst och halvt på skoj refererade till som ”Hola folkhögskolas bibliotek”. Inga fakta på hur sant det påståendet är.

Filmsveriges framtid såklart! Mimmi, Therese, Anna och Anki. Jag ber dig att notera att Ankis fot är bakom hennes huvud. Det kommer ge dig en helt ny och fräsch syn. (Saknas på bilden: Mariel)

Tillbaka i Sundsvall och sensommar. Plockade massor av liter med blåbär. Fikade ute på klipporna. Pratade överdriven norrländska med Stina. Fantastiskt var det.

Efter att Lollo dragit ut på sverigeturné med tillhörande filmteam passade jag på att ta fler bilder till vår film. Här är ett exempel på hur man kan ljussätta en brustablett:

Och helt plötsligt var sommaren slut och så skulle man tillbaka till Falun igen. Oj. Men så kom jag till Falun och vem möter jag i korridoren då? Maria som jag träffade på Bergmanveckan! ”Vad bra att jag träffade dig” säger hon ”jag behöver en scripta” säger hon ”är du min scripta?” frågar hon. Klart jag är. Var. Whatever. Maria hade skrivit en kortfilm där huvudrollen spelades av en kille som är musiker. Tanken bakom filmen var att Jakob, musikerns, låtar skulle utgöra soundtracket i filmen. Asball idé ju. För att schemat skulle gå ihop med skådespelare från Stockholm och ett team som dessutom pluggar 100% blev det så att inspelning endast kunde ske under helger. Spännande sätt att jobba på. Vi började på Sollerön (”Vi” säger jag, de hade redan haft en helg utan mig) i en pub. Vi kom dit på fredag kväll medan de fortfarande hade öppet och lyckades inom loppet av en kvart både bli erbjudna kniv (”I Mora är det kvinnorna som ska bära kniv!”) och få knivar kastade på oss efter jag snällt avböjt kniv-erbjudandet.

Jakob, Bim och Micke förbereder för (om-)tagning.

Egentligen är det här en pure scripta-bild. För att kunna se hur mycket flaskan var fylld i början av scenen för att undvika dumma klaffar. But it turned out as a ganska djup bild. It’s very funny though.

Liveframträdande hann vi med dessutom. Och Maria filmade.

Såhär tokig kan man se ut när man jobbat en hel helg men bara sovit sex timmar. Om jag minns rätt tog jag den här bilden vid tio på söndag morgon efter att ha sovit två timmar sen åtta på morgonen. Innan dess – ingen sömn. I don’t care. I LOVE IT.

Gulligaste lilla teamet tittar på en tagning tillsammmans.

Så tog helgen slut och därmed också helgens inspelning. Jag kom hem, packade om och satte mig i bilen till Sundsvall igen för att vara B-fotograf på inspelning av en musikvideo.

Shalvarsson. Alltid lika peppad.

Fick turen att jobba med både Mimmi och Sofia igen. Woo!

Här är jag. Mitt på natten. I lastbilen. Med en RED kamera.

Vi fick pröva att skjuta med brandslang (använder jag ‘skjuta’ rätt här?) också. Svårare än man tror. Eller om man tror att det är svårt – precis så svårt som man tror. Efter tusentals ”Håll i! Håll emot! Håller du emot?!” flög jag ändå någon meter bakåt när trycket från vattnet kom.

Och när den veckan var över – Tillbaka till Falun, tillbaka till Sollerön, tillbaka till inspelningen av Marias film!

#arbetsplats

Micke. ”Ta en bild på mig som Crocodile Dundee!”

En vild ljud-Ponuts söker skydd i buskaget.

Satte upp hyllor i köket med pappas hjälp. Sen fejs-tajmade jag med lillasyster i köket medan jag lagade mat. Gulle.

Sista helgens inspelning av Marias film och jag blev uppgraderad till B-foto. På Alexan. A tiny bit scary. Först. Sen tror jag det var lugnt. Eller så säger de bara det för att inte såra mina känslor. Vilket jag i och för sig uppskattar.

Jag har druckit så mycket Arizona-te. Hur många flaskor behöver en dricka before it counts as an addiction? I vilket fall är jag 99% säker på att jag passerat den gränsen. 

I skolan läste vi kursen ”Fakta, fiktion och flerkamera”. Vi skulle skriva satir. Tre sketcher med sammanhängande tema och ett ramprogram att binda ihop dem med. Vi gjorde politisk satir. När vi skrivit sketcherna färdigt började vi bygga vår scenografi i TV-studion.

Jag spelade Annie Lööf. Enda tjejen. En replik. Woop.

Inspelning av andra gruppens sketcher, om kungafamiljen.

Inspelning av våra sketcher. Annie Lööf skötte ljusbordet. I bilden ser vi Thomas som Göran Hägglund, Sebastian som Anders Borg, Olle som Jimmie Åkesson, Max som Stefan Löfven och Sara som Gustav Fridolin.

Såhär såg vår scenografi till studioprogrammet ut. Vi gjorde ett slags debattprogram/valvaka med sketcherna som ”direktlänk” till Rosenbad. Gäster i debatten var Barbro Kovacs (Olle) och Jarl Schillingstein (Sebastian). Jag var programledare. Dessutom gjorde jag all grafik!

Jag, Julia och Adam var och såg En Skam för Sverige mitt i allt också!

Sen var kursen slut och jag var jättetrött.

Så jag och Emma åkte till farmor för att relaxa och umgås lite.

Emma bredvid en gran som vi planterade tillsammans med farmor när vi var små.

På halloween sen var jag pop-art:

Här ligger Sofia i min soffa och tittar på film kvällen innan galapremiär för Ömheten i Stockholm! (och har man läst den här bloggen för mer än ett år sedan känner man väl till den filmen. Också känd som: första gången jag krockade – typ två veckor efter jag tagit körkort)

Här är vi på scen med teamet, Lollo och jag. Första gången Lollo fick se sitt namn i eftertexterna på bio. Vi firade!

Shalvarsson, Mimmi, en drutt och Lollo på premiärfest!

Hemma i Falun fick jag lite kreativitet över och tillverkade världens mysigaste sänghimmel.

Sen satte jag mig på tåget och for ner till Trollhättan för att möta Mariel. Vi tävlade med vår lilla film Micke 35 i Novemberfestivalen där. Aningen jobbig känsla att ställa upp med den filmen som skrevs, spelades in och klipptes på omkring sex timmar. Har jag räknat rätt då? I vilket fall är det en märklig känsla att stå bland alla de som kämpat med sina filmer, fått stöd och jobbat med sin film i månader – när man själv gjorde sin på en dag. Jag är helt överlycklig att vi fick vara med med vår film, för nog kämpade vi hårt det ska gudarna veta (sidenote: vilka är ‘gudarna’ i detta uttryck?). Men på nåt vis kändes det liksom som fusk. Det var svårt att hålla tillbaka viljan att skrika till alla man träffade att ”VI GJORDE DEN BARA PÅ EN DAG- DÖM INTE”. Haha. Well. Vad jag menar är att det kändes tokigt att vara där med vår lilla film när de flesta andra låg på en helt annat nivå produktionsmässigt. Skämt åsido: Jag är stolt över oss. Och ledsen över att Anki inte kunde vara med.

På scen för att prata om sina fantastiska filmer: Lotta (Jag gillar Annika), Sune (Min lillebror Anton) och Lilly (Min Själbiografi). Sune och Lilly träffade jag på Bergmanveckan!

Mariel och Anna tar bilder på bilder på bilder på bilder. Osv. You get the joke.

Lilly vann första pris för sin film i mellanviktklassen!!

Thim vann pris för ”Ingen tid för oss”, Johan vann flera stycken för ”Första Strulet”, Lovisa vann förstapris i tungvikt för ”Himalaya”. Allihopana träffade jag på Bergmanveckan – så kul att se dem vinna för sina asbra filmer!

Samlade Bergmanveckan-gänget (minus såklart de som inte var på Novemberfestivalen slash med på bilden) plus Mariel!

Avocado, julmust och pannkakor. Behöver en människa nå’ mer?

Jag stickade en mössa också! Har fått dela ut mönstret till den till höger och vänster. Senast till hon i kassan på apoteket. Vi är mejlkompisar nu.

Varit mer trött. När är jag inte trött? Borde gå till doktorn.

Var på smygvisning av Marias film! Loui & Edvard har bytt titel till Kommer Aldrig Glömma. Fick en ros för min insats, av Film i Dalarna. Fint.

Massor av timmar på skolan för att skriva manus. Dialog. Sju minuter. Anpassat för endast ljud. Svårt men jättekul. Jag och Moa har haft fantastiskt roligt när vi suttit och bollat idéer fram och tillbaka.

Skriv, skriv, skriv. Och sen hem till Sundsvall för jul och nyår.

Hemma hos Lollo. Som vi uttryckte det ”gör filmkonst, klipper konstfilm”.

Julen var jättemysig som vanligt. Fick jättemånga fina julklappar. Bland annat världens största box med Hasse & Tage-filmer. Mission: se alla minst två gånger i år. Easy mission. Picassos Äventyr ska jag se tre.

Sen var det nyår. Jag kunde inte bestämma mig så jag for runt på olika ställen under hela kvällen. Såhär kändes det efter jag hade spenderat a bad amount of time (anyone? no?) på att locka allt mitt hår. Tveksam över om det var värt det.

Vi gick ner till hamnen till tolvslaget och såg på fyrverkerierna där. Kom tillbaka och lockarna var all gone. Tveksamheten jag haft innan visade sig vara befogad. Pissed off.

Började, och håller fortfarande på, att läsa den här boken också. Den är jättekul. Och jättehemsk. Och väldigt konstig. ”Kasher in the Rye” av Moshe Kasher, en av mina favoritpersoner. Jag har en väldigt förkärlek för att läsa komikers biografier. Why is that? Also jag spenderade säkert över en halvtimme nu med att kolla på Moshe Kasher-klipp på YouTube. Why is that?

Aanywaay. Från Sundsvall tog jag med mig två träd ner till Falun.

Also before you say anything: Det är en gran inte en julgran. Jag kan ha den uppe året runt, okay mom?

Inspelning av våra dialogmanus! Det här bilden är actually från själva inspelningen. Kameraljudet var rekvisita. Thomas, Robert och Max gjorde helt sjukt bra insatser som Anton, Fredde och Niklas i mitt manus. Var jättekul att spela upp det för klassen på examinationen dessutom. Alla skrattade och tyckte det var kul, så jag var överlycklig. På lördag eftermiddag fick jag omdömet av vår lärare på mejl. Inte godkänd. Såhär kul tyckte jag det var:

Värst av allt: detta är första gången jag inte blivit godkänd på något. Och det hände två gånger i den här kursen. I’m falling apart you guys. Det har jag fått skaka av mig för att kunna göra plats åt komplettering. Och nästa kurs. Och min och Lollos film. Och Guldbaggen! Ömheten var nominerad till TVÅ guldbaggar! Bästa foto och bästa nykomling. Och. PETRUS VANN EN GULDBAGGE!

Såhär glada var jag och Lollo då!

Vi såg Guldbaggen i bion på skolan (var en millimeter från att skriva ”vi såg bion på Guldbaggen i skolan”) – ashäftigt! Den här bilden på Moa tog jag cirka tio minuter innan det började, när vi trodde att det kanske möjligtvis bara skulle bli vi två där. Haha. Så blev det inte.

Peter Pan är trött och sover på mattan framför mitt värmeelement.

Alright. Så Guldbaggen var förra veckan, right? Då borde vi vara helt up-catchade nu. Skönt. Då kan vi glömma detta och gå vidare i livet. Försöker lova mig själv att blogga fler än en gång per år. Men det verkar vara ett svårt löfte att ge. Tar liksom emot. Hursomhelst har jag mycket fler bilder och berättelser mer ingående på allt jag berättat (relativt) kort om.

Hä’ är ju bara mina mobilbilder. Tack vare dem har jag kunnat sammanställa tidslinjen över vad som har hänt under året, för som Professor Green uttrycker det ”memories are myths” (x). Also, jag lyssnar tydligen på Professor Green nuförtiden? Life moves in mysterious ways.

PEACE OUT.
Text me.
Peace.
I’m out.
Text me.

(This is my favourite joke atm)

Hooray For Earth’s True Lovers [x] har jag också fastnat på. Och Oberhofer! (speciellt I Could Go [x]). Och norska Karpe Diem av alla. Jag fastande för deras Påfugl [x] för ett par månader sedan när jag hörde den på radion. Så när Lollo var här och hälsade på för ett tag sedan blev Jens [x] helgens låt. När jag hör den nu kan jag inte sluta le. Allt jag kan se är Lollo dansandes med min ukulele och helt sjukt fokuserat spela fyra toner. Jag har lyssnat igenom hela albumet några gånger nu och jag måste säga att musiken, eller beaten eller vad vi nu ska kalla det, är helt fantastiska! Favoriter just nu är Porselen [x] och Her [x].
Jag har lite dåligt samvete däremot över att vi redan närmar oss slutet av mars och jag har fortfarande inte läst en enda bok. Jag har liksom en slags tyst överenskommelse med mig själv om att läsa minst en bok i månaden, eller minst tolv böcker om året helt enkelt. Förra året läste jag femton böcker så det är väl okej antar jag. Men jag ligger redan efter med minst tre böcker i år. Och det är ju inte direkt så att jag kan skylla på att jag inte har något att läsa. Jag har sju böcker i min ”to read”-lista, och 45 stycken i min Adlibris-önskelista.

Det är viktigt för mig att du förstår att andra boken uppifrån är Shades of Grey som handlar om ”Hundreds of years in the future, the world is an alarmingly different place. Life is lived according to The Rulebook and social hierarchy is determined by your perception of colour.”, och inte en snuskbok baserad på Twilight.
Lite högre upp i den här absoluta mun-diarrén (är det fortfarande mun-diarré vi pratar om när det är i skriven form?)
nämnde jag Mike Birbiglia, och det tänkte jag fortsätta med nu. Han är inte bara en av mina absoluta favoritkomiker, eller personer i huvud taget – Han har också skrivit en av mina bästa böcker: Sleepwalk With Me and Other Painfully True Stories. Boken som nu blivit film [x]. Yay! Jag såg filmen först igår, och jag är ju såklart en hel del partisk, men jag måste säga att det är den gulligaste filmen jag sett på länge! Filmen handlar i huvudsak om hans väg till att bli stand up-komiker, och ganska lika mycket om REM Sleep Behaviour Disorder – en sjukdom har har som gör att man spelar ut sina drömmar. En slags extrem version av att gå i sömnen. Filmen är precis tillräckligt seriös för att man ska känna efter och tänka till, men utan att bli ledsen och gråta.
I övrigt är mitt YouTube-beroende fortfarande going strong! Två kanaler som jag verkligen gillar är Feminist Frequency [x] och Mike Falzone [x]. Feminist Frequency kan man ganska snabbt lista ut vad det handlar om: framförallt bilden av kvinnor i media – reklam, tv/data-spel, film, osv. Än har jag inte bestämt mig för om jag håller med om allt, men det är otroligt intressant att lyssna på! En speciellt intressant video hon gjort är en om årets Oscars-nominerade filmer och Bechdeltestet:

Click here to view the embedded video.

Click here to view the embedded video.

Click here to view the embedded video.

”Stop being boring! Yeah, you! Boring is easy, everybody can be boring – but you’re gooder than that!”

Qiuck tip of the day: Kom ihåg att om du väljer att ha en kanin som husdjur, och sedan väljer att ha honom lös i lägenheten, och sedan väljer att tycka att det är himla gulligt när han lär sig att hoppa upp i din säng, och sedan låter honom vara där bara för att han är så himla gullig – så betyder det också att man får ta ansvaret när nämnda kanin får diarré under tiden du är i skolan och bajsar ner hela din säng. Det finns såklart en betydligt obehagligare bild tagen. Men den här oskyldiga bilden är en bättre representation för att förstå min absoluta chock över vad som hände:

Jag kan ju passa på att berätta lite om mitt liv eftersom att det på nåt vis ändå är det som det här är till för. I skolan läser vi ”Introduktion till Bildproduktion” just nu. Basically ingen ny hipp information att ta in om man pluggade media i tre år på gymnasiet. Vi får inte röra RED-kameran. Det har jag lärt mig. Den är alldeles för komplicerad. Och dyr. Istället får vi pilla på HPX500 kamerorna. De kostar ju bara några hundra tusen så det känns ju tryggt. Det är samma kamera som jag och Måns använde när vi castade till Ömheten. Så det känns ju tryggt utan en sarkastisk underton. Vi får pilla på lite ljud och ljus också. Så pillar vi en del på världens mest omständiga redigeringsprogram: Avid Media Composer. Är väl rätt soft egentligen med en kurs där man redan kan det mesta, men det kan ju inte hjälpas att det fort blir lite långtråkigt efter två timmar av ”Det här är bländaren och då ser ni att det blir mörkare, eller ljusare!, när jag ändrar på den…”. Tycker det är en lite knepig inställning med ”Vissa kan mindre än andra, och vissa kan mer, men när kursen är slut kommer ni alla att vara på samma nivå!” också. Vad det betyder i praktiken är att vi som kan och vet hur man gör inte lär oss mycket, medan de andra lär sig vad vi redan kan. Kan inte jag få lära mig mer än vad jag kan? Kan inte jag få lära mig att colour gradea? KAN INGEN BARA LÄRA MIG ATT GRADEA?
Med det sagt har vi en helt fantastisk lärare i bildkomposition, bildanalys och bildberättande. Hon är klippare och har alltså jobbat med ett av mina drömjobb sedan långt innan jag levde så naturally är hon en av mina nya idoler! Hon kan asmycket, är sjukt inspirerande och precis tillräckligt flummig – har antecknat massa bra saker som jag tror att inte minst jag och Lollo kan använda oss av till vår film!
In other news: Om du är en av dem som har en TV hemma så förväntar jag mig att du sitter klistrad framför Filip och Fredriks nya program nu! I know I’m watching it så fort det är slut på teven och kommer upp på femmans playkanal. Om du nu har en TV så har du förmodligen också sett reklamen så det räcker och blir över by now. Men jag som inte har en TV såg den på YouTube. Och tyckte den var aningen fantastisk! De sista sekunderna var allt jag behövde för att bli förälskad i programmet!

Click here to view the embedded video.

Och nu när du har sett det och blivit otroligt intresserad av att få fortsätta se helt onödiga bilder i dålig kvalitet som jag, misslyckat, försöker maskera med färgfilter från 60-talet så kan du ju följa mig vettja! @ sarawikstrm. Så jag får en chans att följa tillbaka. Jag har inte fattat Instagram helt än. Och jag har definitivt inte fattat hur man hittar folk. Närmare Facebook än såhär tror jag inte jag kommer.
(/shameless self promotion)