nennes scrapbook

Comments (0)

Det var ju bara, vadå? Fyra månader sedan?

Plus att jag lever ett sånt busy life… Så… Vad jag försöker säga är att jag har helt acceptabla orsaker för att inte ha skickat tackkort, till de som kom på min student, förrän igår (Vi låtsas inte om de fyra som jag fortfarande inte har rätt adress till).
Tillåt mig förundras av postens mirakel! Jag lade alltså de här korten på brevlådan igår – Och redan idag fick jag SMS av Amanda i Grythyttan som sa att kortet kommit fram!

Jag är inte säker på att man egentligen kan göra något hemskt om man har hela min Farmors adress. Men jag är inte heller säker på att min Farmor vill att hennes adress finns sådär tillgänglig på internätet.

Credit goes where credit is due: Det är min Syster som tagit fotot av (på?) mig. Och så är det jag som gjort den typo/-grafiska biten. Man måste ju på något sätt visa att man faktiskt lärt sig något i skolan.
Jag beställde framkallning av bilderna på foto.com. Funny story, actually! När jag konfererat med Mamma om att detta var ett okej tackkort att skicka var det enda som fattades såklart att vi sparade bilden. Så jag lät Mamma bestämma vad filen skulle heta. Med andra ord heter filen ”tackkort_thisistheSHIT.jpg”. Vad jag inte visste när jag beställde bilderna var att de trycker filnamnet på baksidan av kortet. Med andra ord står det ”tackkort_thisistheSHI” på baksidan av alla korten. Hela ”SHIT” fick inte plats, som tur var, så jag behöver inte oroa mig över att förolämpa mina känsligare (läs: äldre) släktingar verbalt.

Comments (2)

GRATTIS MAMMA!

Jag har spenderat hela dagen med att fixa de bästa presenterna jag kunde till min kära Moder. På en gång jag vaknade tog jag mig en promenad – först till Mamma för att hämta min elvisp, som jag tror att jag fick av mina kusiner någon gång (Rätta mig om jag har fel, hursomhelst – Världens bästa elvisp. Ever!). Så gick jag på Konsum och handlade en jefla massa choklad, och bakpulver – Pappa hade bakpulver hemma som gick ut 2009, what’s that about?
Sen gick jag hem igen. Och insåg att jag glömde att köpa muffinsformar. Så jag gick tillbaka till konsum. Jag hade lust att gå tillbaka dit en gång till. Bara för att förvirra hon som satt i kassan. Och kanske köpa en pytteliten chokladbit, titta på henne och säga ”Jag behövde en liten bit till”. Det var naturligtvis inte vad jag gjorde. Jag betalade i den andra kassan, där det satt en person som inte såg mig när jag var där och handlade fem minuter tidigare, som en äkta svensk.
Men, och det är här det spännande börjar, när jag kom hem igen – och hade alla saker jag behövde – så bakade jag de mest rövsparkande muffins du någonsin hört talas om! Är du beredd? Fyra stycken med vit choklad. Fyra stycken med Marabou-choklad. Fyra stycken med Dumle. Fyra stycken med Kinapuffar (Kinaris? Vi har haft en diskussion om detta). Och sex stycken med Geisha. I know.

Sen åkte vi till Birsta så jag kunde köpa ett fint fat att lägga muffinsarna (Plural av muffins?) på. Det slutade även med att jag köpte fina muffinsformar på Åhléns och satte dom utanpå dom fula jag köpte på Konsum, och ett presentkort på Indiska för fyrahundra kronor. Du kan ge mig diplomet för bästa dotter nästa gång vi ses.
Med och firade Mamma var också Lena, My, Sussi, Karin & Esbjörn, Lotta, Birgitta och Anna såklart! Vi åt än en gång den goda tårtan, känd från min studentmottagning och födelsedag. Kvällens bästa moment tilldelas utan tvekan Anna för det hon sa till Emma då hon hade ett helt chokladfinger i munnen: ”Du kan bli svärd! … Slukerska” Vi valde dock att ignorera den eftersläntrande ”slukerska”-biten och hade väldigt roligt åt att Emma, när hon blev tillfrågad om vad hon ville bli när hon blir stor, skulle svara ”Tandläkare. Eller svärd”