nennes scrapbook

Comments (0)

Oj! Vad mörkt det var här. Här kan det inte ha varit tänt på länge!

Bevis på att jag var på hockey helt enkelt. Also, för att göra inlägget mindre tråkigt.

Bevis på att det faktiskt var jag som var på hockey.

Mina bästa vänner i puck-huset.

Anders och Måns någon? Inte? Okej – Moving on! I lördags, alltså fem dagar sedan, var jag på hockey med Elin. Jag. På hockey. Jag började however på torget och lyslördagen eftersom att Mammas kör skulle sjunga. Det var meningen att jag skulle möta Lollo och Jonas där någonstans men ”Vi är där jag ramlade ur soptunnan!” räckte tydligen inte för mitt lokalsinne – Så jag fick lyssna på när Sven Wolter pratade om att fota sina barns födelse (när för övrigt tydligen bara huvudet var ute) med Emma och Pappa istället.
När jag hade fått vinka åt Mamma i fem sekunder var jag nöjd och vi kunde åka hem och äta middag. Strax därefter hämtade Esbjörn och Elin upp mig, då var det alltså dags för hockey. Ja.
It’s a funny thing det där med hockey. Det hela började med att någon skjutsade ut en stor kaffekopp precis i mitten av banan (no judging mitt ordval!) Ungefär en sån som ST:s frukostbil har på taket, du vet vad jag menar? Sedan hände inte så mycket på ett tag. Men sen! Då dök det upp lite häftig grafik på storbildsskärmarna, så då fick jag njuta lite. Så skulle de naturligtvis presentera alla sponsorer – Och av någon anledning tyckte ett företag att de representerades bäst av att en liten radiostyrd lastbil, med deras logga på, kördes in till mitten av isen, och sen ut igen. Yes.
Sedan vart det mörkt, och jag fick nästan en sån där biokänsla, en sån där ”Åh! Nu börjar det!”-känsla. Så började det spelas väldigt hög musik, sådär härligt så att man känner det i hela kroppen, och på storbildsskärmarna dök det upp en massa elgitarrer. Plötsligt insåg jag att låten som spelades inte var någon mindre än AC/DC:s Thunderstruck, men! Och ett väldigt stort men: De hade bytt ut texten. Istället för att sjunga ”Thunder” om och om igen (som vi alla känner till att introt låter) så hade de bytt ut ordet mot – ”Timrå”. Åh, så fyndigt. Så otroligt fyndigt. Men effekterna på skärmarna var fina.
Det var ungefär i detta tillfälle jag upptäckte att de hade eldkastare på sidan av ingången till isen där Timrå-spelarna skulle komma ut. Eldkastare som eldkastade (?) i takt till musiken. Och kaffekoppen! Det började spruta ut fyrverkerier! Och så presenterades varje Timrå-spelare var och en för sig, med ett eget skridskosolo, strålkastare och soundtrack. Varför har ingen talat om att hockeyspelare blir presenterade som filmstjärnor? I would have seriously considered becoming a professionell hockeyspelare!
När allt detta pågick tänkte jag för en stund att ”Hey! Maybe I am a go-to-hockey-games kind of person!”. Men så började matchen och jag hamnade på jorden igen. Puh.
Elin förklarade hela grejen för mig under första perioden, jag förstod till och med vad power play innebar. Sedan var det dags för andra perioden och då hade alla helt plötsligt bytt sida, så det var bara att börja om från början igen.
Det tog ett tag för mig att hitta en person där inne som jag kunde relatera till. Men så helt plötsligt dök dom upp – En hel hög dessutom! Längst ner, precis intill rinken stod dom. Journalister. Med hjälmar och systemkameror. ”My people!” tänkte jag, och kände mig genast lite mer hemma.
Precis framför oss satt en grupp hockey-folk som uppenbarligen hade spenderat liite för mycket tid i baren. En av killarna skrek vid ett tillfälle ”Heja VITA!”, för att sedan bara sekunder senare skrika ”Heja RYSSLAND!” ännu högre. Jag tror dom hade trevligt i alla fall.
Det var dessutom en man, en stadig man med kostym och helskägg, som satt några platser bort. Då och då, i tid och otid, ställde han sig upp, lutade sig fram med armarna i luften och fullkomligen vrålade ”BRY-NÄS!” så högt han kunde till han blev högröd i ansiktet. Sedan satte han sig ner ett par minuter – Och började sedan om igen.

Sammanfattningsvis har jag lärt mig att:
- Det är okej att gilla Modo.
- Det är inte okej att gilla Brynäs. Alls.
- Fulla hockey-gubbar älskar min mössa.

Comments (0)

I wasn’t born of a whistle or milked from a thistle at twilight

Idag tog jag mig en välförtjänt paus. Ibland blir det bara lite mycket på en gång. Jag vaknade av egen vilja när det redan var ljust ute. Klev upp, svepte en kofta om mig, släppte ut Peter Pan och gjorde frukost. Sedan gjorde jag bara precis vad jag kände för. Hela dagen. Sov en hel del, det är underligt hur utmattat och tomt mitt huvud är. Då jag inte sov åt jag, pretty much. Det var längesen jag åt så mycket som jag ätit idag. Nudlar och fläskfilé, tre mandariner, en hel hög pepparkaksflarn, två varma mackor med tillhörande nachochips, pasta med bacon, och två bitar sockerkaka. Till detta har jag druckit nästan en och en halv liter mjölk, och två koppar te. Nom. Jag undrar vad Anna Skipper skulle ha att säga om mig?
Mitt på dagen, då det fortfarande var ljust, tog jag med mig kameran ut på en promenad en sväng. Såhär i efterhand har jag bestämt mig för att lägga in alla (inte alls alla, kanske en tiondel) bilder här i svartvitt! Ooh. Varför, tänker du. Och till det har jag inget bra svar. Jag ville mest se om mina bilder var tillräckligt bra för att fungera i svartvitt.
Also, jag älskar att ha på mig den här mössan. Mest för att förvirra folk. Folk vet inte om jag är seriös eller inte. I kind of like it like that.